Det är hög tid att jag tar tillbaka tron på mig själv och självrespekten

Så fort jag yttrat en åsikt, eller bara är på väg att göra det, börjar kroppen skaka och magen göra uppror. För det mesta när jag umgås med andra människor och de säger någonting som jag inte håller med om, det kan gälla vad som helst, så kommer den där oron som får mig att darra. Jag vill så gärna säga ifrån, eller yttra min åsikt, men för det mesta håller jag tyst. Jag är helt enkelt livrädd för att bli idiotförklarad. Vissa människor går det inte alls att diskutera med. De bemöter en som att deras åsikt är den enda sanna och de gör det omöjligt att replikera. På en gång märks det hur de, utan att använda ord för det, idiotförklarar en.

Människor skulle överlag behöva kunskap i dialektik. För de flesta tycks det omöjligt att förstå att sanningen är olika för oss alla och att det inte finns en enda sanning.

Men det behöver inte gälla åsikter på det sättet. Det kan vara hur någon beter sig mot mig, mot mina hundar, vad de säger i min närhet. Det är så ofta jag vill bita ifrån, men min rädsla för att skapa bråk hindrar mig. Att jag håller det mesta inom mig får till följd att jag börjar analysera och mala runt alla saker som sagts och det blir nästintill omöjligt för mig att släppa. Inom mig byggs en oro och ett obehag fram som minskar min livskvalité drastiskt. Analyserandet leder oftast till att jag börjar döma mig själv och snart nog ligger jag utslagen i soffan, skakande av ångest för att just jag alltid är så förbannat fel. Fel och feg.

Precis som jag tenderar att hålla tyst om mina åsikter brukade jag dölja mitt mående. Jag var en expert på att fejka glädje. Det gör jag inte längre. Mår jag dåligt så syns det tydligt och jag kan tänka mig att det gör andra obehagliga till mods. Det är säkert jobbigt som fan för dem att se hur jag stirrar ut i intet och bara svarar på tilltal men inte mer än det. Absolut, jag förstår att det är jobbigt, men det är tusen gånger jobbigare för mig att behöva fejka. Jag måste få en chans att vara ärlig mot mig själv. Jag mår inte bättre av att skratta tillgjort när jag egentligen vill gråta.

Och på samma sätt som jag lyckades ta bort min mask av lycka vill jag riva bort den där muren som gör att jag inte vågar stå för mina åsikter. Jag vet att det är svårt. Kan med lätthet validera mig själv eftersom jag under nästan hela min uppväxt blivit invaliderad när jag stått upp för mig själv, men trots självvalideringen har jag svårt att acceptera att det är så det är. Den riktiga Mana är ingen person som håller tyst och låter andra bestämma hur det är. Den riktiga Mana är modig och frispråkig och hon tror på sig själv. Vart hon tog vägen? Hon dog någon gång under högstadiet, men det är hög tid att hon får komma tillbaka igen.

Hur kan ett litet ord göra er så arga?

Katrin Zytomierska har bloggat om hen - ett ord som av en anledning jag har svårt att förstå skapat och skapar mycket ilska hos människor. Hennes inlägg understryker vad jag alltid trott - antingen är hon enbart ute efter att provocera eller så vägrar hon lyssna på fakta. Kanske är det både och? Hur mycket jag än försöker så kan jag inte förstå motviljan till ett litet ord. Det finns flertalet personer i min omgivning som är minst lika anti det ordet som Katrin. Vad jag lärt mig av det är att det inte fungerar att vara saklig, att försöka förklara de positiva sidorna av att använda sig av ordet. Jag antar att det är som vanligt när det kommer till människor - vi tenderar att stänga av när det kommer till information vi inte är intresserade av. En sak jag dock är övertygad om är att ilskan skulle minska rejält om folk faktiskt försökte förstå istället för att attackera med sina klor.

Personligen orkar jag inte med fajter. Inte än. Inte med mina sårbarheter, känsloutbrott och låga självkänsla. Men det finns en blogg där skribenten har skrivit ett klockrent inlägg om hen och Katrins inlägg - läs det här. Det är det absolut bästa jag läst i bloggvärlden på väldigt lång tid.

