Oates, långpromenad och exponering

Jag är så otroligt stolt över mig själv just nu. Efter terapin igår har jag återigen tagit tag i mig själv och min vardag. Vaknade runt tio idag och istället för att ligga kvar i sängen och lata mig beslöt jag mig för att fixa frukost och äta den i solen på balkongen med en Oates-bok och hundarna som enda sällskap. En bättre början på dagen går nog inte att få.

Efter att ha varit ute med hundarna tog jag en dusch, fönade håret, plattade det, sminkade mig, bäddade rent i sängen, skurade badrummet, slängde massa skit som legat i bokhyllorna alldeles för länge och städade även mitt skrivbord. Två proppfulla påsar med skit blev det. 

Slappade en stund i soffan med några avsnitt av The Hills och sedan tog Sofia och jag en långpromenad med hundarna. Kami och jag var halvdöda efter halva vägen och jag fick om och om igen be Sofia att sakta ned på farten. Vi kom nyss hem från promenaden och jag njuter av skuggan på balkongen. Skall försöka övertala Sofia att dra till affären och köpa lite Pepsi. Själv tänker jag städa balkongen och vattna blommorna och sedan får det vara nog för idag. Resten av kvällen skall enbart ägnas åt slappande.

Min vackra Sofia

Att lägga in en helkroppsbild av mig
själv såhär är exponering på hög nivå

En pigg och glad Kiba

En väldigt trött men glad Kami

Idag är jag bra som fan

Jag är på gång nu. Solen skiner och istället för att slumra bort morgonen i soffan har jag suttit ute på balkongen och ätit frukost (!!) och läst. Jag får alltid energi och nytt hopp efter en terapisession och likaså denna gång. Jag är på g! Sanna mina ord - idag är Mana så jävla bra!

Jag känner mig handfallen

Jag har stunder då jag känner riktig lycka. Oftast kortare stunder, men de finns ändå där och de stunderna är värda mer än vad ord kan beskriva. Och så har jag stunder som denna, då jag känner att jag BORDE vara lycklig. Jag sitter på balkongen. Nyduschad med kläder som jag både trivs i och som är snygga. Det är drygt tjugo grader ute och ingen jobbig sol i mina ögon - och heller inget enerverande regn som vägrar ge med sig. Röker en cigg och bloggar från en dator jag lånat av min bror och som är tusen gånger bättre än min hemska dator. Jag har en fin flickvän som sitter vid datorn och spelar Sims och två hundar som nöjt ligger utslagna i lägenheten och är tysta. Varför känner jag då ett obehag inombords? Varför känns det som att jag inte riktigt kan koppla av? Ta djupa andetag och njuta av dagen.

Jag vet att ordet borde behöver strykas ur både mitt vokabulär och mitt liv. Medvetenheten om det är stark, påtaglig, och ändå känner jag mig handfallen. Vet inte hur det skall gå till. Vad det är som krävs av mig.

Imorgon har jag min sista session innan terapeut K går på semester. Fem långa veckor utan måsten med andra ord. Nej förresten, det stämmer inte riktigt. Jag måste fortfarande jobba på som bara fan med all exponering för om jag slutar, ens för en liten stund, tar jag flertalet steg tillbaka och just precis så kommer det vara i hela mitt liv. Jag kommer alltid behöva kämpa och utmana mig själv för att inte falla tillbaka in i gamla, destruktiva mönster. Just nu känns det faktumet överväldigandet jobbigt.

Jag skall skriva en lista. En noggrann lista fylld med alla de saker jag behöver fortsätta jobba med även under ledigheten. Listan skall också fyllas med sådant som ökar min självrespekt och min självkänsla. Saker som får mig att känna mig kompetent. Det blir min uppgift idag så jag kan ta med mig listan till terapeut K och vi tillsammans kan gå igenom den. Lägga till vissa saker och kanske ta bort andra.

