Hej då

Jag slutar här nu. Slutar blogga. Antagligen kommet jag börja igen, nån gång, men nu behöver jag en paus.
Så.
Hej då.

Det kanske är dags att sluta?

Just nu behöver jag min blogg mer än vad jag gjort på väldigt länge. Flera gånger i veckan, oftast flesta gånger per dag, händer nånting som gör att jag behöver skriva av mig. Oftast kommer jag inte längre än till själva tanken, men ibland blir ett inlägg påbörjat.

Så varför skriver jag inte?
Kort sagt så känner jag mig instängd, inträngd i ett hörn. Vad kan jag skriva utan att nån tar illa upp eller blir ledsen eller rentav arg? Det var inte länge sen jag fick klagomål på flera inlägg jag skrivit här och det klart det får mig att tappa viljan. När folk som känner mig stör sig på nåt jag skriver, på nåt jag skildrar. Vore det mina åsikter nån störde sig på skulle det vara skitsamma, men när det kommer till mina känslor...

Jag behöver en ventil. En ventil som tillåter mig att skriva av mig helt och fullt. Där jag kan vara Mana till hundra procent med allt vad det innebär.
Och just nu är inte min blogg den platsen. Kanske har den spelat ut sin roll?

Helgen behöver inte innebära ångest

Gårdagen var, utan att överdriva, fantastisk. Den var en sån där ovanlig fredag som, fastän jag umgicks med människor, gav mig en chans att vila upp mig.

Min fantastiska Sofia fyllde 24 igår och det blev självfallet ett litet firande. Hennes föräldrar, bror och mormor, och så mina föräldrar och - såklart - vår tredje del Bennie. Sofias bror Johan stannade kvar efter att alla dragit och resten av kvällen satt vi och pratade, såg klipp på Youtube - jag som vanligtvis hatar när folk visar mig klipp, men de jag fick se igår vara riktigt härliga - tills jag gick och lade mig vid ett. Kändes trist att lämna de andra när vi hade så mysigt, men jag måste tänka på mina sårbarheter. Få min sömn och gå upp relativt tidigt.
Det känns med andra ord riktigt jävla bra trots att det är helg.

...

Känslan av att vara så utmattad så jag knappt får luft.

Fyfan.

Jag har gett mig fan på att det ska bli bra

Veckan har gått mycket bättre än förväntat. Mitt strikta schema har följts nästintill hundra procent och jag har fått mycket gjort.




Virkat en uggla som min koreanska brevvän ska få.




Tre brev har blivit skrivna.




Virkat ett bokmärke till Bennie.




Och så har jag påbörjat ett annat bokmärke.

Helgerna brukar vara absolut jobbigast för mig. Oftast försvinner de i en tung, ogenomtränglig dimma, men jag har gett mig fan på att ändra det.




Igår kväll förfestade Bennie här innan hon drog ut på krogen. Så kul kan det inte ha varit för henne - Sofia och jag var mest trötta och drack pepsi och energidryck.




Jag var mest en levande ballong i soffan.

Imorse gick jag upp i bra tid. Drack kaffe och glodde på Nyhetsmorgon och virkade lite innan jag drog ut med hundarna. Har läst på balkongen med solen i ansiktet och kom precis upp från ett skönt bad.





Ikväll ska vi tre äta tacos, se på Mellon och bara ha fint. Det SKA helt enkelt bli riktigt jävla bra fastän det är lördag.

7 mars genom åren

2008

Svår natt

Helvetisk natt är nog fel ord, men svår var den i alla fall. Lade mig i soffan och försökte sova. Somnade tids nog, men vaknade vid tre. Ville rulla runt (ööh?) så jag lade mig i sängen med hundarna istället. Gos gos. Brukar somna med Kiba i min famn och en av hans tassar i mina händer. Seriöst, vad i helvete skulle jag göra utan mina hundar?   Hur som helst. Vaknade massa gånger efter jag lagt mig i sängen. Men nu är jag vaken. Och grinig. Pappa ringde och väckte mig. Han och mamma verkar tro att jag ljuger om mina sobril. De tror att jag tar mer än vad jag gör. Men det gör jag inte! Blir pissed när folk inte tror på mig. Jag hatar min arm. Ge mig Pete Doherty ♥

2009

Lugn krabba

Jag somnade utan Stilnoct inatt och har idag tagit mig upp i god tid för att vara lördag. Bennie och jag skall ta en buss upp på stan vid halv två. Jag skall hämta ett bokpaket jag beställt från adlibris och leta present till älskade Sofia och sen klockan tre skall Bennie pierca sig. Hon är lugn som fan, medan jag är skitnervös och hispig. Lovar att ta massa kort så ni får se bild på finskiten. Bra bra.

2010

Seg lördag

Sitter i köket, med öppet fönster och fryser fingrarna av mig medan jag röker. Nikki Sixx knarkbok The heroin diaries och Åsa Anderberg Strollos ungdomsbokBryta om ligger bredvid mig på fönsterbläcket och två öl, en öppnad och en oöppnad. Försöker hålla mig distraherad och lugn. Dagen har varit riktigt jobbig. Det jobbiga började egentligen igår. Jag fick sådan ångest medan vi glodde på 8 mile och gick in i sovrummet och lade mig och fick en grinig flickvän efter mig. I fyra, fem timmar har jag suttit fast framför teven. Något graviditetsprogram på MTV. Har varken orkat byta kanal eller resa mig upp för att göra någonting annat och dessutom är bebisarna väldigt söta.Tillslut lyckades jag dock ta ett bad, men allting fuckade till sig och jag gick upp utan att tvätta mig. Drog på mig mysbrallor, sport-bh, manson-tröja och en tjock tröja över det. Och nu sitter jag här. Mår helvetiskt dåligt av abstinens och längtar efter en fin liten stillis. Idag är femte dagen utan. Abstinensen är hemsk och enligt nån jäkel på akutpsyk lär det vara såhär i åtminstone någon vecka till.Känner hur livslusten rinner ur mig samtidigt som magen bara blir fetare och fetare av all skit jag stoppat i mig den senaste veckan. Äcklas av mig själv, men orkar inte ens försöka göra någonting åt det. Försöker ta en minut i taget, om ens det.

