Identitetsstörd. Ett väl beskrivande ord av vem jag brukade vara. Till viss del fortfarande är. Att jobba bort identitetsstörningen samtidigt som jag jobbade bort saker som jag identifierade mig själv med - det blev dubbelt så svårt.
Skälvskadandet. Det om nåt var jag. Sår och skorpor och döda ögon. Det var så mycket jag som nåt kunde bli.
Tablettmissbruk. Jag var ju den där impulsiva människan som en aldrig visste var en hade.
Alkoholdrickande. Minst fem gånger i veckan.
Ni ser. Tre enorma saker som jag såg som jag.
Medan jag började vakna upp i den där djupa borderline-sömnen började jag äntligen få energi och styrka, och en tillräckligt fungerande hjärna, för att börja läsa allt jag kom över med feminism. Jag visste ju redan att det var jag, men jag visste inte hur mycket. Jag förstod inte att feminismen skulle ge mig ett andrum, tillåta mig att vara jag.
Jag slutade raka mig förra året. Det blev sommar och jag pallade inte att visa mig hårig bland folk. Sommaren försvann och jag slutade raka mig igen. Det blev vår och jag bad om styrkan att inte vika mig. Och det blev sommar - och jag klarade det. Allt detta mörka hår som fått min bror att kalla mig för apa när jag var liten. Jag gick stolt och säker på stan bland alla människor utan att bry mig det minsta om eventuella reaktioner och blickar.
Men så kom smällen. Några minuters narrande följt av flera timmar ren ångest. Ångest och huvudvärk och trötthet tills den sista biten hår försvann i duschen. Kal som ett barn. Istället för att stå på mig som jag ville, istället för att ifrågasätta varför det är jag som ska narras när det inte är jag som har en störd syn att kvinnor ska se ut som barn för att vara okej, det brydde jag mig inte om.
Så nu sitter jag här, med kala ben och armhålor, och det känns som att jag bedragit mig själv på ett av de mest tänkbara sätten. Det känns nästan lika illa som om jag skulle ha skurit mig.
Och att uppmana nån med självskadeproblematik i bagaget att raka sig - det kanske inte är det allra bästa.
