Jag är för utmattad för att orka vara engagerad

Jag känner mig sönderslagen. I hjärnan ligger ett dis, ett dis som gör det svårt att tänka och som får mig att känna mig sjuk. Min fina pappa ringde igår när han läst min blogg och sa några peppande ord, och idag ringde mamma. Mamma låter med nedslagen, medan pappa känns mer hoppfull. Jag vet inte vad jag skulle göra utan mina föräldrar.
Och hundarna och Sofia som tröstar när jag är ledsen och gråter. Kiba la sig tätt intill mig igår på eftermiddagen när jag la mig i sängen och grät, och Kami hoppade upp på mitt bröst och slickade bort mina tårar.

Ännu värre än mötet igår kommer läkarundersökningen vara. Där har vi förnedring på hög nivå. En läkare som under en dryg timme skall gräva upp alla mina problembeteenden och sprida runt dem i rummet, sprida runt dem och låta dem ligga kvar där och lämna arbetet med att hantera dem, och hantera skammen, på mig. En läkare som aldrig träffat mig förr ska under en dryg timme dra fram allt det jobbiga ur mig och genom det, och mina journaler, skriva ett utlåtande som kommer avgöra min närmsta framtid. Det är bara ett år sen jag sist var på ett sånt möte. Det är alltid lika förnedrande.

Min kontaktperson frågade igår vad jag gör om dagarna, nu när jag klantat mig så jag inte pluggar under våren. "Jag skriver på en bok. Och går på promenader med hundarna." Det var vad jag fick fram. "Städar lite." Plötsligt kändes det så patetiskt. Där sitter två kvinnor i min ålder framför mig. Båda med jobb och vad jag antar är välfungerande liv. Den ena höggravid och redo att lämna över mig till den andra kvinnan. Och där sitter jag - förnedrad, rädd, skamsen. Och efter att jag sagt det där med boken skämdes jag om möjligt ännu mer. Istället för att vara stolt att jag kommit så långt med den, Bennie och jag är nästan klara med andra versionen, så skämdes jag. Kände mig som ännu en av alla dessa människor med patetiska drömmar om att bli författare fastän de knappt kan skriva. All stolthet jag känt över mig själv försvann så fort frågan var besvarad.

Det tar liksom aldrig slut och det tär på mig och det stjäl min energi. Jag är för utmattad för att orka vara en engagerad matte, en engagerad flickvän, en engagerad vän. Det mesta av min kraft går åt till att inte flippa ut och lämnar ytterst liten utrymme för annat.

Och så börjar allt om igen. Såklart.

Jag fick ett par månader av relativ lugn och ro i alla fall. Sen så satte allt igång igen. Livet går i cirklar och jag blir aldrig färdig.
Hade möte på Försäkringskassan idag. Min bror fick pengar för att skjutsa mig dit och hem och såklart var mamma med. Vad mötet var till för har jag svårt att greppa. Det kändes mest som en intensiv halvtimme då det gick ut på att räkna upp allting jag inte klarar. Med andra ord en halvtimme som slog ned mig mentalt.
Det blev ett helvete och jag var nära att börja gråta efter bara nån minut. Ni ser, jag närmar mig trettio och då blir det mycket svårare att få nån lång jävla sjukskrivning.
"Men det är två år tills dess, det är lång tid" sa min kontaktperson som antagligen ville lugna mig.
Två år är ingenting. Tro mig. Det är två år av oro och ångest och obehag. Och att få träffa en jävla läkare för att få ett läkarutlåtande tycks vara en omöjlighet. FK säger till mig att kontakta läkaren, läkaren i sin tur säger att FK får fixa det - och FK säger igen att det är JAG som ska kontakta läkaren.

Hemma försökte jag skriva. Gick inte. Utmattad. Dissocierar. Vill försvinn. Ge upp litegrann. Kan jag inte bara få leva mitt liv utefter MINA förutsättningar? Hur mycket ska jag behöva kämpa? Halva mitt jävla liv har ju gått ut på det. Kämpa kämpa kämpa. Kan jag inte bara få leva istället? Ta allt i min takt. Slippa stressen som gör mig skrämmande paranoid och får det gamla hallucinationerna att vakna till liv.

JAG VILL FÖR FAN BARA LEVA!

När det går extremt upp och ned

Jag vaknar stressad. Magen säger mig att det finns nånting att vara orolig för idag, men jag kan inte komma fram till vad. Hela kroppen signalerar att nånting är på gång. Jag vill sova vidare men vet att allting bara blir värre då. Måste komma igång. Fixa kaffe, bli någorlunda pigg och aktivera mig. Skriva, läsa, städa, gosa med hundar.

I fredags mådde jag bra. Sofia, Bennie och jag kopplade hundarna och gick hem till farmor och farfar. De bjöd på fantastisk god mat och jag drack massa pepsi. Det är så befriande att alltid vara nykter.
På natten somnade jag glad.

