Och om Katrin vill fortsätta vara underordnad mannen och leva i villfarelsen att kvinnor och män är så diamentralt olika så fine with me. Jag antar att det är här acceptansen kommer in.

Ibland är livet riktigt jäva fantastiskt

Jag har det jävligt gött just nu. Sitter i mörkret på balkongen och läser bloggar i min iPad medan jag röker. Det är varmt och skönt, inga mygg och det enda som hörs är hundarnas tassande, bilarnas brus, inledningslåten till Lilla huset på prärien och Sofias donande i köket. Ibland är livet riktigt jävla fantastiskt. Och sängen är bäddad med rena påslakan!

Ibland behövs det inte mycket alls för att pusha mig framåt - tack Bennie!

Bennie och jag drog till Mariebergs köpcentrum igår. Vi trotsade värmen (30 grader i skuggan) och cyklade iväg till busshållsplatsen några minuter bort. Bussresan blev ett varmt helvete, men det var det värt när vi fick komma in i det nedkylda Marieberg. Vi traskade runt i en timme och tio minuter, då främst utomhus, och efteråt var vi trötta som fan.

På tre hela ställen betalade jag med kort! Tre. På sista stället tvekade jag.
"Jag klarar nog inte det här Bennie" sade jag och menade att hon skulle betala åt mig.
"Det gör du visst" fick jag som svar och mer än så behövdes inte. Jag betalade på egen hand. Det kändes fantastiskt efteråt, men det allra skönaste på hela dagen var nog när vi satte oss i skuggan och väntade dryga 40 minuter på bussen. Cigg, mineralvatten och massvis av godis.

Är det konstigt att jag älskar att bo här? (och ingen är lyckligare än Kiba)

Fem minuters promenad från mitt hem finner en det här:

Det går nedåt fort som fan och jag har bara mig själv att skylla

Idag skall jag till Marieberg med Bennie. Köpcentrum betyder mycket folk, men jag hoppas innerligt att det fina vädret bidrar till att de flesta håller sig borta. Dessutom skall vi åka buss dit och buss tillbaka. En buss som även den brukar vara full med folk. När jag var på Lidl med Sofia i förrgår märkte jag en oroväckande förändring - återigen blir jag skräckslagen av folksamlingar vilket innebär att jag har exponerat mig alldeles för lite under sommaren. Jag har inte betalat med kort en endaste gång sedan uppehållet i terapin och jag vet ju hur snabbt det går nedåt igen. Visst, jag har bara mig själv att klandra, men jag tänker göra mitt bästa för att inte hamna i dömanden. Det är det sista jag behöver just nu.
Inför dagen behöver jag fixa till mig rejält och äta bra för att minska sårbarheterna. Jag behöver käka frukost fastän jag mår illa. Ta en dusch, hitta bra kläder (tror dock att det mesta är smutsigt), sminka mig och fixa håret. Jag är redan nervös fastän det är flera timmar tills vi skall åka iväg. 

Även saker som brukar vara små för mig är i nuläget enorma

I all min osminkade och sorgsna prakt

Vissa dagar känns det som att jag är på väg att gå sönder och idag är en sådan dag. Saker som vanligtvis är småsaker även för mig, är idag enormt stora. Ångesten trycker i bröstet ned i magen och inte ens under långpromenaden med Sofia och hundarna lyckades jag minska den. Det känns som att det är så mycket nu, men egentligen är det nog inte mycket alls. Det största problemet är ekonomin, och även om pappa säger att allting kommer lösa sig kan jag inte släppa oron. Om jag mått bättre, mer stabilt, innan ekonomin började strula sig skulle det nog inte kännas fullt lika jobbigt just nu, men jag mådde kasst innan och allting växer på hög och blir omöjligt för mig att hantera. 


