Ni vet väl att ni är bäst?

Det fina har fortsatt. Sofia, Bennie och jag köpte glass och satte oss vid ån och njöt av vädret. Snart skall vi käka tacos och se ett avsnitt av Dawson's Creek och senare ikväll blir det lite film innan det är dags att sova. Sådana här dagar är så otroligt värdefulla.

Precis vad jag behövde

Den här helgen har varit den bästa på väldigt, väldigt länge. Jag kan inte annat än le när jag tänker på den. I fredags kom Erika och Robin hit. Det slutade med fyra galningar (Erika, Robin, Bennie och jag) som dansade arslena av oss i vardagsrummet till 90-talsmusik. Efteråt var jag en levande svettpöl i soffan, men kul som fan var det. Igår drog Sofia iväg på gayklubb och Bennie och jag höll oss hemma framför webcamen med öl och snackade med mer eller mindre intressanta människor. En galen västeråsare gjorde nästan så jag pussade ned mig av skratt och jag kom inte i säng förrän strax efter fyra när det börjat ljusna ute. Idag har jag spenderat timmar med Bennie på balkongen, lyssnandes på skum musik och skrattande. Den här helgen var precis vad jag behövde.

Stoltheten försvinner lite i utmattningen

Jag är obeskrivligt trött. All energi är borta och allt jag vill göra är att sova. Det är meningen att jag skall dammsuga idag men jag förstår inte alls hur jag skall orka. Sov till tio idag och det var sannerligen skönt att få sova ut, men jag skulle behövt några fler timmar i sängen. Det gick i alla fall bra igår. Timmarna innan terapin låg rädslan på en stadig femma (femman är högst). Jag bar skräckslagen och illamående och alla dessa dagar då min kropp varit inställd på krig har tagit ut sin rätt. Försökte skriva på boken men skallen är helt blank. Det känns som att jag varit vaken flera dygn på raken och armarna är tunga att hålla upp. Såklart är jag stolt över mig själv. Förbannat stolt. Jag var till och med trevlig mot kassören. Hälsade, log. Var relativt lugn. Men stoltheten försvinner lite i den här totala utmattningen.

Hen kommer inte skjuta ihjäl mig för att jag kommer och handlar

Jag är spyfärdig av nervositet. Om lite mer än sex timmar är det dags för terapi och jag skall in i affären alldeles själv och handla. Jag vill fly. Försvinna. Slippa all oro som exponeringen innebär. Samtidigt längtar jag tills det är klart. Precis när jag kommer ut från affären och har klarat av min uppgift. Den känslan lär bli grym. Grym och underbar. En riktig jävla kick. Jag skall ju klar det här. Och ingenting farligt kommer att hända. Jag skall gå in i affären, andas djupt och ta det lugnt. Se mig omkring. Vara uppmärksam på både det som finns där inne och hur det känns inombords. Och sedan skall jag betala. Kassören kommer inte ta fram ett vapen och skjuta ihjäl mig för att jag kommer om och skall handla. Hen kommer inte heller skjuta ihjäl mig om jag klantar mig och inte förstår vad jag skall göra. Och om hen skulle döma mig - ja, då får det väl vara så. Den som dömer mig allra värst är ändå alltid jag själv.

