Ignorera den här bilden. Jag lägger bara upp den för att kunna lägga upp den på en annan sida. Goodie.

En jävla massa bilder (från tidigare liv)

Av en slump hittade jag massa bilder här på blogger. Bilder från tidigare bloggar jag haft här. Det är fantastiskt kul att kolla igenom. Vissa av dem är bilder jag skäms över, men det är ändå kul att glo på dem. Glo på mig själv. Se hur jag sett ut genom åren. Det känns som att jag förändrats från månad till månad.

En nybadad Kami.

En bild som Leticia tog på mig och Sofia för snart tre år sedan.

Ingen kommentar? ;P

En varm sommar som jag tyckte synd om Kami
som svettades så mycket hela tiden. Det var nog
mer synd om honom som behövde se ut såhär, haha.

En gammal header till en gammal blogg. Bennie
poserar med tabletter för att bildligt visa hur skit
jag mådde. Tragiskt. 

Bennie, jag och lillkusinen Emma för snart tre år sedan.

En annan gammal header. Denna fina bild är tagen av Leticia.

Efter att jag fått för mig att raka av mig håret.
Hundarna tycktes gilla mig lika mycket ändå ;P

Med peruk efter att ha flippat ut över mitt bortrakade
hår. Haha.

En väldigt skum bild på Bennie. Ser inte alls ut som hon.
<3
Lite lik Kissie va? ;)

En bild på min mamma som ung. Jag tycker att
det ändå påminner lite om mig.

Inte direkt den vackraste bild jag kan tänka mig.

Sofia och Kami. Jag tror inte att Sofia och jag
var tillsammans när bilden togs. Eller så hade
vi precis blivit tillsammans.

Hemsk jävla bild från ett Samhain-firande. Ett
under att inte tuttera ploppar ut.

Finns inte mycket att säga om den här bilden. Fast jag saknar
pyjamasen.

Bennie och jag. Lika balla då som nu.

Jag älskar den här bilden på mig själv. 17, 18 år och tydligen
snygg som fan!

En skum period i mitt liv. Bilden känns så väldigt
mycket inte som jag.

21 år ungefär skulle jag tro. Men ser ut att vara typ tölv.

Första bilden någonsin på Kiba. Går det att bli sötare?

Kibas lilla svans! Så jävla bedårande valp!

Jag behöver bara en spark i röven för att komma igång

Jag behöver bara lite terapi för att må bättre. Allt som känts så outhärdligt jobbigt den senaste veckan känns inte alls lika jobbigt längre. Hade terapi i lite mer än en timme igår och det var en stor skillnad på den Mana som gick in i terapirummet och den som senare kom ut. Vi pratade en del om att jag måste tillåta mig själv att vara ledsen. Jag tenderar fortfarande att ogiltigförklara mina känslor. Att vara ledsen för att jag inte klarade av att plugga tre ämnen den här terminen kändes inte okej. Men ledsen var ju precis vad jag var, och till stor del fortfarande är. Och det är okej. Det finns olika former av sorg och ingen av dem är mindre värd, eller mindre okej, än någon annan.

Jag kom till terapin i tron att terapeut K och jag skulle gå iväg till en affär och att jag där skulle handla med kort.
"Vi skall ta det här väldigt grundligt" sade terapeut K till mig och jag började inse hur stora mina sociala problem faktiskt är.
Istället för att betala med kort skulle jag betala med kontanter - vilket känns väldigt logiskt. Så som det är nu går jag ju inte ens in en affär själv om jag skall betala med pengar, hur skall jag då klara av att kastas in i kortbetalandet?
Nästa vecka blir det dock med kort och jag kommer tvingas gå runt inne i affären med K en stund så känslorna hinner minska. Det känns ändå bra. Jag har tilltro till det här, tilltro till K och att hen vet vad hen gör.

När jag vaknade idag var jag g l a d. Och det sitter fortfarande i. Jag har gjort ett nytt schema över mitt pluggande och jag har jobbat lite med en uppgift till engelskan. Solen skiner och det är tio grader varmt och jag skall bege mig ut på en lite längre promenad med hundarna.

Det känns som ett enormt stort misslyckande

Jag har hoppat av samhällskunskapen.