När sårbarheterna (även kallat käftsmällarna) anfaller

Slår på Patti Smith. Andas djupt, känner hur det når ned i magen. Försöker stabilisera mig. Det kan hända så mycket på bara en halvtimme. Käftsmäll på käftsmäll på käftsmäll. 

Jag gick ut. Med hundarna alltså. Ut, vackert väder, inte för mycket folk. Skönt. Jag kunde njuta. Hundarna var fina och lugna och bra och jag gick i godan ro när en kvinna stannade mig. Hon ville ingenting illa, inte alls. Hon var nyfiken på Kiba, ville veta vad han är för ras. Ingen fara. Förutom min skam. Kiba blir rädd och börjar morra och triggar igång Kami som börjar skälla. Och jag står där med skammen. Skammen för att jag inte är en bättre matte än så. 

Det hade kunnat gå okej ändå. Jag fortsatte gå, Kiba bakom mig av oro, och Kami blev lugn nästan genast. Började validera mig själv, eller försökte i alla fall, men samtalet jag hade med mig själv i huvudet gick mest såhär: Såna som jag borde inte ha hund, såna med massa känslor hela tiden och överallt och alla tänker säkert att jag är världens sämsta matte och det är jag nog också och jag sugerbajskakarumparövjävlaskitfanskap. Typ så.

Pang boom - nästa smäll. Får sin på en gammal kompis till mig. Ni som brukar läsa min blogg vet hur jag blir när jag stöter på människor från mitt förflutna. Fly. Flykt. Försvinna härifrån. Fort som fan. Se mig inte, hälsa inte och om du ser mig så snälla låtsas som att jag inte finns och bara låt mig försvinna. Hundarna hittade såklart nånting väldigt intressant att nosa på på marken, men jag lyckades få med dem, men hann inte mer än några meter förrän nästa smäll kom. En enorm fet jävla skitsmäll.

Jag vet inte hur jag ska förklara det som hände. Vem jag såg. Mitt förflutna är som sagt en stor sårbarthet. Helst skulle jag fly från allt som har med det att göra. Och i mitt förflutna så fanns det en människa som var så otroligt elak mot mig. Vidrig. Hen attackerade mig och hen attackerade Kiba. Med ord alltså, inte fysiskt. Men ni vet - ord gör ont. Jag har inte sett hen på en jävla mass år, inte sen Kiba var valp, men nu... nu kom hen där. I min trygghet.
Det läskigaste var att lägga märke till hur jag förändrades. En blick på hen och plötsligt blev jag den där som jag var då. Den feta, fula, vidriga människan utan vänner och en pojkvän som ... som inte förstod ett skit. Det var som att slungas tillbaka sex år i tiden. Och jag blev så osäker på mig själv. Jag blev verkligen den där jag brukade vara. Det feta, fula psykfallet.

Jag försöker i alla fall

Impulsivt frisyrbyte. Lugg och rött hår 

och jag ser ut som ett barn. 

Vad finns det för ord att beskriva? Jag har svårt att hänga med i vad som händer. Sen mötet på Försäkringskassan förra måndagen har det bara gått utför. Istället för en lugn och avkopplande helg mådde jag åt helvete och hann inte mer än vakna igår förrän jag tjöt frustrerat. Medan jag pratade med Sofia ringde mamma och egentligen ville jag inte prata med henne, inte då medan jag grät. Jag ville undanhålla min ångest för mina föräldrar, men såhär i efterhand inser jag att det var ett smart val att tala med henne. Mamma fick igång mig, sa till mig att hämta papper och penna och skriva ned mina sårbarheter. Gjort och sagt. Med Sofia och Bennies vakande ögon printade jag ned 22 sårbarheter, hämtade andan och började göra en lista på vad jag behöver göra för att minska dem.

Idag har jag en lång lista med saker att göra. Än så länge har det gått bra. Så länge jag har nånting att fokusera på känns det okej, det går att andas och värken i bröstet minskar.

Jag har sminktat mig och fixat håret. Min kamp mot min egen utseendehets får ignoreras ett tag. När jag mår såhär, när det är en kamp att komma upp ur sängen och en kamp att hålla mig därifrån, tar jag till alla medel jag kan gör att öka mitt välbefinnande. Och att ha smink får mig, tyvärr, att må bättre än när jag är osminkad. Och det är okej. Att acceptera mig själv som jag är får komma senare, när jag är starkare och har mer ork. Just nu handlar allt om att minska sårbarheterna och att öka min känsla av kompetens.

Igår valde jag att inaktivera mitt konto på Facebook. Det var, precis som mitt hår, nåt av en impulshandling, men det känns bra. Facebook är jobbigt när jag mår dåligt. Jag orkar inte svara om nån skriver nåt, orkar inte läsa vad andra har att berätta. Orkar inte finnas där helt enkelt. Och det känns så jävla skönt.

Nu ska jag se att avsnitt av Huset fullt innan jag tar ut hundarna på morgonpromenad. Dagens soundtrack blir Pinks låt Try.