En ond cirkel

Det är inte mycket som känns bra idag. All nervositet jag känner för terapin idag gör det omöjligt för mig att plugga. När jag inte plugga känner jag mig oproduktiv och det gör mig också sårbar.
Istället försöker jag fokusera på att ta hand om mig själv, men det går inte så speciellt bra. Idag är en sådan dag då jag helst skulle gömma mig under täcket i sängen och läsa. Försvinna lite grann.

Alla dessa förbannade sårbarheter

Sårbarheterna är många idag och det märks redan tydligt, fastän jag knappt hunnit vakna.

• Jag vaknade för sent idag. Första studiepasset jag har inskrivet varje dag börjar 8.30, samma tid som jag vaknade idag. 
• Jag fick tillbaka resultatet av mitt hemprov i samhällskunskap och fick betyget G. Och blir så besviken på mig själv. Det är så jävla dumt egentligen. Tidigare har jag varit en sådan som fått kämpa hårt för att ens bli godkänd, och nu blir jag besviken, och förbannad, för att jag inte fick ett högre betyg. Jag kan ju till och med validera mitt betyg. Jag var sjuk medan jag skrev provet, och det var försenat vilket innebär att jag kände mig stressad och inte hade samma tid att lägga på det som jag skulle ha haft om jag inte blivit sjuk.
• Igår exponerade jag mig i en diskussion. Stod för mina åsikter och skrev vad jag tyckte. Sådant sätter sig djupt i mig. Jag blir skräckslagen och illamående och förbannar mig själv för att jag ens gav mig in i diskussionen.
• Terapin idag. Skall börja träffa terapeut K en gång i veckan igen, för att jobba med sociala problem. Nervös som fan.
• Mitt umgänge med personer som jag är övertygad om egentligen inte tycker om mig. 

Grattis älskling

Idag fyller min lilla älskling Kiba fem år. Fem hela år. Det är ofattbart. Det är snart fem år sedan jag blev hund-matte för första gången.
Och jag har lärt mig massor under de här åren. Inte bara om hundar utan också om mig själv genom hundarna. Det här är helt enkelt en dag väl värd att firas.

Första timmarna med Kiba

En orolig liten valp som redan då mötte 
kameran med blicken

En liten tjockis

Några veckor senare och 
fortfarande en tjockis

Charmtroll

Att tvingas vara öppen och ärlig mot helt främmande människor

Jag är fortfarande inte frisk. Har lite feber kvar som gör kroppen trött, näsan blöder av allt nässpray och igår hostade jag så jag spydde. Jag har verkligen inte tid med det här längre. Det kommande veckan ser redan stressig ut med tanke på allt skolarbete som jag behöver komma ifatt med och jag hoppas innerligt att jag snart blir helt återställd. Att vara sjuk gör mig alldeles för sårbar. Tvångshandlingarna ökar och jag har nyss sprungit runt i lägenheten och gömt mig för att det annars skulle hända någonting hemskt. Berättade jag att jag var till psyk i tisdags? Det kändes skit att åka dit med feber, men det fanns inget annat val. Jag har inte tid att vänta i två, tre månader på en ny tid. En för mig helt okänd läkare ställde ingående frågor till mig i dryg femtio minuter och ville ha ett svar på varför jag inte kan jobba. Det var tufft och jag pendlade mellan att dissociera, vara klartänkt och att vilja fly. Hursomhelst var jag tvungen att sitta kvar eftersom Föraäkringskassan behöver ett nytt läkarintyg för att min aktivitetsersättning skall fortsätta vara beviljat. Det var tufft som fan att tvingas gå igenom saker på nytt. Traumatiska saker som den gången jag satt i badkaret och gröpte runt i benet efter ett chip som jag då var övertygad om att jag fått inopererat på BB. Eller den gången jag hade ett chip i armen. Det tar rid för mig att känna det minsta uns av förtroende för någon och nu var jag tvungen att öppna mig för en människa jag aldrig tidigare träffat. En läkare som kändes hård och kall med alla sina frågor. Nu skall jag lägga mig ned i soffan och läsa en stund och vänta på att Sofia skall sluta spela Sims så vi kan glo på Gilmore girls.