Igår vaknade jag vid nio. Hade ställt massa alarm för att ta mig upp i bra tid. Drack kaffe och skrev lite på boken och tog sen ut hundarna. Kom in och tog ett bad. Mådde bra.
Sen gick det utför. Var stressad och nedstämd och klarade inte av ljud. På kvällen började jag se en film med S och B, men karaktärerna stressade upp mig. Fick sluta titta. Somnade stressad.
Och vaknade likadant.

Sjutton olika sårbarheter

Jag vet inte.
I några månader nu har jag mått relativt bra. Inga större problem, ingen överhängande sorg. I fredags när jag vaknade kändes det som att jag vaknade upp till det liv jag levde för två, tre år sen. Jag kunde inte förstå vad det kom ifrån. Igår mådde jag lika överjävligt och idag spenderade jag förmiddagen med att gråta. Tillslut började jag skriva en lista med sårbarheter och den blev lång. 17 (!!!!) olika. Det måste vara nåt form av rekord för mig.

Sofia och Bennie har tagit så bra hand om mig. Det var tänkt att mina föräldrar skulle komma hit idag, men jag ringde och sa att jag inte orkade. Det är imponerande med tanke på hur svårt jag har att säga nej. Jag har inte ens dåligt samvete för det. Att träffa mig när jag mest bara ligger i soffan och stirrar framför mig är inte kul.

Sofia är orolig. Ingenting kommer hända. Jag är inte självdestruktiv längre. Och det finns bara en sak jag kan göra för att lätta på trycket - använda färdigheter. Men det är svårt. Jag läser inte, virkar inte, hänger inte med i avsnittet av Veronica Mars som vi tittar på. Jag måste helt enkelt gå emot känslan, men det är svårt som fan när det till och med är svårt för mig att ta mig ut för att röka.
Men jag försöker.

Och så kommer katastroftankarna utan förvarning

Och så faller jag. Från ingenstans. Vaknade vid nio, fixade kaffe och gav hundarna tuggpinnar. Slog på teven och kollade nyheter och virkade. Sofia vaknade. Bennie vaknade. Sofia drog till bussen, ringde och berättade att vi ska till Ikea när hon slutat jobba, vi tre och hennes föräldrar. Kollade på teve. Drack kaffe.
Och nu. Jag vet inte vad som hände. Jag har svårt att andas och det känns som jag har nära till tårar. Rädsla och uppgivenhet, men jag förstår inte varför. Förstår inte vad det kommer ifrån. Plötsligt känner jag mig så stressad och pressad och vill helst bara lägga mig och sova igen.

En perfekt alla hjärtans dag (det krävs inte så mycket)

Jag vet inte om jag nånsin varit ett stort fan av alla hjärtans dag. I sexan blev jag uppvaktad med massa presenter och godis av min pojkvän, och visst, det var fint att bli överöst med saker, men överlag har dagen fyllt mig med press. I år blir jag översållad med alla hjärtans dag-bilder på instagram. Det är rosor och choklad överallt. Pengarna försvinner åt alla håll. Här är det fattigt på den fronten men det gör ingenting. Jag har mina två favoritmänniskor hos mig, och mina älskade hundar, och Bennie och jag har fixat kladdkaka av sånt som fanns hemma. Det blir perfekt så. Kladdkaka, pepsi (som vi hade råd med efter att ha pantat burkar) och fint sällskap. Det kan väl inte bli bättre än så?

Vad jag gjort

Jag har varit sjuk alldeles för länge nu. Visst, det är definitivt bättre, men jag är fortfarande långt ifrån bra. Utan tabletter skulle jag troligtvis ligga utslagen i soffan hela dagarna.




Jag och Bennie jobbade med boken i måndags.




Ser en bilden såhär kanske det inte verkar som att boken är speciellt bra.




Jag har lekt med lille Vincent (och matat honom!!!!) och allt.




Och så håller jag på och virkar en söt liten filt till lillskiten.

Imorrn tänker jag va så pass pigg att jag kan spendera flera timmar med boken. Och göra klart filten. Den kommer bli så bra.

De skällande hundarna - och käringar som älskar att döma

Människor.
Kära
härliga
underbara
fina
Människor.

Jag mötte Sofia vid bussen. Glada, svansviftande hundar. Hon gick in till kiosken för att fylla på sitt busskort och jag stod själv där utanför med hundarna. En snubbe närmade sig med sin hund på trottoaren där jag stod och jag hann inte gå undan med dem innan han var precis vid mig. Kiba började morra och Kami började skälla, men jag lyckades lugna ned dem relativt fort. Fick dem att sitta och jag såg till att andas djupt. Inte skämmas. Inte stressa upp mig.
Det gick bra.