På lördag drar jag på semester. En vecka i Sälen med pappa, Bennie, farmor, farfar, Bennies mamma och syster. Det som jag såg som en skön och avkopplande semester känns nu som ett stort stressmoment. Varför? Flera orsaker. Alla materiella och det skrämmer mig och får mig att skämmas, men jag kan inte förneka att de finns där. Jag kommer inte ha råd med öl, jag kan inte köpa en grej till mitt tecknande (jag hade tänkt att ägna mycket tid åt att finslipa mitt tecknande, testa nya saker och utvecklas) och jag har inte heller råd med några snören så jag kan fortsätta göra armband. Nu sitter jag och dömer mig själv. Invaliderar. Säger till mig själv att jag är fånig. Vad det leder till? Ännu mer smärta såklart. 

Dessutom är mitt hår lila. Jag har använt alldeles för mycket silvershampoo för att få bort det gula i hårbotten och nu ser hela min skalle ut som ett enda stort kaos. Lila, gult och grått. Jag känner mig ful. Fet. Hyn är fet som fan och det spelar ingen roll hur mycket jag pudrar, tvättar, smetar med foundation. Jag ser ut som att jag svettas floder i ansiktet. Det är lika blankt som om jag skulle ha knäckt ett rått ägg på det.

Jag måste distrahera mig nu. Se på Sons med Sofia och äta glass och epilera benen. Kanske kan det få mig att släppa ångesten och oron för ett tag.

Min lägenhet är fortfarande en av mina största kärlekar

När jag var ute på morgonpromenaden med hundarna gick vi runt parken. Det var varmare ute än jag föreställt mig att det skulle vara och njöt av de ljumma vindarna medan hundarna nosade omkring och åt gräs. Det är ofattbart vackert i området där jag bor, men alltför ofta glömmer jag bort det. Jag yrar omkring, fastlåst i mitt inre, och lägger oftast inte märke till skönheten runtom mig. 

Jag minns med glädje när jag flyttade hit för sex år sedan. Min allra första egna lägenhet. Jag hade sökt lägenhet ett bra tag, men trodde aldrig att det skulle bli verklighet. Att jag skulle kunna bo själv, ta hand om mig själv och ett helt hem, klara av att vara ensam så pass mycket, trodde jag aldrig skulle bli en verklighet i mitt liv. 

Jag hade tingat en kanin som jag skulle hämta hem en vecka efter att jag flyttat in i mitt egna lilla palats. Om dagarna fantiserade jag om hur jag skulle ta med mig kaninen ut i parken och sätta mig under ett träd och läsa. Från mitt sovrumsfönster hade jag vy rakt ut i parken och varje gång jag ställde mig där och tittade ut kändes det som att jag såg rakt in i ett paradis. På riktigt alltså. Allt det gröna. Gräset, träden, buskarna, alla blommor. Och överallt skrattande människor.

Jag brukade ta hand om min brors hund Sture och jag minns väl den första promenaden vi tog tillsammans i området. Vi gick runt i parken och jag kan föreställa mig hur jag bokstavligen sken av lycka. Små barn kom fram och ville hälsa på Sture och glad som jag var lät jag dem göra det. Borta var den där bittra, unga tjejen som ville be alla dra åt helvete. Sture sniffade runt som en galning i gräset och buskarna och jag kände att fan, det här är verkligen en ny början. Allting kommer bli bättre från och med nu.* 

Min lägenhet kändes enorm. Hur mycket jag än försökte lyckades jag inte fylla ut den och få tyst på hur det ekade så fort jag sade någonting. Jag hade köpt en soffa med soffbord och en fåtölj för en billig penning, och visst, de var vidriga att sitta i, men jag älskade dem ändå med hela mitt hjärta. För de var mina och de var en symbol för hur bra mitt nya, självständiga liv skulle bli. 


I sovrummet hade jag min gamla 90-säng som var uppstaplad av bokhögar eftersom ett par sängben hade gått sönder. Jag ignorerade de fula och trasiga tapeterna och satte istället upp bilder och affischer och hade högar med böcker överallt. Jag älskade att gå in i mitt kök, där sikten var skyld av en stor buske som nådde en bra bit över mitt huvud. All denna grönska överallt.

