Efter nästan fyra år är jag redo att stå på egna ben

Om lite mindre än två veckor, den sjunde december, är det dags för mitt DBT-avslut. Efter nästan fyra år är jag redo att fälla ut mina vingar och flyga utan regelbundet stöd från terapeut K. I eftermiddags hade jag möte med K och mina föräldrar, ett möte som gav dem en chans att få en bättre inblick i det vi jobbat med. Min pappa förvånade mig med att säga att han känner sig helt trygg med mig, att han inte är rädd för vad som kommer hända. Det fick mina ögon att tåras. Och han sa att om jag kraschar, vilket kommer hända, så kommer det ändå inte bli så illa som det en gång var. Det förvånade mig också. Jag trodde att han fortfarande var rädd och nu när jag vet att han inte är det känns det som nåt tungt släppt från axlarna.
Vi gick igenom sådant som varit. Första sex månaderna i terapin självskadande jag 288 gånger, en siffra som terapeut K tror var den dubbla. Jag uppsökte också akutpsyk fem gånger. Under året som följde skar jag mig "bara" fem gånger och gjorde två självmordsförsök.
Commitmentfasen tog mycket längre tid för mig än vad den brukar göra generellt. Vissa saker minns jag så tydligt än idag. Hur jag mitt i sommaren var gränspsykotisk och terapeut K tvingades komma hit, ha mötet med mig här ute i parken, för det fanns ingen möjlighet att jag skulle kunna tagit mig dit själv.
Efter ett drygt halvår i DBT kom vändpunkten. Jag var på väg att hoppa av, ge upp. Jag minns hur jag satt i badrummet, hysterisk, vägrandes att åka till terapisessionen. Ringde mamma, ringde pappa, ringde Sofia, ringde terapeut K. Skrek till dem alla att jag skulle ta livet av mig om de inte tog mig på allvar. Hotade, skrek. Det var en fullkomligt ny sida av mig. Terapeut K kom hit. Ville in i lägenheten men jag vägrade öppna. Tydligen skrek jag åt henne att gå iväg. Sofia lämnade sin praktik och kom hit och tillsammans med henne vågade jag möta K och det blev ett hetsigt möte i hennes bil. Ett möte med krav. K gjorde klart för mig att jag var tvungen att ta tag i terapin om jag ville ha hjälp.
Och där och då vände det.
Nu sitter jag här, flera år senare. Med ärrade armar och alkohol- och tablettmissbruk i bagaget och jag förstår inte riktigt hur det gått till. Hur jag lyckades hamna här. Jag har ett liv nu. Alla mål jag hade i början av terapin, förutom att ha ett arbete och att börja träna, är uppfyllda. Jag var kaos och även om jag än idag kan känna mig som ett kaotiskt monster är det långt ifrån hur jag brukade vara. Jag var riktigt jävla sjuk med ständiga hallucinationer och sjävlskadebeteende och det gick nästan aldrig en dag utan att jag blandade alkohol och piller. Jag inser ju att jag kämpat, mycket och ihärdigt, men ändå lyckas jag inte greppa exakt hur mycket jag faktiskt kämpat.

Det är faktiskt fint

Jag älskar mina morgnar. Vardagsmorgnar. Speciellt om jag kommer upp så tidigt att det fortfarande är mörkt ute. Ljudet av kaffebryggaren. Hundarnas stora blickar medan jag tar ut kaffefiltret ur skåpet - de vet ju att deras tuggpinnar ligger i samma skåp, precis som de vet att de får varsin pinne precis innan jag slår igång bryggaren. Deras smaskande och hur Kami alltid slickar på filten, ivrigt sökande med tungan efter kvarblivna bitar när tuggpinnen är uppäten.
Långa sköna morgnar utan stress.

Och jag älskar vardagarna mycket mer än vad jag älskar helgerna. Rutinerna. Tystnaden. Timmar av städning medan jag lyssnar på gamla program med Cissi Wallin. När ett brev eller två träffar hallmattan. Röka en cigg medan jag läser igenom orden nedprintade av en brevvän jag värderar lika högt som en vän jag träffar regelbundet. För det är ju nästan så, vi träffas nästan. Orden som säger så mycket mer när de är nedskrivna än när de är talade.