Jag har klarat av att kolla på en hel film utan att bli sönderkrypt inifrån av rastlöshet. Bennie, jag, massa pepsi och två gosiga hundar.

Annars har dagen varit seg. Jag har inte mått toppen fysiskt efter igår, men det är det värt. Gårdagen var den bästa midsommar jag firat på väldigt många år. Massa sill och gräslök och en flickvän och vänner och hundar som fyller mitt liv med trygghet och glädje.
Det känns så bra att ha dessa människor i mitt liv och jag märker hur jag vågar öppna mig mer och mer för dem. Inte på det där typiskt brutala sättet som jag annars brukar utan på ett mer försiktigt sätt. Ett sätt som enligt mig bevisar hur mycket jag litar på dem alla och tror på dem. Tror på att vänskap och även kärlek kan innebära positiva saker. Att det faktiskt inte behöver gå åt helvete.

Jag är så tacksam.

Min midsommar

Upp upp upp och sedan ned igen

Okej, midsommar. När jag vaknade mådde jag på topp. Det kommer bli en jävligt bra dag och kväll med människor som får mitt hjärta att slå lite snabbare. Kanon ju.
Men nu, när det är meningen att jag skall hitta kläder, börjar dömanden hagla över mig. Jag ser ut som en enorm elefant i mitt linne och ingenting finns som jag kan ha på nederdelen av kroppen. Mitt hår känns gulare än någonsin och antagligen matchar mina tänder håret perfekt.
Jag blir så trött på mig själv. På mitt ständiga dömande. Jag vill dra på mig ett lakan och göra ett hål för huvudet. Raka bort allt hår och täcka hela fejset med smink så ingen kan se hur jag egentligen ser ut.
Underbart Mana. Det går verkligen bra för dig just nu.

Sorgen och lyckan går hand i hand

Jag försöker vara social och trevlig men det funkar inte jämt. En sorg jag inte kan identifiera har byggt bo i mitt bröst och skrattet och leendena känns falska.
Men jag läser. Läser mer än på länge. Och jag älskar djuren som ser på mig med sina stora ögon och njuter när Sofia lägger armen om mig. Tar tacksamt emot all uppmärksamhet jag får av mina vänner och känner en glädje, alltför stor för att beskriva, när jag tänker på att de finns i mitt liv. Att de stannar trots mitt eviga motstånd och min tidvis svåra personlighet.
Ciggen bränner hål i min själ samtidigt som de är en av mina största tryggheter. De är ett sant skyddsbeteende som jag ännu inte är redo att släppa ifrån mig.
Och jag är tacksam för mina föräldrar som alltid orkar lyssna och alltid orkar kämpa med mig - och åt mig de stunder jag själv är alltför trött för att försöka.

Trots sorgen finns det någonting som kan kallas lycka inuti mitt bröst.

<3

Jag måste vara försiktig med vilka jag släpper in i mitt liv

Det är ingen nyhet att relationer är det jag har svårast med. Flera gånger i veckan sitter jag med mina papper om relationsfärdigheter från DBT och försöker förstå både mig själv och min omgivning. Lär jag mig någonting? Absolut, men samtidigt blir frustrationen enorm. Jag har svårt att acceptera och hantera att jag validerar andra som inte validerar mig. Rent logiskt förstår jag ju varför det är så - människor kan överlag ingenting om validering, men det tar ändå inte bort frustrationen jag känner. När jag är riktigt sårbar känner jag för att släppa all kontakt med människor som inte har någon erfarenhet av validering.

Redan när jag vaknade igår var jag sårbar. Det är mycket som pågår i mitt liv just nu och sårbarheterna tycks sitta utanpå huden.
Sent på eftermiddagen var jag inne på Facebook, åh denna djävulens uppfinning, och läste en diskussion i en grupp som en vän till mig är med i. På något sätt hade diskussionen börjat handla om människor som är känsliga och orden som min vän skrev - de var vedervärdiga.