Just därför älskar jag fortfarande den här lägenheten. Jag struntar fullständigt i att den är liten, att planlösningen är åt helvete och att tapeterna håller på att falla i bitar. Min lägenhet är min kärlek. Det var den som gav mig ett hopp, en glädje, för sex år sedan. En glädje och ett hopp som jag innan dess inte känt på flera, tunga år.

*Att jag bara veckor senare blev psykotisk är en helt annan historia.

Det går att finna någonting positivt i allt

En natt med samma gamla drömmar som vanligt. Jag blir ignorerad, invaliderad och lämnad ensam åt mitt öde. Ändå kändes det okej att vakna. Mobilen ringde vid tio och inte långt därefter pallrade jag mig upp ur sängen. Har druckit kaffe, rökt och spelat bingo för att vakna till liv. Det är kallt och blåsigt ute och på något sätt passar det perfekt till mitt humör. Vädret gör att det känns okej att passivt spendera dagen i soffan och läsa. Det är precis vad jag skall göra nu. Fortsätta läsa Denise Rudbergs andra deckare innan jag tar ut hundarna. Efter promenaden planerar jag att slå på London after Midnight och dammsuga av lägenheten innan jag tar en dusch och sminkar mig. Jag klarar bara av att läsa enkla böcker just nu. De flesta deckare gör mig frustrerad och uttråkad, men Rudbergs deckare är speciella. De har en mysig atmosfär i sig och förutom att de flesta konversationerna känns kontrade och orealistiska så gillar jag dem. Förhoppningsvis kommer smärtan i bröstet ge med sig om jag lyckas koppla av med lite läsning.

Parkhäng och vacker vänskap - men vi saknar Robin som fan

Det är inte enbart negativt att det svänger fort

Det känns lite lättare nu. Lite lugnare i bröstet. Har ätit nudlar och glott på Seinfeld med världens finaste flickvän, chattat och flummat och snackat lite skit om prettosar med Erika och jag har trixat lite med bloggen. Så. Ja. Lite lugnare är det allt nu.
Sitter ute i blåsten på balkongen och röker. Planerar att krypa ned i sängen under varma täcken och läsa till ljudet av den ihållande vinden. Och förhoppningsvis kommer morgondagen bli bättre än idag.

Det är okej att inte må bra - världen går inte under för det och jag kommer inte bli lämnad

Det krävs så lite för att jag skall sjunka. Jag är förtvivlat trött på att mina känsloexplosioner blir till en tung sten i bröstet som får mig att tryckas ned under ytan. Minsta lilla grej och jag faller mot botten.
Jag behöver bli bättre på att ta hand om mig själv och även ägna mig åt självvalidering. Istället för att spendera timmar eller dagar eller veckor med att analysera mig själv och mitt beteende och klandra minsta lilla grej jag gör som tycks vara felaktig i andras ögon behöver jag validera mig själv. Men viktigast av allt - jag måste få in i min skalle att jag har all rätt i världen att vara den jag är. Hela tiden känns det som att jag behöver förändra mig. Oftast är jag ärlig när folk frågar mig saker vilket alltför ofta leder till besvikelser från andra personer vilket i sin tur leder till mitt självanalyserande/ den mentala knivhuggningen av mig själv. Jag är okej som jag är och jag har samma rätt som alla andra att vara mig själv. 


När jag vaknade imorse ville jag bara somna om. Jag var bitter och ledsen och ville sova bort dagen. Istället placerade jag min röv i soffan och glodde på massa avsnitt av The Hills. Det finns nästan ingenting bättre för mig att se på när jag behöver komma ifrån mig själv och mitt självdömande. Tillslut fick jag dock nog och Sofia var en ängel och följde med mig ut på en långpromenad med hundarna. Hon ställer alltid upp när jag mår dåligt och det är ovärderligt. Långpromenader tycks alltid lätta upp tyngden i mitt bröst. Dels är det skönt att röra på mig men framför allt det är det fantastiskt att se på hundarna. Att få se hur lyckliga de är när de kutar runt och nosar i minsta lilla vrå. 

Kiba fick för sig att kasta sig ned i Svartån och vi stannade till en stund och lät honom leka av sig i vattnet. Han är en jävel på att finna pinnar i vatten.