Det hann gå för långt, så som det ofta gör när det kommer till mig. Jag jämför mig med min omgivning, alla de som klarar av att plugga och pluggar massor. Inte en tanke på att våra förutsättningar är olika.
I söndags fick jag den ultimata smällen. Egentligen anser jag att jag skulle ha märkt det tidigare och inte blundat för varningssignalerna. Jag började dissociera, bete mig olustigt tillsammans med andra människor, hade paranoida tankegångar när det kommer till vänner och kände mig allmänt nedstämd och sönderstressad. Kroppen gjorde uppror.
Ändå reagerade jag inte förrän i söndags, eller egentligen igår. I söndags kväll gick jag ut med hundarna vid åtta på kvällen. Precis innan jag skulle in i trappuppgången kom en bil åkandes och genast tänkte jag att de som satt där i tänkte skjuta mig. Bilen stannade till och min panik rusade. Jag rusade. In i trapphuset, fumlandes med nyckeln. Tänkte att jag borde gå emot känslan, kämpa emot och bevisa mig själv att det inte fanns någon sanning i tankarna, men jag hade inte styrkan.

Jag sade ingenting till någon. Istället såg jag till att plugga.

Igår, på morgonpromenaden, hann känslorna ifatt. Först då insåg jag hur långt det gått och när jag kom in igen ringde jag upp min mamma och sade att jag behövde stryka ett ämne. Började gråta och fortsatte gråta efter vi lagt på. Återigen blev jag det där otröstliga barnet, jag blev Angelica. 


När jag gick i gymnasiet gick det nästan inte en dag utan att den där paranoian dök upp, den som sade att det låg krypskyttar runtom mig och skulle skjuta ihjäl mig. Det var en skräck att gå ut och tids nog blev jag sjukskriven och med det kom isoleringen.
Nu märker jag av samma typ av problem. Ändå förstod jag inte fullt ut hur illa det var. Är.


Ringde min mamma förut och berättade att jag fått svar från min lärare och att jag nu är struken från kursen. Hon tog sig tid att lyssna på mig och få mig att inse att jag behöver lugn och ro. Därför skall jag idag bara ägna mig åt mig själv. Göra sådant som jag mår bra av. Leka med hundarna, läsa, bada, kanske skriva brev, se på serier. Allt som gör att jag tar hand om mig själv. Det känns lite bättre, men känslan av misslyckande finns fortfarande där. Jag är oerhört sårbar och förbannad och besviken på mig själv. Känslorna säger att jag skall hoppa av skolan medan förnuftet säger att jag skall köra på. Wisemind-tänket säger att jag gjort precis rätt. Ändå känns det så jävla jobbigt och förnedrande.

Jag skulle behöva gråta. Få ur mig all sorg och smärta som jag känner.

Ilskan mot mig själv är så enormt stark

Det känns nästan värre idag. Redan när jag vaknade blev jag medveten om vad som hänt igår och genast var dömandet framme. Ilskan mot mig själv är så pass stark just nu att jag gjort en kedja. Behöver göra någonting åt det här nu innan det äter upp alldeles för mycket av min energi. Alla kan begå misstag och ett provresultat visar inte vad jag kan. Ändå är det så jävla svårt.

Behöver ta en cigg och sedan verkligen fokusera på att validera mig själv.

Det tar kraft att vara inställd på flyktläge - och självinvalideringarna haglar

Självinvalideringarna haglar. Tvingas stanna upp, andas djupt och försöka få ned mig själv på jorden igen.

Idag var inte den optimala dagen för mig att ha mitt första prov i skolan på flertalet år. Sårbarheterna var enorma. Mental instabilitet eftersom jag missade att ta min medicin igår, fortsatt smärta i nacken, mensen dök upp med en hemsk värk och - som vanligt - krångel och strul när det kommer till relationer.
Jag gjorde ändå mitt bästa för att ta hand om mig själv. Gick upp klockan sju när klockan ringde i morse, och sov alltså varken för lite eller för mycket, och jag åt frukost och lunch. Spenderade några timmar med att läsa på inför provet, men var noga med att ta pauser för att varva ned.