En av kommentarerna som hen skrivit är ingenting annat än en lång invalidering riktad åt alla oss människor som är känsliga. Bland annat skriver hen att det behövs hårdare bemötande mot oss känsliga, så att vi inte står och bölar för småsaker.

Personer med borderline har en enorm känslomässig sårbarhet. Även om en inte längre uppfyller några kriterier, så som det är för mig numer, finns den känslomässiga sårbarheten fortfarande kvar. Vi reagerar starkare än andra och känslorna sitter kvar längre. Det spelar ingen roll hur många timmar, eller år, vi spenderar i terapi - det finns alltid kvar.
Och att påstå att exempelvis jag, och otroligt många med mig, inte fått hårt bemötande från omgivningen är en väldigt stor felaktighet. Det vi behöver, vi känslomänniskor, är folk som respekterar oss så som vi är. Folk med lite medmänsklighet som inte invaliderar och förnedrar oss för att vi känner så väldigt mycket. Personligen tycker jag inte att det är mycket att kräva. Det behövs inte speciellt mycket intelligens för att förstå att vi alla människor är olika. Om folk kunde behandla oss mer respektfullt skulle det förändra väldigt mycket för oss. Att vara känslig är trots allt inte enbart en förbannelse - det kan också vara en välsignelse. Den kärlek jag känner för människor jag bryr mig om och praktiskt taget alla djur i världen, den kärleken tar mig framåt. Dessutom gör ju känsligheten att jag, och alla andra känsliga människor där ute, har lättare att förstå andra människor, både deras glädje och smärta.

En annan person som deltog i diskussionen var ännu värre. Hen orkar jag dock inte gå in på. Visst, det var tungt att läsa, men det är ingen person jag har i mitt liv. Orden från min vän däremot tryckte på en punkt i mitt inre. Det kändes som en mental spark i magen.

Jag måste vara försiktig med vilka personer jag släpper in i mitt liv. Det hen skrev i diskussionen satte igång en sorg inom mig som förstörde hela min lördag. Jag började döma mig själv, invalidera mig själv, och som vanligt när jag mår dåligt kände jag för att ge upp.
Hen har all rätt i världen till sina åsikter, men jag kan inte kosta på mig att ha en sådan person i mitt liv. Jag måste sätta mig själv först och det är precis vad jag tänker göra, även om det är svårt. Svårt som fan.

Det är ändå ganska fint att leva

Bennie har precis åkt hem och Sofia vägrar vara med på bild. Jag sitter ute på balkongen och röker och regnet öser ned. Smattrar mot mitt parasoll.
Det är riktigt skönt. Förutom en begynnande huvudvärk så mår jag riktigt bra. Helgen har bestått av fniss och garv med Sofia, Bennie, Robin och Erika. Jag har också skrattat ihjäl mig på Skype när jag snackat med Wattie och jag har klippt lite klor. Läst om troll och lyckats få håret nästan vitt.
Senare har jag lovat Robin att se på fotboll med dem och tills dess skall jag nog lägga mig i sängen en sväng och fortsätta läsa. Hade aldrig kunnat tro att troll skulle kunna vara så intressanta.

Jag älskar dig

Imorgon har Sofia och jag varit tillsammans i tre år och sex månader. Det är ganska fascinerande med tanke på att vi både inledde förhållandet med tanken att det inte skulle bli något seriöst, att det inte skulle hålla. Jag är inte ens i närheten av att vara samma person som Sofia föll för. Jag var en extremt svartsjuk, självdestruktiv, missbrukande och självskadande tjej som var för invirad i min egen misär för att kunna vara en bra flickvän, en flickvän som förtjänade henne. Hur hon har stått ut under denna långa period kan jag inte förstå. Om jag varit hon skulle jag gett upp efter bara någon vecka.