Det blev några rejäla plask ned i det skitiga vattnet.

Kami höll sig på land hela tiden dock. Han avskyr att bli blöt.

Förutom promenaden har jag inte gjort någonting vettigt idag. Och det är okej. Det är okej att spendera vissa dagar med att bara existera. Det är okej att jag är ledsen och det är okej att det trycker över bröstet. Det är okej. Jag har all rätt i världen att må som jag mår. 


Sofia ligger i soffan och halvslumrar med hundarna nu. Jag skall ta och joina dem och se på ett avsnitt av Sons och fortsätta med det jag gjort hela helgen - armband.

Ibland tar utmattningen över

De senaste två dagarna har jag varit utmattad. Först trodde jag att jag var sjuk, men insåg snart nog att det var - är - psykiskt. Jag har varit så slut på energi att jag spenderat större delen av tiden i sängen och att bara resa mig upp för att ta mig ut på balkongen och röka har tagit enormt mycket kraft. Så mycket att världen snurrat runt inför mina ögon.

Jag funderar på vad utmattningen kommer ifrån. Kanske mår jag mycket sämre än vad jag insett. Eller är det någonting som fattas i min kropp? Det enda jag vet säkert är att det mesta just nu är alldeles för ansträngande för mig, att jag blir yr bara jag står upp och att jag har svårt för att le.

Har dock lyckats läsa lite medan jag legat avslagen i sängen och några få timmar har också spenderats på en tavla föreställande Brody Dalle. Kreativiteten och lösandet gör det lite lättare att andas.

Det kryper och jag överväldigas

Det känns som att världen överväldigar mig idag. Och där kom den typiska generaliseringen. Rätt imponerande om HELA världen överväldigar mig. Egentligen gäller det bara min värld. Med min värld menar jag just nu den som leder framåt. Försäkringskassans krav att jag skall börja arbetsträna innan augusti nästa år. DBT som är tänkt att sluta i december. Planen att jag skall kunna sitta i ett klassrum, fullt med andra elever, och vara med på lektioner.
Jag har en tendens att inbilla mig att jag klarar av mer än vad jag egentligen gör. Den här sommaren hade jag tänkt spendera soliga dagar läsandes i parken, men när solen väl är framme finner jag mig själv skräckslagen. Det var också tänkt att jag skulle börja träna med Kami, arbeta bort stora delar av hans problembeteenden, men inte heller det har jag klarar av. I alla fall inte än.

Jag är ständigt fylld av ett obehag i kroppen som hindrar mig från att fokusera på en och samma sak mer än kanske tio minuter. Jag planerar att läsa i timmar men ger upp efter några minuter. Samma sak med mitt målande, tecknande och skrivande. De bilder jag lyckats påbörja blir aldrig klara. Det är halvfärdiga struntsaker som jag inte klarar av att ge en chans att bli klara.

Exponering och krypande under huden, men jag har fina vänner och ni är fantastiska

Jag kämpar på med mitt hål. Ständigt sökande efter saker som kan täppa till det. I fredags vaknade jag lycklig. Jag satt i timmar på balkongen tillsammans med Bennie och skrattade och mådde bra. Som från ingenstans började hela mitt huvud vibrera av smärta och i samma stund byttes glädjen ut mot sorg. En sorg som satt kvar resten av dagen och kvällen och bidrog till att det hela tiden kändes som att jag skulle börja gråta vilken sekund som helst.

Efter massvis med tabletter lugnade huvudet ned sig så pass att jag faktiskt kunde stå upp och vid fyra drog jag, Bennie, Sofia och Uula iväg till Vivalla och levererade tre stora papperskassar med böcker till Erika och försökte hälsa lite på katterna.
Vi drog upp på stan för att fika, en exponeringsuppgift jag har från terapin att göra varje vecka, men som jag inte gjort förrän nu. Rädslan låg på en trea av fem och jag chockades själv av dess styrka samtidigt som jag var medveten om att det berodde på att jag exponerat mig alltför lite den senaste tiden.
Vi satte oss ute i blåsten och med kaffe och cigg och morotskaka lyckades jag lugna ned mig så pass att all rädsla försvann.