Vid tre började nervositeten övergå i rädsla. När pappa kom och hämtade mig vid fyra låg rädslan på fyra av fem. Det fortsatte på en fyra under vägen in i skolan och medan jag satt med pappa i korridoren och väntade sjönk den ned hela vägen till en tvåa. Både kroppen och hjärnan lämnade flyktläget.

Så började det strula. Läraren kom först 25 minuter efter utsatt tid och medan jag satt där och väntade växte rädslan sig starkare igen. Elever och lärare gick i korridoren och jag ansträngde mig för att titta upp mot dem istället för att fastna med blicken ned i golvet. Kände hur jag var på väg att börja dissociera, men lyckade dra mig ur det.

Precis innan läraren kom var jag redo att fly. Rädslan låg på en stabil fyra och jag fick tala lugnt till mig själv för att förhindra en flykt. Fokuserade på konsekvenser och hur mycket värre det skulle bli om jag flydde.
Och jag klarade av att stanna kvar.

Väl dags för provet blev jag placerade i ett litet rum för mig själv och tog god tid på mig att gå igenom frågorna och svara så utförligt och noggrant som jag kunde. Pendlade mellan medvetenhet och dissociation och lyckades sitta i femtio minuter utan en paus och bara skriva. Vände sida på provet och insåg att jag klantat mig rejält. Jag hade helt missat att läsa på om de olika psykologiska inriktningarna.

Ropade på pappa som hämtade läraren och jag förklarade situationen. Kände tårarna vara på väg och ansträngde mig för att inte låta dem släppas lösa. Jag fattar fortfarande inte hur jag kunde vara så klantig.
Min lärare var snäll och sade att jag kunde komma tillbaka en annan gång och göra klart resten av provet. Annars skulle jag få göra det hemifrån, men då kan jag inte få mer än godkänt. Jag valde det andra alternativet. Har prov igen nästa vecka och måste fokusera på det. Just nu känns det bara så piss. Så mycket som jag kämpat med pluggandet - har aldrig tidigare läst på så mycket till ett prov - och till ingen nytta. För det är så det känns. För ett G hade jag inte behövt kämpa såhär mycket.

Både kroppen och psyket är helt slut nu. Det tar kraft att vara inställd på att fly och minst lika mycket kraft att exponera sig för saker som är läskiga. Det är Sofias födelsedag idag och jag önskar att jag orkade göra någonting fint till henne, men allt jag orkar med är att ligga i soffan och vänta på att dagen skall ta slut.

Får inte glömma bort färdigheterna i all stress

Min nacke har strulat i flera dagar nu. Ena halvan är stel och smärtar och gör det nästintill omöjligt för mig att sitta vid skrivbordet och plugga. Någon bra ställning måste jag dock hitta för imorgon har jag mitt första prov - någonsin - i skolan. Jag är nervös som fan. Inte för provet i sig egentligen, för det är psykologi och det känns som jag har koll på det jag skall ha koll på, men själva grejen att sätta mig och skriva ett prov. Jag får sitta ensam, i ett eget litet rum, men mina erfarenheter från prov när jag gick i högstadiet och gymnasiet finns ju fortfarande där. Jag är helt enkelt rädd för att flippa.

Nästa vecka är det dags för nästa prov, då i samhällskunskap. Det känns inte alls lika bra. Samhällskunskap är komplicerat som fan med svåra ord och svåra sammanhang att sätta mig in i. Men jag tar en sak i taget. Andas. Tar pauser. Och jag gör så gott jag kan.

Jag vill inte vika mig för samhällets krav

Jag har väldigt låg självkänsla. Sedan början av högstadiet har jag kämpat med att passa in. Hitta en plats där jag är okej precis som jag är.
Att då sluta raka mig är en enormt stor sak. Det känns som en befrielse. Slippa sönderskurna ben för att jag vägrar gå ut barbent med stubb. Slippa ödsla massa pengar på rakprodukter. Få vara och se ut precis som jag vill.