I början lät jag henne inte träffa mig. Samtidigt som det var underbart att hon var min flickvän åts jag upp av min ångest över att ha ett förhållande. Hon var min första riktiga flickvän och jag var rädd för hur släkt och familj skulle reagera (alla var helt fantastiska från första början) och det ökade på ångesten ännu mer. Efter bara några veckor tillsammans var det nyårsafton. En kväll som började fint men som slutade med att jag försökte ta livet av mig. En annan gång kom hon hem hit och fann mig uppskuren i badkaret - något som jag inte ens har ett minne av.

Framförallt det första året var kaos. Jag började DBT när vi varit tillsammans i fyra månader och mina avvikande beteenden blev värre än någonsin tidigare. JAG VAR KAOS. Allt jag rörde vid blev kaos.

Trots det stannade hon med mig. Hon gav aldrig upp även om vi båda vid flertalet tillfällen kände för att göra just det. Kasta in handduken. Ge efter för ångesten. You name it.

Det är oerhört mäktigt för mig att inse och få vara med om alla förändringar jag går igenom och jag är övertygad om att hon känner samma sak. Inga förhållanden är perfekta men det vi har tillsammans är jävligt grymt. Grymt på ett bra sätt alltså. För det mesta förstår vi varandra utan att behöva yttra ett ord. Vi växer som människor båda två och hon har fått styrkan att våga ställa krav på mig utan att det blir för mycket. Det är som att hon för det mesta vet precis var gränsen går. Sofia är en fantastisk person. Jag har aldrig tidigare träffat någon som är så genuin i sin omtanke om andra människor. Visst, hon tenderar fortfarande att bli en bitter bitch, men vem fan är inte det?

Sofia Deile - JAG ÄLSKAR DIG.

Det blir så lätt en ond cirkel

Jag har mått väldigt konstigt de senaste veckorna. Det känns som att allting dränerar mig på energi. Hela tiden utsätter jag mig själv för exponering, vilket såklart är bra. Det är vad jag behöver göra för att komma framåt. Samtidigt är det så tungt. För varje framsteg försvinner en oerhörd mängd energi och på samma gång finner jag mig själv förvirrad. Vem är jag egentligen. Denna ständiga fråga som tycks dyka upp i mitt huvud om och om igen. Jag tenderar att generalisera grymt mycket och jag vill hela tiden placera in mig själv i fack. Jag hatar fack, både att placera in mig själv och andra i dem och att själv bli inplacerad av andra. Det inskränker på friheten. MEN det gör också allting så mycket lättare. Det ger riktlinjer om hur jag bör bete mig. Hur jag bör se ut. Gång på gång glömmer jag bort att jag själv är mitt eget facit.

Jag kan validera mig själv utan problem. Mina tonår gick mest ut på att få höra hur fel jag hade och hur fel jag var. Hela tiden ville jag passa in, men det tycktes vara en omöjlighet. Just därför ville jag hitta det ultimata facket att passa in i, eller snarare anpassa mig till, och det där sitter fortfarande kvar.

Det tycks vara en omöjlighet för mig att hantera när människor reagerar på det jag säger med minsta lilla uns av oförstånde. Minsta lilla invalidering kastar mig bakåt i tiden och jag hamnar i gamla beteenden. På grund av det är det svårt för mig att umgås med folk som inte gått Familjeband eller DBT - eftersom de oftare tenderar att invalidera mig än vad de som har den utbildningen gör. Hela tiden är jag på helspänn. Läser in kroppsspråk och ansiktsuttryck och tonlägen och det krävs inte mycket för att få mig ur balans. Jag behöver påminna mig om att validera andra, men också validera mig själv, för annars är risken att jag faller nedåt.

Och nere är precis vad jag är just nu. Jag grubblar och fastnar i bitterhet. Säger till mig själv att ingen (där har ni ett typexempel på mitt generaliserande) egentligen tycker om mig och att det bästa vore om jag isolerade mig själv. Känslorna hotar att ta över och att använda min inre visshet är långt borta.

Dessutom är min kropp mer eller mindre ur funktion. Jag är ständigt utmattad, känner mig sjuk var och varannan dag och det ökar på mina sårbarheter ännu mer.