Med rädslan borta kom istället obehaget. Obehaget av att sitta ute bland människor. Det började klia i kroppen och jag blev rastlös och hade svårt att koncentrera mig på vad som sades och fokuserade istället på människor som gick förbi oss. En tjej som tycktes vara klädd i enbart BH och shorts, en brud och brudgum och alla deras följeslagare, en kille med två helt olika skor på fötterna. Jag ville fly. Springa hem och isolera mig i sovrummet och sova bort krypandet under huden.

Istället gick vi till HM och köpte smink till mig. Medan Sofia stod i den långa kön - det fanns ingen chans att jag skulle klara av att ställa mig i den kön och sedan betala - gick vi andra omkring inne på HM och gjorde narr av kläderna och väskorna och allt annat skumt och fult som säljs där. Tröjor som mer ser ut att passa en åttaåring än en tonåring eller vuxen människa, väskor formade till ananasar, solbrillor med skumma blommor på.

På vägen till bilen började mitt bröst värka. Det gjorde så ont att jag fick svårt att både gå och andas. Bennie gjorde mig sällskap medan de andra fortsatte på i vanlig takt. Kände mig som en gammal skröplig tant där jag stapplade fram och vägen fram till bilen kändes som flera mil lång.

Resten av kvällen spenderade vi med att se på Sons of Anarchy och Fredagen den trettonde. Efter lite mer än halva filmen behövde jag vara ifred och gick in i sovrummet och skypade med Wattie istället.

Lördagen spenderades i ett brus. Jag gick upp, drack kaffe, tog ut hundarna och dammsög lägenheten. Stoppade i mig mer piller mot huvudvärken och fantiserade om att läsa i timmar, men hade inte koncentration nog att kunna läsa en endaste rad.
På kvällen glodde Bennie och jag först på Queen of the Damned, som egentligen är en jävligt kass film men alla är så jävla snygga och därför blir den fantastisk, och sedan joinade Sofia oss och vi såg på Green street hooligans, en film som fick mig att börja gråta och förbanna Bennie och Wattie som övertalat mig att se den.

Idag har jag av någon obeskrivlig anledning ångest. Den är inte stark, men den finns där och gör det svårt för mig att fokusera på någonting. Den får mig att vilja sova bort dagen, eller läsa bort den, men jag skall försöka göra någonting produktivt, någonting som kan få mig att känna mig kompetent. Det är det allra bästa mot min ångest.

Tomhet som inte beror på ensamhet

Sofia frågar mig vad som är fel och jag kan inte svara. Kan inte förmå mig att yttra orden som beskriver hur jag känner på insidan.

Det är tomheten. Den där ständiga känslan av ihålighet i min insida. Ett hål som jag desperat försökt fylla och fortfarande kämpar med.
Tidigare har det varit självskadande, piller, alkohol, litteratur som jag använt i fruktlösa försöka att täppa till hålet. Idag är det istället människor jag använder mig av. Relationer. För jag har ju fått höra hur viktigt det är för mig med närhet till andra människor.

Det är först nu jag börjar inse hur det ligger till. Hur det mesta som kommer i min väg används i försöka att stänga till, eller fylla upp, det där enorma, skrikande hålet.

Jag har så höga förväntningar innan. Om Erika och Robin skall hit så tänker jag innan att det kommer bli så kul. En kväll i deras sällskap och hålet kommer försvinna. Samma sak när Bennie och jag skall vara själva, ha en Bennie och Mana-kväll och dricka öl, sjunga och lyssna på Crüe. När jag väntar brev från brevvänner. När Sofia och jag skall ha en myskväll.
Vad som helst som involverar andra människor.
Och varenda gång står jag där och undrar vad som gick så fel. Rastlösheten som hålet skapar får det att krypa i kroppen på mig och desperationen ökar i styrka. Jag frågar mig själv vad som är fel med mig. Vill veta varför tomheten aldrig vill försvinna.