Det är söndag, och jag njuter, men jag känner också en glädje för morgondagen. Jag hade en fantastisk kväll igår. Julbord hemma hos farmor och farfar och en massa mys med min brorson som jag redan älskar som om jag känt honom hela livet. Skratt så det värker i magen i bilen när bror och Natta skjutsade hem mig och Sofia. Prata stickning med farmor, berätta för farfar hur söt han är, se mina föräldrars stolta blickar och kärleken i deras ögon när de tittar på sitt barnbarn. Vincents tysta skratt och breda leenden.
Och några timmar framför en dålig film med Bennie, virkandes på en nalle.
Och ikväll blir det Solsidan med Sofia och några avsnitt av Greys och om jag har tur lyckas jag övertala henne att beställa pizza.

Jag har minsann färdigheter

Marshmallows, pepsi och Amelia. Tysta timmar i soffan. Sånt kan göra underverk. Och imorgon ska jag upp på stan med Bennie, och kanske Sofia, så jag har nåt att se fram emot. Och lördag - då blir det julmat med tjocka släkten och timmar av mys med den finaste ungen i världen.

Jag har ingenting att berätta

Jag vill blogga, tro inget annat, men jag har ingenting att skriva. Tankar och känslor snurrar runt i det ständiga virrvarret, men jag har tappat förmågan att förvandla dem till ord. Idag är jag liten och ledsen. Tror att jag börjar bli sjuk. Vill läsa, men alla böcker jag rör vid känns så trista. Vill bada, men kommer somna. Jag behöver ta hand om mig själv. Gärna genom att äta. Moffsa i mig nånting riktigt fett, dricka flera ton pepsi och kanske läsa en tidning. Försvinna för en stund.

Inte så jävla kaxig nu

Jag somnar ihjäl mig. Drygt åtta timmar vaken och nu är jag trött som fan. Ligger i soffan med hundarna och lyssnar på Loreen och orkar inte ens ta mig upp för att röka. Det är illa.
Och jag är svettig och äcklig efter allt städande. Mina dörrar må skina numer, men min kropp är en varm dynghög. Behöver ta mig in i duschen. Fixa till mig. Sofia och jag skall upp på stan en sväng när hon slutat jobba och dit tänker jag inte ta mig i svettiga myskläder och tuttar fladdrande till knäna.
Planen: ta en halv cigg, duscha och lyssna på Loreen, fixa en jävla massa kaffe och sminka mig och föna håret. Överlever jag?

Ibland är allting så fint

Jag vet inte varför, kan inte peka på vad som är skillnaden, men vissa morgnar vaknar jag lycklig. En stark glädje, som nu, som får mig att gå upp hiskeligt tidigt, redo för en ny dag. Det är någonting med mörkret på morgonen som är speciellt. Jag har alltid föredragit hösten. När andra har haft det jobbigt med mörkret och längtat efter vår har jag omfamnat det. Mörker och kyla med tända ljus och mysbelysning och tystnad. Om jag inte skall somna redan klockan tio ikväll kommer jag behöva sova middag, och det kommer bli svårt om dagen fortsätter kännas så bra, men det är okej. Mer än okej. Det är fredag. Jag har ett nytt munstycke till dammsugaren (så ja, jag kommer dammsuga idag igen fastän jag gjorde det senast igår), jag har, äntligen, gott kaffe och en massa osedda avsnitt av True Blood. Ikväll väntar mys och god mat och massa Pepsi och mina hundar är så fantastiskt vackra. Och sårbarheter har jag inga, inte vad jag kan komma på i alla fall. Denna dag har all potential att bli bra.

Mitt nya intresse

Jag gillar att städa. Det har blivit nåt av ett intresse för mig under de senaste veckorna. Jag städar och lyssnar på Cissi Wallin i min telefon. Allvar blandat med skratt. Oftast vill jag inte sluta lyssna så jag fortsätter städa även efter att jag är klar. Det är rogivande och så fint som det är här hemma just nu har det nog aldrig varit tidigare.