Jag är så jävla trött på det här

Kvällarna är vedervärdiga. Näsan fullkomligt tilltäppt och nässpray som inte gör någon skillnad. Paniken som kryper sig på och får mig att gråta.

Kan inte andas nu heller. Båda näsborrarna är tilltäppta och jag börjar tröttna rejält på det här nu. Att bara ligga i soffan och glo eller i sängen och sova bort dagarna. Det skulle funka så mycket bättre bara jag kunde andas okej.

Jag vill plugga. Vara produktiv. Och städa - för det skulle verkligen behövas.

Whatever will be will be

Jag är fortfarande sjuk och det känns som att det aldrig kommer försvinna. Det ät helt enkelt synd om mig även om både Sofia och Bennie vägrar inse det. Det ligger snorpapper i hela lägenheten och jag ligger i soffan och sjunger Que sera sera om och om igen och tror att jag är döende. Har ett hemprov i samhällskunskap som skall vara klart på söndag, men mejlade min lärare igår och får tackolov skjuta upp det tills kletet som infekterat min hjärna är borta. Förresten har hag skavsår under näsan av allt snytande.

Hundar, fiskar och människor

Kami

Det mesta löser sig. Relationer som hotar att knäckas går att laga med lite förståelse och respekt. Såklart måste ju viljan att lösa det finnas där också.

Min bror, min mamma, fina Sture och det enorma hundbenet.

 I lördags var jag hemma hos min bror och hans fina fästmö Natta. De var lika övermänskliga som vanligt och gjorde en egen smörgåstårta.

Akvariet

Jag insåg att jag ville ha ett akvarie. Vet ni hur lugnande det är att stirra på fiskar och slå lite med fingret på glaset så de rycker till?

Natta, bror Kenny och en farfar

Jag tog tusentals bilder på Natta medan hon öppnade sina presenter och funderar allvarligt på att bli paparazzi. Höra smattret från kameran och bara klicka, klicka, klicka. Tillslut lyckas en ta en bild där människorna faktiskt tittar in i kameran.

Jag och Sture

Fantastiskt dålig bild, men det var desto mysigare. Finns nog ingen levande varelse som pussar mer aggressivt än vad Sture gör.

Sture

Men jag har inte tid med er mer nu. Jag har faktiskt ett liv.

Jag har inte tid

Kärlek på hög nivå

Jag vaknade för en dryg halvtimme sedan, med halsont och värk i kroppen. Jag har inte tid att vara sjuk, så enkelt är det. Nu är en ny vecka med nya uppgifter som kommer hålla mig sysselsatt och fri från grubblande.

Jag fick en bra fredag igår trots allt. Eftersom jag mådde så dåligt under dagen, och även Sofia tyckte att det var jobbigt, så vi beslöt oss för att få tröstäta litegrann. Vi drog till Willys med Bennie och Uula och handlade med massa skit och sedan vidare till donken där jag och Bennie köpte mat och sedan inhandlades pizza till Sofia och Uula.
Efter maten spelade vi TP och jag kunde helt koppla bort allt det jobbiga jag gått igenom de senaste dagarna.

Nu har jag snart inte tid att sitta här längre. Skall ta ut hundarna i iskylan och sedan skall Sofia och jag bege oss hem till Kenny och Natta för att fira hennes födelsedag. Och ikväll blir det melodifestivalen med Sofia och Bennie.

Uula grimaserade varenda gång jag skulle ta kort på henne och på den här bilden har hon en godis i munnen.

Jag vet inte riktigt vad Bennie försökte sig på.

Och jag var såklart lika vacker som alltid.

Min finaste fining värmde sig med min skönaste tröja.

Kiba var bara allmänt bedårande med sin leksak Clay.

Jag vann! Ganska stort också.

Anything to belong

Bland det värsta som finns, som kan hända mig, är att bli behandlad som att jag inte existerar. Relationer är svåra som fan för mig och det tar tid innan jag börjar lita minsta lilla på någon. Jag har varit så desperat efter vänskap, desperat efter att få slippa ensamheten, att jag inte sagt ifrån när någon behandlat mig illa.
Samtidigt är jag av den åsikten att äkta vänskap klarar av att en säger ifrån. Den klarar av ärlighet.

