Känslorna kan fortfarande ta över

Igår var en riktigt skum dag. Jag fattar inte själv vad som hände, men antar att mina sårbarheter var skyhöga. Bennie hade precis dragit iväg till en förfest och Sofia låg i soffan och sov, febrig och ynklig. Jag gick runt runt i lägenheten. Det kröp i kroppen och jag upplevde den där starka, extrema känslan av tomhet som jag så ofta brukade göra förr i tiden. Tillslut sprack det. Hysterisk som en bebis började jag tjuta och när Sofia vaknade till av min hysteri förstod hon inte alls vad som var fel. Hon blinkade förvirrat med ögonen och frågade vad som hänt. Men ingenting hade ju hänt. Jag var bara så extremt ledsen och det kändes som att känslan aldrig skulle gå över. Sedan blev det bättre. Vi glodde på några avsnitt av Dawsons Creek och sedan satt jag framför datorn och chattade medan Sofia gick och lade sig. Kroppen var helt slut, men det var omöjligt för mig att somna. Kvart över tre började det ljusna lite och jag kände mig lugn - för att bara någon timme senare börja gråta igen. Ögonen var rödsprängda och brännheta och när jag väl gick och lade mig runt klockan sex var det fortfarande svårt att somna. Jag grubblade. Försökte finna ut vad som gått fel. Det enda jag kan tänka mig är att jag tagit fel medicin på morgonen. Att jag istället för att ta min dagliga dos antidepressiva på något sätt fått i mig Alvedon istället. Idag mår jag dock bättre. Skall snart ta ut hundarna och köpa nudlar och choklad och se till att få en fin kväll. En kväll i lugn och ro.

DEt händer fan mycket bra saker

Det händer så väldigt mycket just nu. Så mycket som jag kämpar i terapin just nu har jag nog aldrig kämpat under mina tre år där.
Exponeringen går bra. Riktigt bra faktiskt. Nästa tisdag skall jag ha min examen i kortbetalningsexponeringen. Terapeut K och jag skall åka till IKEA. Fucking IKEA. Alltid mycket folk och alltid långa köer. Men det känns bra. Jag vet att jag kommer klara det. Flera gånger nu har jag ensam gått in i affärer och handlat med kort och rädslan ligger på högst en etta av fem. Det är fascinerande. Och det är en frihet.

Vi har också börjat med exponering för andra människor. En snubbe på DBT-enheten, H, är till hjälp. Vi har träffats två gånger nu och första gången tvingades jag sitta i samma soffa som honom och öva på ögonkontakt. Jag skrattade mest. Så fort våra blickar möttes kändes allting så löjligt. Jag fick inte gå därifrån förrän oron lugnat ned sig och efter bara drygt fem minuter var jag ändå lugn. Trots det skumma i situationen.

Igår träffade jag H för andra gången. Jag skulle gå till hans rum och sedan sitta ned med honom i tjugo minuter och berätta om mina erfarenheter av DBT. För bara några veckor sedan skulle situationen gjort mig skräckslagen. Pappa ringde mig igår på morgonen och sade att det var förvånande att jag ens tänkte gå dit. Och han hade ju rätt.
Men jag tog mig dit. Rädslan låg på ett av fem och så fort jag kom in i hans rum försvann den helt. De tjugo minutrarna gick otroligt fort och innan vi var klara gjorde jag som terapeut K sagt åt mig - jag frågade H hur vi skulle fortsätta med exponeringen.
Jag hatar ju att be om hjälp. Och hatar att känna det som att jag stjäl folks tid och innan mötet hade jag bestämt mig för att trots allt inte fråga. But I fucking did it!
H och jag skall träffas nästa onsdag igen och då skall jag öva på att ställa frågor. Vi skall mötas i hans rum för att sedan gå upp till stan och under hela vägen skall jag ställa honom frågor. Hemskt. Vidrigt, men ändå det lättaste av den dagens uppgift, för väl på stan skall jag gå fram till främlingar och fråga saker.

Ni ser. Jag har fullt upp. Och det känns fantastiskt bra. Punkt.

Det finns inget intresse

Min blogg är lika själlös som en kopp kaffe. Det finns säkert saker att berätta, men jag finner ingen lust till det. Allt bara fortsätter som det alltid gör. Livet går framåt, jag gör framsteg och inbillar mig att ingenting kan slå ned mig till marken och så händer någonting som får mig att vilja ge upp. Efter ännu lite kämpande är jag snart på rätt väg igen och så fortsätter det om och om igen i all oändlighet.
Gamla intressen byts ut till nya och att blogga känns inte som en prioritering i mitt liv just nu. Även om det kliar i fingrarna och jag känner att fan, det här vill jag skriva om, så händer ingenting. Passiviteten tar över.
Och seriöst, hur jävla intressant är det egentligen att läsa om min exponering? Om jag själv inte känner minsta gnutta glädje av att skriva om det - hur skall det då kunna vara underhållande för någon annan?

Jag vet inte. Kanske borde jag bara ge upp det här med att blogga.

Totalt onödigt inlägg

Jag har varit sjukt uttråkad hela dagen. Uttråkad och grinig och med äcklig jävla huvudvärk nu på kvällen. Orkar bara ligga i soffan och glo på bilder av Sean Brennan och vänta på bättre tider. Ja, det är fan en bitter dag idag. Ingen produktivitet whatsoever och bara några få sidor lästa. Fan vad synd det är om mig idag.

Extrema ångestpåslag väntar, men det känns ändå fantastiskt bra att göra smarta val

Det är så jävla skönt! Solen skiner på balkongen och jag har kaffe, cigg och en bra bok att läsa. Dessutom har jag världens finaste hundar och helgen har varit fin igen. Människor som förgyller den, både i min närhet och far away. Terapin i onsdags gick riktigt bra också. Det är inte alls lika läskigt att betala med kort längre och rädslan kom aldrig upp i mer än två av fem. På onsdag är det dags igen och då skall jag in i två affärer. En med lite folk och en med fler. Terapeut K frågade i onsdags hur jag vill göra sen, när vi är klara med affär-exponeringen. Om jag vill sluta i DBT eller om jag vill börja exponera mig för ALLT som skrämmer mig, med hennes hjälp. Jag behövde ju inte ens fundera. Så som det är nu är mitt liv alldeles för snävt. Jag kan inte gå i skolan, fysiskt. Tar mig inte upp på stan själv. Kan knappt ta mig ut i parken här utanför ensam. Blir skräckslagen när folk tilltalar mig. Skulle aldrig kunna åka taxi eller gå på en föreläsning. Listan kan göras lång som fan. Såklart tackade jag ja till hennes hjälp och med vetskapen om vad som väntar mig med all exponering har jag bestämt mig för att bara plugga ett ämne nästa termin också. Det kommer bli ett helvete med extrema ångestpåslag, men det är precis det här jag behöver. Jag måste om jag någonsin skall ha en chans att kunna skaffa ett jobb och ta hand om mig själv.