Rädslan hindrar mig från att vara ärlig

Det är svårt att somna när bröstet värker. Klockan visar på 03.02 och jag stressas av att tänka på att jag kanskekanskekanske kommer sova för länge imorgon. Sova bort söndagen och vips så är det måndag igen. Varje lördag mår jag dåligt. Jag vet inte varför det är så men det är så det är. Oavsett om jag druckit på fredagen eller varit helt nykter. Sofia och Bennie tar hand om mig. Står ut med mig trots min sorgsenhet. De accepterar mig som jag är och det gör det möjligt för mig att koppla av och emellanåt även skratta. Vi har haft filmmaraton ikväll. Haft mysigt. Det finns inga människor jag hellre skulle vilja spendera en lördag med och ändå känner jag mig tom. Allting bara går runt runt runt. En evig cirkel som jag har svårt att hantera och acceptera just nu. Det är så mycket känslor jag behöver få ut, men rädslan stoppar mig. 

Vad vet jag? Egentligen?

Kanske ljuger jag för mig själv. Kanske är jag ingenting annat än en drömmare med orealistiska mål och förhoppningar. Kanske borde jag skärpa mig.

Just nu står jag vid ett vägskäl. Skall jag gå åt höger eller vänster eller bara fortsätta rakt fram? Jag ifrågasätter det mesta. Är jag stark? Är jag svag? Blir jag behandlad så som jag bör bli behandlad? Blir jag invaliderad? Eller har jag fel? Borde jag skärpa till mig och sluta fundera så jävla mycket? Har jag för höga krav? Inbillar jag mig att jag kan saker jag inte kan? Vet jag ens egentligen vad jag vill? Vet jag någonting?

Stackars hund

Kami gillar inte att ha saker på huvudet

En hinna av censur

Jag flyr från mina tankar och känslor. Tankarna, om jag låter dem få fritt spelrum, kan avslöja vad jag känner, hur jag mår. Den bästa stunden den här veckan var när jag träffade lilla Vincent. Det förvånar mig att jag kan tycka om en miniatyrmänniska så mycket. Det är någonting helande över honom. Hur han tittar, ler, låter. En liten människa som inte dömer mig för allt dumt jag gjort i livet. Jag pratar med honom och han ser ut att lyssna, precis som mina hundar. Kanske hundar och bebisar är de jag fungerar bäst med. 

Jag är stressad och rastlös. Rotlös. Försöker förmå mig själv att känna glädje, men just nu finns ingenting där. En motreaktion till förra helgens känslosvall då jag flera gånger var farligt nära att explodera. 

Det finns så mycket ilska inom mig. Så mycket saker jag vill säga, saker jag vill göra, men över mitt jag sitter en hinna av censur. Om det är för att skydda mig eller er, det vet jag inte. Kanske båda. 

Lycka #2

Kami i den nya tröjan jag stickat till honom. Han hatar det. Han får vara glad att det inte är kallare ute. 

Kiba ville såklart vara med på bild, som vanligt.

De här hundarna. Finns det någonting finare? Ljudet av deras tassar mot de hårda löven utomhus. Tass, tass, tass. Kärleken tar över. Obeskrivlig.

Lycka #1

Scarling. Musik som peppar igång mig. Fattar ni?

(Och det här kommer bli en bra dag. Det har jag bestämt mig för).

Jag kommer tvingas leva på kaffe idag

Det är lite lättare, att andas, att leva. Igår städade jag. Dammsög och dammade och slängde och organiserade. Spenderade några timmar med Bennie skrivandes på boken. Mös med Sofia i soffan. Så det går framåt.
Idag vaknade jag alldeles för tidigt. Klockan var inte mer än sex och Sofia väckte mig med sina fingrar på ett av mina ärr. Obehagligt sätt att vakna, men hon var så glad, är glad - hon har blivit faster inatt. Istället för att somna om bestämde jag mig för att gå upp. Planerade att spendera några timmar med att skriva innan hundarna behöver komma ut, men det blev inte mycket skrivet, istället slog jag på Vampire diaries och stickade klart en tröja till Kami. Och nu. Nu är jag är innerligt trött. Hjärnan hänger inte med och jag är inne på min tredje kopp kaffe. Det kommer bli en lång dag idag.