Det tar också tid innan jag kallar någon för vän och när jag väl gör det, när jag väl ser någon som en vän, är det någon jag värderar väldigt högt. Någon jag skulle göra väldigt mycket för.
Jag har väldigt få vänner. Det skulle kunna ses som en bristvara i mitt liv för jag behöver det där sociala utbytet och tryggheten som det innebär.
När jag börjar lita på en person börjar jag också växa som person. Jag vågar vara mig själv och visa delar av mig själv som jag annars försöker dölja. Vänskap får också min självkänsla och mitt självförtroende att växa. Det får mig att känna mig okej och som att jag duger precis som jag är.

Sedan så händer någonting. På tre år har jag släppt in tre olika personer som kommit nära mig och alla tre har gjort mig illa. De första två gångerna klandrade jag mig själv, även om jag nu i efterhand kan se att just de två personerna hade så grava problem att de var de själva som låg bakom uppbrotten.
Den tredje personer är annorlunda. Nej, jag klandrar inte mig själv. Hen betedde sig respektlöst mot mig och till viss del även mina hundar och tillslut tog jag upp det. Eftersom jag har problem med det sociala, och eftersom jag ständigt är rädd för att förlora de få vänner jag har, vågade jag först inte säga någonting. Drog ut på det tills jag var på väg att explodera. Det gick några veckor och jag insåg att jag aldrig skulle våga ta det ansikte mot ansikte så jag skrev ett mejl. Jobbade på det i två dagar och satt med mina papper om relationsfärdigheter från DBTn tillhands och såg till att jag inte missade någonting. Jag ville helt enkelt vara trevlig samtidigt som jag fick fram min synpunkt. Jag ansträngde mig för att inte låta det bli en attack och skriften var det enda sättet jag kunde använda mig av för att få fram mina synpunkter.

Jag var orolig när mejlet skickats, men jag hade ändå inte trott att det skulle sluta som det gjorde. Jag trodde vi var två vuxna människor som kunde diskutera sansat.
Istället fick jag en ren attack tillbaka. Ett mejl som inte visade någon som helst förståelse för att människor är olika och som fick mig att skaka i hela kroppen. Ett mejl som också tycktes påstå att jag ljög.
"Jag förstår om du behöver ta en paus från henom" sade min flickvän och det kändes bättre. Lättare. Tänkte att det nog ändå skulle lösa sig.

Så igår kväll när jag låg i sängen och skulle sova fick min flickvän flera sms från henom. Sms som sade att hen vill prata igenom det som hänt med Sofia, gärna i helgen, så att deras relation inte blir lidande. Så att det inte blir skit mellan de två på grund av det här. Sms som praktiskt taget sade att jag aldrig existerat, att jag aldrig varit henoms vän.

Jag började gråta som ett tröstlöst barn och smsen fortsatte komma. Sofia låg och höll om mig och sade att hon inte ville kolla messen. Hon ville trösta mig. Jag grät mig till sömns och började höra röster. Röster är det ultimata tecknet på att jag är sönderstressad.

Det är inte okej. Inte okej att en annan människas beteende skall såra mig så djupt att jag börjar höra röster. Och jag trodde att vi var vänner. Att jag spelade roll. Fan så fel en kan ha ibland.

Det som hänt har tryckt ned mig all för långt. Hela dagen har jag vandrat i ett vakuum och pendlat mellan att dissociera och vara medveten och närvarande. Det jag är rädd för nu är att det kommer bli ännu svårare för mig att släppa in människor i mitt liv, för alla skall veta att relationer är någonting jag behöver väldigt mycket.

Inte speciellt produktivt, men precis vad jag behövde

Det var meningen att jag skulle plugga. Plugga bort ångesten och allt det andra som pågår inom mig. Satt kanske tjugo minuter med engelskan och hamnade sedan här, fixandes med en ny blogg. Jag kan se nu att det var precis vad jag behövde. Någonting annat att fokusera på och som fullkomligt uppslukade mig, men nu behöver jag fortsätta plugga. Jag har ett samhällskunskapsarbete som skall vara inlämnat på söndag och jag har bara kommit halvvägs.

Jag älskar förbättringar

Jag hamnade på blogger av en slump. Jag har haft bloggar här förut, men inte gillat det så bra som wordpress, men sedan jag sist var inloggad här har det skett stora förändringar. Underbara förändringar.

Därför - välkommen till min nya blogg!