Nu börjar våren närma sig och med den kommer mer lättklädda kläder. Jag hoppas innerligt att jag inte kommer falla tillbaka i rak-hysterin. I mina ögon är det inte okej att jag skall behöva raka mig bebislen över hela kroppen bara för att samhället ställer det kravet på mig som kvinna (och mer och mer även på män). Om jag någonsin skall börja raka mig igen så vill jag att det skall vara för min skull.
Med tanke på min låga självkänsla är jag tveksam till att jag kommer våga gå ut med bara ben och iklädd linnen. Jag vet inte hur mycket mitt psyke skulle klara av om andra skulle få för sig att säga saker. Kasta äcklade blickar. För det är ju just det som är problemet och det är just det som jag vill vara med och motverka genom att sluta raka mig. Jag vill få bort det där trycket och tvånget som samhället kastar på dess medborgare. Jag vill att människor skall få se ut precis som de vill och jag hoppas att jag kommer vara stark nog att inte vika mig.

Det är helt enkelt inte okej att någon annan skall diktera för mig vad som är okej och vad som inte är det.

Bara för att

Varför ta sig rätten att värdera någon annans upplevelser och smärtor?

Omvärlden är så onyanserad. Antingen eller. Svart eller vitt. Just det svart-vita tänkandet är en typisk egenskap för personer med BPS, men jag tycker mig mer och mer märka att omvärlden är precis likadan.

Omvärlden har också en tendens att värdera andras smärta. Tidigare idag lade jag upp en krönika på Facebook som en människa skrivit om allt ståhej det blivit om kvinnan med hår under armarna. En vän till mig kontrade med en artikel som hen ansåg var viktigare. Senare skrev hen att ett land som Sverige, som inte varit med om svårigheter, kan lägga energi på fåniga grejer.
Det där värderandet kickar igång någonting inom mig. Jag vet inte om jag skulle vilja påstå att det är ilska utan mer... trötthet. Jag tycker aldrig att det är okej att värdera någon annans upplevelser och smärta.

Jag brukade trycka ned mig själv för att jag mådde dåligt "utan någon egentlig orsak." Det fanns ingenting i mitt förfluta som jag kunde peka på och säga att det, det är det där som lett till att jag mår som jag gör.
Jag kunde lyssna på andra människor berätta om sina traumatiska upplevelser och känna ett intensivt hat för mig själv. Jag ansåg mig bortskämd som inte klarade av att må bra när jag egentligen hade det så bra.

Efter flertalet år i DBT började jag dock lära mig någonting - att tänka dialektiskt. Se nyanser och se att världen är olika för alla personer. Jag slutade värdera mig egen smärta och kunde till och med förstå att jag visst varit med om traumatiska upplevelser. Det som anses var ett trauma för en person behöver ju inte vara det för en annan.

Och det är på precis samma sätt jag ser på den här diskussionen som skapats. Jag lade upp krönikan för att jag ansåg den välskriven och rakt på sak. Den påvisade samma frustration som jag känner över att kvinnor behandlas annorlunda än män när det kommer till just kroppshår. Att då få höra att det finns viktigare saker, och till och med att det är en fånig sak, är inte bara invaliderande. Det är värderande och det är att ta sig makt över andra människor. Det är att säga de här personernas upplevelser är viktigare än deras. 

Det blev ändå väldigt bra - den asociala sidan av mig dansade av glädje

Min helg blev trots besvikelser väldigt skön. Spenderade flera timmar med att läsa, hann skriva lite brev, se på serier med Sofia och bara allmänt mysa.
Nu är det måndag och dags att ta tag i skolan igen. I veckan skall jag ha mitt första prov i skolan, psykologi, och nästa vecka skall jag dit igen för att ha prov i Samhällskunskap. Psykologi-provet känns ganska bra. Jag tror att jag har koll på det mesta, medan samhällskunskapen känns väldigt mycket svårare. Provet handlar om statsskick och som det är just nu känns det som att jag aldrig kommer greppa det helt och fullt.

I eftermiddag blir det en liten tur till Nora med Sofia, hundarna och pappa. Det blir skönt att komma ut i det fina vädret och exponera mig för platser där jag ytterst sällan befinner mig.

Nog om det - nu är det dags att sätta igång med plugget.