Det är kaotiskt att leva

Jag försöker samla mig själv, samla mina tankar, i ett försök att förstå mig själv. De senaste sju, åtta dagarna har varit obarmhärtiga. Jag blev sjuk, sjuttioelva olika sjukdomar som rann och vibrerade genom min kropp, och efter det har sårbarheterna varit höga. En smärta i nacken som funnits där i snart en vecka och inte tycks vilja ge med sig.

Och jag är stressad. Skolan, allt som behöver bli klart, allt som behöver göras, och ovetskapen om hur det går för mig - det blir för mycket. Jag ber till Hecate, och jag ber till Azna. Snälla, hjälp mig att vara lugn, hjälp mig så jag inte brister och hjälp mig så hundarna håller sig lugna och inte skäller, snälla hjälp mig hjälp mig hjälp mig. 
Och jag är inne i en period då jag ifrågasätter det mesta. Mig själv. Er andra. Vilka är ni? Vad vill ni mig? Får vi varandra att må bra eller drar vi bara ned varandra?

Planer gick åt helvete men jag fixade det. Bestämde mig för att i fredags fira en försenad Samhain. Gjorde mig fin, tog på mig smycken jag ytterst sällan använder, och både mitt vackra pentagram och mitt halsband med Hecate - båda halsbanden är presenter från Bennie. Kände mig stark, och svag, rädd och glad. Rofylld. Följde med till morfars grav. Det brukar bara vara jag, mamma och mormor, men i fredags följde Kenny och Natta med, tillsammans med deras vackra Vincent, och även pappa bestämde sig för att följa med, allt för att få spendera lite tid med hans underbara, magiska barnbarn.
Jag älskar kyrkogårdar. Den här ligger vid min gamla högstadieskola och att se den, det blev en mental smäll i magen. Jag var inte beredd. Trodde att jag nått längre, men sårbarheterna får mig att reagera starkare än vanligt.
Mitt fokus låg på att andas. Att inte känna mig fel och utanför med min familj. Det är krävande och när jag kom hem igen var jag utmattad. Det är utmattande att försöka.

I lördags försökte jag i timmar. Erika, Robin och Hazar kom hit. Jag har träffat Hazar en gång tidigare, jag minns inte längre när det var men vad jag minns är att jag gick sönder, tvingades hålla mig i sovrummet - och som jag skämdes. Så jag ville låta henne få träffa mig. Den riktiga jag och inte den där förstörda, ångestfyllda människan som måste vara hemsk att umgås med.
Medan de var här fick jag kämpa. Kämpa för att inte ge upp och gå in i sovrummet. Jag hamnade där en stund, grät, men tog mig ut igen. Erikas blickar. Det känns som att hon ser in i mig, ser igenom mina ögon, och förstår. Jag försökte fejka, babbla på, men jag tror inte hon köpte det. Innan de drog kom hon ut till mig på balkongen, visade en ömhet som fortfarande idag är nära på att få mig att gråta. Hon ser in i mig. Hon förstår. Jag kan inte fejka för henne.

Och igår. Igår var ångesten så stark att jag inte kunde göra annat än ligga i soffan och stirra. Några pauser då jag ritade, ritade karaktärer från boken. Och idag, idag handlar allting om att inte falla.

Att dissociera blir ett välkommet avbrott

Ibland orkar jag inte kämpa. Kanske tappar jag viljan. Tålamodet med mig själv. Att reagera på saker min omgivning inte lägger märke till. Att känna mig som någon som duger när ingen annan finns.

Vad som helst är bättre än att vara ensam.
Eller?

Jag vet inte längre. Mitt eget sällskap känns inte längre kvävande, äcklande, så som det tidigare gjort. Jag kan njuta av min ensamhet, virvla bort i orden jag skriver och orden jag läser. För just nu är det inte mycket annat i mitt huvud än orden jag skriver, boken, som Bennie och jag jobbar med.

Mitt sinne är splittrat. Tårarna blandas med skratt. Samtidigt som jag välkomnar tårarna kämpar jag frenetiskt med att hålla känslorna ifrån mig. Det har märkts under den gångna veckan. Flera gånger har jag funnit mig själv dissociera - och det är ett välkommet avbrott.