Jag vet att svaret ligger hos mig. Svaret och ansvaret. Jag behöver bygga upp mig själv inifrån om hålet någonsin skall minska i storlek - men jag vet verkligen inte hur det skall gå till.

Hålet och rastlösheten ger mig dåligt samvete. Och jag känner skuld. Vill skrika åt mig själv att vara tacksam för alla dessa fina människor i mitt liv. Tacksam istället för att må dåligt.

Men jag vet ju att det inte funkar så.

Och jag är tacksam. Tacksam som fan. Jag vill bara veta varför hålet alltid stannar kvar. Förstå, inse, vad som är lösningen och jag måste djupt in i mig själv för att få reda på svaret.

Ibland är livet bra fint

Det gick ju inte så jävla bra

Jag var helt inställd på att vara 100% oytlig tills jag bestämde mig för att socialisera lite med Sofias familj. Jag har till och med en liten fläta i håret.
Men det är alltid bra för mig att vara social, right? Så då måste det ju ändå vara okej att jag skippade min finfina plan.

Fuck you typ

Idag säger jag FUCK YOU till allting ytligt. Jag orkar helt enkelt inte. Vill inte. Den där krävande ytligheten som säger att jag måste vara snygg för att vara bra. Jag avskyr den sidan av mig själv. Önskar att jag kunde ta en kniv och köra in i ytligheten och på så sätt bli av med den. Självfallet funkar det inte så. Det är en ytlighet som byggts upp under dessa dryga 27 år som jag levt. 

Det blir en paradox, att jag är så pass ytlig som jag är. En ytlighet som jag försöker gömma men som egentligen är brutalt tydlig. Hur jag tar timmar på mig för att göra mig "snygg" bara för att ta hundarna på en längre promenad. För om jag är snygg, om jag känner mig snygg, då är det inte lika läskigt att gå ut och möta omvärldens ögon.

Totala motsatser och relationsproblematik

Relationer för mig innebär automatiskt en stor dos dåligt samvete. Dagligen. Mina humörsvängningar, som fortfarande är, och alltid kommer vara, extrema, är inte bara jobbiga för mig. Jag vet inte hur det är för andra, hur de känner inför mina ständiga utbrott av känslor, både så kallat negativa som positiva känslor. Vet de var de har mig? Känner de att de måste ta det försiktigt för att de aldrig vet hur jag kommer att reagera? Något som en dag får mig att skratta kan en annan dag, eller en annan timme, få mig att gråta eller fräsa till av ilska.

Jag är oerhört känslig för stämningar, ansiktsuttryck, kroppsspråk, röstlägen. Ständigt läser jag av människorna omkring mig så som jag läser av mina hundar för att förstå vad som pågår inom dem. Det händer ibland att jag släpper kontrollen, men det brukar oftast innebära att jag fräser och beter mig som en ilsken katt.
Det kan vara ett ögonbryn som höjs lite, lite grann. Eller en leende mun där leendet inte når ögonen. Ett röstläge som säger någonting helt annat än vad orden säger och jag sjunker nedåt. Börjar tänka, älta, dras tillbaka in i gamla beteenden och tankar som säger att jag inte är bra nog och att ingen egentligen tycker om mig.

När jag gick i färdighetsträning och vi jobbade med validering fick vi sitta två och två och öva på att validera varandra med både vad vi sade men också hur vi betedde oss. Vi var tvungna att tänka på allt. Hur våra kroppar var, hur vi såg ut i ansiktet, hur vi lät på rösten. Det var, är, en bra övning men samtidigt misstänker jag att det kan ha gjort mig ännu känsligare för alla dessa saker. Jag kan inte förvänta mig att min omgivning ständigt skall validera mig på samma sätt som terapeuterna på DBT. Det är omöjligt. De har inte den utbildningen och jag tror inte att någon klarar av att vara så validerande precis hela tiden. Att validera innebär att vara väldigt uppmärksam, både på sig själv och på den andra personen. Det tar energi.