Recept för en mindre bra dag

Efter att ha kissat och badat och klätt på mig fann jag Bennie hopkrupen till en hög i ett hörn i köket (på samma sätt som jag brukar sitta när paranoian tar över). Hon var blek som en Twiligt-figur och såg ganska död ut. Tydligen hade hon spenderat natten hukad över toaletten och spytt kaskader.
Bennie har åkt hem och Sofia, Lahti och jag oroar oss nu för att bli smittade. Och Sofia och jag förbannar den här dagen -> vi hade planerat att ha så jävla mysigt. Besök av Erika, Robin och Uula. Socialt samkväm. Det förvånar mig att jag är besviken, så pass asocial som jag är för det mesta, men det känns faktiskt riktigt jävla piss just nu. Jag som sett fram emot att glo på schlagern med Uula och att bara ha en skön dag och kväll med fina människor.
Får göra det bästa av situationen. Skänka lite tankar till Bennie som antagligen ligger hemma och mår skit och spendera dagen med massa Richelle Mead-läsning.

Recept för en bra morgon (but I kinda miss the baby)

Jag drömde att Sofia och jag beställde en bebis på blocket. När vi fick hem henne var hon tio centimeter lång och var klädd i endast en miniatyrblöja och vi var tvungna att trycka henne på magen för att hon skulle kunna bajsa. Det gick att hålla henne i handen som en chihuahua-valp. Hon var så otroligt söt.

Nog om det. Jag är nyvaken, men glad. Hade en skön kväll igår utan någon som helst alkohol. Tacos och TV med Sofia, Bennie och Lahti. Lade mig innan tolv och läste en stund innan jag somnade. Det känns otroligt bra att vakna och vara klar i huvudet och inte känna någon tyngd i huvudet av alkohol-konsumering. Skall dricka klart mitt kaffe och sedan ta en cigg på balkongen och läsa lite nyheter innan jag tar ett bad och fortsätter läsa i min Richelle Mead-bok.

Ibland blir jag stolt över mig själv som en förälder blir stolt över sin unge

Jag är otroligt imponerad av mig själv. I nära nog två timmar har jag suttit vid skrivbordet och försökte finna information om kommuner och kommunalägna bolag och skrivit om det. Vanligtvis brukar min koncentration vara bortblåst efter 20 minuter och jag tycker inte ens att det här är särskilt intressant. Det är komplicerat som fan och ju mer jag läser desto mer förvirrad tycks jag bli. Det allra svåraste blir ändå att komma med egna åsikter i ämnet. Hur skall jag kunna mana fram åsikter om någonting jag fram till alldeles nyligen inte visste ett skvatt om?

Jag är också stolt över mig själv för att jag återigen gett mig in i en diskussion där merparten tycks ha helt olika åsikter än vad jag har. Magen värker inte direkt, men det skapar i kroppen och emellanåt känner jag för att kasta ut datorn genom fönstret. Men förutom det så är det bra. Jag står upp för det jag tror på och det visar hur mycket min självkänsla växt och fortfarande växer.

Ibland dyker dem upp

Jag satt i soffan och pluggade (har psykologiprov nästa vecka) och helt plötsligt fylldes jag med en lyckokänsla. Det händer ibland, helt out of nowhere får jag en lyckokick. Det som gjorde mig glad nu var solen som värmde min rygg, Kiba som låg i mitt knä medan jag läste i boken och vetskapen om att det snart kommer bli vår och sedan sommar. Det innebär långa, sköna kvällar med läsning på balkongen. Och varma kvällar med öl och Mötley Crüe med min andra halva BennieBerra. Långa promenader med hundarna och Sofia. Och framsteg. För de sker ju hela tiden även om jag emellanåt inte är så duktig på att notera dem.

Jag har fan ingenting att skämmas över

Jag ser visst alltid ut som en dryg
bitch på bild.

Igår käkade jag ute på restaurang. Det var ett tidigt födelsedagsfirande av min far och jag var där med Sofia, mina föräldrar, min bror Kenny och hans fina Natta. Jag fick se Nattas gravidmage (jag skall bli faster!) och maten var fantastisk.

Under middagen berättade mamma att mamman till en gammal barndomskompis till mig kommit in på hennes jobb. Det högg till i magen så fort hon sade det och genast började jag döma mig själv. Jag vill inte att folk från mitt förflutna skall få veta hur det gått med mig.