Jag kör vidare utan er

Förra onsdagen var jag livrädd innan terapin. Rädslan låg på fyra av fem och om Bennie inte hade varit snäll och följt med mig tvivlar jag på att jag tagit mig iväg. Jag skulle betala med kort i affär, för första gången.
Hur det gick?
Bra. Jag klarade det. Klantade mig lite och visste inte riktigt hur apparaten fungerade, men jag bad både terapeut K och kassören om hjälp.
Idag är det dags för terapi igen och denna gång skall jag in i affären alldeles själv. In själv, kolla runt lite och handla någonting. Ensam.
Hur det känns?
Otroligt jobbigt, men nervositeten kom inte förrän idag när jag vaknade. Det är trots allt ett framsteg. Just nu känns det som att hela min dag är förstörd. Att jag inte kan koncentrera mig på någonting annat än oron, men jag skall göra mitt bästa för att hålla den på avstånd. Terapeut K och jag pratade om oron förra veckan. Jag har döpt den till Reinfeldt och Borg och när de två kommer förbi skall jag notera deras närvaro och sedan köra vidare. Terapeut K tog som exempel att jag kör buss. Vid en hållplats står Reinfeldt och Borg och väntar på att kliva på, men jag kör bara vidare. Låter dem stå utanför och vänta.
Självfallet är det inte riktigt så enkelt. Istället för att de står vi en hållplats och jag kör en buss så känns det som att de står precis intill mina öron och skriker, men att bara ha ett namn på dem, eller på den, oron, gör det lättare att både identifiera och försöka strunta i.

Hur kan ni vara emot en pridefestival i Örebro?

Örebro kommer i år har en egen pridefestival. Min första tanke när jag läste om det på na.se var att det är bra och naiv som jag trots allt är trodde jag att Örebroarna skulle hålla med mig. Sedan klickade jag mig in på kommentarerna och läste kommentar efter kommentar om hur illa skribenterna tycker att det faktiskt är.
En person hävdar att alla människor är lika mycket värda men att hen inte förstår HBTQ-personers behov av att visa upp sig och säger att en straight-festival inte skulle få alls samma respons från kommunen.

Vissa av kommentarerna, som den jag skrev om ovan, är riktigt skrämmande. De visar på att personerna bakom texterna inte har den minsta lilla aning om varför en pridefestival behövs. Fastän många hävdar motsatsen så blir HBTQ-personer fortfarande alldeles för ofta behandlade orättvist. Personligen har jag inte varit med om någonting värre än en gammal gubbe som stirrade äcklat på mig och Sofia när vi pussades, men jag är inte så pass naiv att jag tror att detsamma gäller för alla.
Kommunstyrelse ordförande i Örebro, Lena Baastad, anser det viktigt för Örebro att HBTQ-frågorna lyfts fram och toleransnivån ökar - och är det inte precis det pride handlar om? Ett folk som enar sig, oavsett sexualitet, och visar öppet att de inte går med på någon diskriminering och att människors sexualitet inte spelar någon roll - att vi alla skall få vara precis just de vi är.

Kommentarerna under artikeln visar tydligt hur låg toleransnivån är. Och jag har en vän som hävdar att HBTQ-personer är lika mycket värda som alla andra så länge de inte kör upp sin kärlek i hens ansikte. Toleransnivån är långt ifrån där den skulle behöva vara och att det ens finns ett behov av att kalla det toleransnivå är riktigt illa.

Studier från både Sverige och USA visar att HBTQ-personer oftare har självmordstankar än jämnåriga heterosexuella. 19 procent av de tillfrågade i den svenska undersökningen hade utsatts för våld i sitt hem pga sin läggning.* Är det okej? Visar det på tolerans? Att det inte behövs en pridefestival? Är de där 19 procenten inte värda vårat stöd?

Och pride handlar ändå inte bara om allvar. Det är en chans för alla människor som vill, att enas i en enda stor fest och fira kärleken. Inte bara kärleken mellan HBTQ-personer, utan kärleken mellan alla. Hur kan det vara så svårt att ställa sig bakom?


* Aprilnummret av Modern Psykologi

Semester

Imorgon kväll, klockan sex, tar jag semester. Den senaste tiden har varit vedervärdig. Vidrig. Stressen har tagit över totalt och samtidigt som jag vetat att jag behöver gråta har jag hållit tårarna inom mig. Jag vill inte må dåligt. Jag vill må bra, vara positiv och klara av skolan utan alla jävla komplikationer hela tiden. Semestern varar till tisdag morgon och det enda tvånget är att ta hand om hundarna. Resten får vara skit samma och skjutas till tisdag. De närmsta dagarna skall allting handla om att ta hand om mig själv. Jag behöver det nu. Måste - om jag inte vill att allting skall gå åt helvete.