I torsdags mådde jag väldigt bra. Jag mår alltid bra dagen efter jag har haft terapi. Terapin ger mig en kick att orka fortsätta och den hjälper mig också att både förstå mig själv och andra bättre.
Så i torsdags var jag produktiv. Gjorde allting jag skrivit upp på mitt schema att jag skulle göra och även mer än det. Terapeut K varnar mig alltid. Säger till mig att inte ta på mig för mycket, att inte överdriva vad jag åtar mig, men lyssnar jag? Kanske. Till viss del gör jag nog det, men långt ifrån så väl som jag skulle behöva lyssna.
När jag var så pigg och glad passade jag på att åta mig uppgift efter uppgift efter uppgift och den natten somnade jag lycklig.

Fredagen blev torsdagens motsats. Energin som fyllt min kropp bara en dag tidigare var helt borta. Jag kände mig ledsen och obalanserad och hade återigen dåligt samvete för att jag mest bara låg i soffan och väntade på att någonting skulle hända. Kvällen spenderades med Sofia, Erika och Bennie och jag gjorde mitt bästa för att vara social. Att orka vara social, men hur jag än ansträngde mig så gick det inte. Jag hade ångest. Riktig jävla ångest och det lamslog mig. Jag är inte van att ha ångest längre. Oro och obehag känner jag nästan dagligen, men det är inte ofta den rena ångesten hälsar på.
Ångesten i sig gjorde mig ledsen och fastän jag hade dessa fantastiska människor runtom mig kände jag mig så tom, så ensam. Ihålig. 


Det bör inflikas att jag i onsdags tog min medicin två timmar för sent. Efter alla dessa år har jag lärt mig hur viktigt det är att jag tar min medicin samma tid varje dag, men i onsdags hade jag terapi samtidigt som jag skulle ta min medicin och jag hade glömt att ta med den. Om jag missar en dag innebär det två dagar av kaos, men jag trodde inte att det skulle bli någon skillnad om jag bara tog medicinen två timmar senare. Kanske hade jag fel.

En dum sak jag gjorde i fredags var att jag drack lite öl fastän jag mådde dåligt. Jag vet att alkohol är det sista jag skall ta till när jag mår dåligt, men i min desperation ville jag ge det en chans. Se om det kanske trots allt kunde få mig att må bättre så jag skulle klara av att umgås med mina fina människor.

Tillslut orkade jag inte försöka mer. Jag tog med mig min dator in i sovrummet och loggade in på Skype och pratade med en person, Wattie, som jag kommit väldigt nära på några få månader. Vi pratar med varandra flera gånger i veckan och jag är alltid brutalt ärlig mot honom. Jag tänkte att kanske några timmars samtal med honom skulle kunna få mig att må bättre men det var lönlöst. Istället fick jag veta att han skulle resa bort några dagar och inte ha tillgång till internet och genast förvandlades jag till den där kalla och avståndstagande personen jag brukade förvandlas till när det kändes som att människor var på väg att lämna mig.

Så jag loggade ut och återgick till att försöka umgås med S, B och E och jag slutade också att dricka öl. Jag ansträngde mig, så mycket jag kunde förmå mig, men fann mig själv sitta och gråta. Gråta över Robin som jag inte kommer träffa på drygt två månader eftersom han är i Göteborg och jobbar, gråta över att jag varit så dryg mot Wattie. Men främst grät jag för att ångesten var så stark och jag inte kunde förstå mig själv. Lade mig i sängen och försökte sova men istället för sömn blev det mer tårar till ljudet av de andras skratt inifrån vardagsrummet. Jag kände mig så fel. Skuld och skam som bombarderade mig. Min flickvän och två värdefulla vänner satt inne i vardagsrummet och jag kunde inte förmå mig själv att umgås med dem. Det kändes förnedrande. Vidrigt. Jag vet att de alla tre förstår mig och ändå var, och är, skammen så stark.

Jag var rädd för hur min lördag skulle bli, men när jag vaknade mådde jag på topp. Nästan hela lördagen blev bra fastän fredagen varit så hemsk. Jag antar att ångesten kom pga medicinen och att den blev flera gånger värre för att jag dels drack öl och dels ansträngde mig så innerligt för att få bort den. Jag gjorde allt det där som jag logiskt sett vet att jag inte skall göra.