Idag började jag tänka på det där igen. Hur jag dömer mig själv och skäms för sådant jag varit med om. Det är fan ingenting annat än idiotiskt. Jag har för sjutton lyckats jobba bort en psykiatrisk diagnos! Det om någonting bevisar ju min styrka. Lika lite som någon med cancer kan hjälpa att den fått cancer kan jag hjälpa att jag utvecklade borderline. Det finns ingenting att skämmas för. Jag har kämpat, så in i helvete, och gör det fortfarande och någonting annat än stolthet är inte okej att jag känner.

Det jag skäms över är inte borderline i sig, utan var jag är någonstans i livet. Jag är 26 år, blir 27 i augusti, och hur långt har jag egentligen kommit? Jag pluggar just nu in gymnasiet och kan inte ens gå till affären själv och handla.
Om jag vänder lite på det, och istället säger att jag är 26 år, blir 27 i augusti, och jag har jobbat bort min borderline-diagnos, lärt mig extremt mycket om mig själv och andra via terapin och skaffat mig livserfarenheter som jag aldrig annars skulle ha kunnat skaffa, då känns det inte så hemskt längre. Jag är stark. Att vara känslomässig är inte alls samma sak som att vara svag, vilket många människor dock tycks tycka. Jag har tagit mig igenom så väldigt mycket saker, tunga, djupa saker. Psykoser, självskadebeteende, missbruk.
Tänker jag så känner jag mig plötsligt väldigt ung. Mitt liv har precis börjat. Det tog tid att komma hit, men det är okej, för allt det som jag lärt mig, tack vare mina svårigheter, är ovärderliga.

Lite inspiration behövs alltid

Jag har satt upp min fula anslagstavla ovanför skrivbordet nu. Tanken är att jag skall fylla den med saker som inspirerar mig, men just nu finns det inte så många saker uppsatta.
1- Ett pentagram som Bennie gjort till mig och som jag satte upp för att jag vill bli påmind om mig tro när jag känner mig stressad.
2 - En teckning jag gjort av mig och Kami och som kan inspirera mig till att fortsätta teckna - och även måla.
3 - En bild på Kami från när han var drygt sju månader. Så otroligt söt med väldigt lite päls och otroligt stora öron.
4 - En pussbild på mig och Sofia som jag gillar.
5 - En utskrift jag fick av Bennie en gång. Det är en bild av oss där hon skrivit Best friends forever och I think about you (Guns n Roses ni vet). Den påminner mig om vilken tur jag har som har henne i mitt liv.
6 - Den första bilden som togs på mig och Sofia sedan vi blev tillsammans. Kan inte sluta älska den och älska hur osäkra och rädda vi var på den tiden.
7 - Mitt schema för pluggandet.
8 - Första bilden jag tog på Kiba. Han var seriöst lika liten som en toarulle.

Min nya älskling

Jag har köpt en ny älskling. I fredags spenderade jag några fina timmar på IKEA med Sofia och hennes föräldrar och köpte den här älsklingen - ett litet skrivbord. Har hävt ut mitt altare för att få plats med skrivbordet, men det får det vara värt. Nu har jag en alldeles perfekt plats att sitta och plugga, skriva brev, rita, skriva på boken and so on. Och det var billigt. 149 kronor. Materiella saker har skrämmande effekt på mig ibland.

jag behöver lugn och ro

Jag är så upp-speedad. Vaknade, redo att slåss.

Det är nytt för mig att stå för mina åsikter. Min erfarenhet när jag gjort det tidigare, för väldigt många år sedan, är att få till svar att jag är dum i huvudet. Klasskamrater. En vuxen människa, en lärare, som nästintill tycktes förfölja mig och förlöjliga mig.

Men nu har det gått massa år och jag vet att jag behöver exponera mig. Det är inte lätt. Med mina erfarenheter, min låga tro på mig själv och mina känslomässiga sårbarheter blir det en väldigt krävande upplevelse. Jag som i så många år sett alla andra som facit och mig själv som den som ständigt har fel.

Det är bara väldigt jobbigt och energikrävande. Magen gör ont och bröstet värker. Kroppen är redo för attack.
Jag behöver koppla av. Andas. Ta det lugnt.