När Sofia kom ut igen gick vi över vägen och började gå mot affären. Jag fick syn på två tanter framför oss och sa till Sofia; "De där kommer vilja hälsa på hundarna."
Vi hann inte ta många steg förrän de började prata.
"Är det de där som skäller så mycket?"
Jag sa ingenting men Sofia svarade lite tveksamt att ja, det kanske det är.
Jag höll mig i bakgrunden med Kami eftersom han redan var upptriggad. Tanterna stirrade på Kiba och frågade varför han morrar. Sakligt förklarade hon att han är rädd och att han slutar om de bara slutar stirra. Det gjorde de dock inte.
"Varför blev han så?" frågade samma tant igen (den enda av dem som tycktes tala).
"Han blev tagen från sin mamma när han var alldeles för liten."
"Ja, men det där är ju inte normalt" får tanten ur sig.
Jag förstod att det bästa jag kunde göra var att gå därifrån. När människor är otrevliga, och speciellt mot mina hundar, gör jag bäst i att ge mig av. Blir jag för triggad tar känslorna och impulserna över.
Jag klämde mig förbi käringarna och hörde att tanten återigen sa att Kiba inte är normal.
"Nej, det kanske han inte är" kontrade Sofia, "men det är nog inte du heller."
Efter det hörde jag ingenting mer, jag hade kommit så långt bort, förrän jag hörde Sofia ropa: "Ha en bra dag!"
Såklart undrade jag vad tanten sagt som fått Sofia så vänligt inställd.
"När jag sagt att hon nog inte är normal svarade hon 'ja, jag såg på dig att du är en trilsk människa.'"

På riktigt. En människa säger att vår ena hund inte är normal. Vad förväntar hon sig för svar på det? Det är tur att jag inte hörde henne kalla Sofia trilsk, för om jag hört det hade jag flippat. Är det okej för käringjävlar att vara otrevliga men inte för nån annan att va otrevlig tillbaka?

Hade det här inträffat för några år sen hade det slutat med mig i badrummet, karvandes, och flera veckor av analys och ångest för det som hänt.

Jag har träffat den där tanten en annan gång. Även då bemötte hon mig med att kalla Kiba och Kami för "de där skällande hundarna," som om de är de enda hundarna häromkring som skäller. Sen hade hon stått och raljerat om att hennes papillon minsann aldrig skäller.
Jamen grattis till dig. Vad vill du att jag svarar?

Vissa människor är så oerhört... idiotiska. Dumma i huvudet. Dömande. Utan kunskap. Om käringarna bara gjort vad de blivit tillsagda hade det inte blivit massa morr från Kiba och skall från Kami.

Jävla idioter.

Kan jag inte bara få bli frisk nån jävla gång eller?

Jag har varit sjuk i en vecka nu. Att vara sjuk tär på mig mentalt. Vi blir alla mer sårbara när vi är sjuka, nånting jag varit medveten om länge, men hur pass sårbar jag blir har jag nog aldrig riktigt förstått förrän nu.

Jag brukade ha stora problem med paranoia, nånting jag till stor del aktivt jobbat bort genom att bland annat ta mig ut, vistas bland människor, gå emot känslan. Eftersom jag har hundar att promenera kan jag inte spendera hela dagarna i soffan och hur jobbigt det än är så är det nog väldigt bra för mig. Utan de där promenaderna skulle paranoian få så mycket större spelrum än vad det nu har. För paranoid är jag när jag är sjuk. Idag höll jag på att ramla när jag kutade över vardagsrumsgolvet, in på toaletten. Jag hade precis rökt och medan jag släckte ciggen fick jag syn på en kvinna som kom gåendes. Den gamla härliga tankegången som säger att människor tänker skjuta ihjäl mig dök upp nästan genast. Det kommer som från ingenstans. Kvinnan där ute tänker skjuta ihjäl mig. Hon har en pistol. Jag måste fly. Tankarna kommer så snabbt och utan förvarning att jag inte har en chans att gå emot känslan.

Det här med att vara sjuk ökar också på mina känslor av menlöshet. Jag orkar inte göra nånting vettigt. Dagarna spenderar jag i soffan, med täcke och kuddar, och glor på serier. Visst, jag gillar att glo på serier, men även jag har en gräns.
Under många år värderade jag mig själv med vad jag presterade - och eftersom jag nästan aldrig presterade nånting kan ni nog själva räkna ut hur högt jag värderade mig själv - och det där tänket finns fortfarande kvar. Det finns så mycket jag vill göra, och saker jag behöver göra, men kraften finns ju inte där.
Och det får min vardag att kännas ganska menlös, men framförallt får det mig att känna mig värdelös.

DESSUTOM får jag ju alldeles för mycket tid till tankar. Att tänka är bra, men precis som med serier går det till en viss gräns. Jag tänker på min framtid, drömmar jag har, och ju längre tid jag ligger där och tänker desto mer känns det som att mina drömmar är ouppnåeliga. Jag kan knappt se dem framför mig längre.

Så snälla, vem som än hör mig och har makt, LÅT MIG BLI FRISK NÅN JÄVLA GÅNG!

Om bara...

Om bara min mage inte putade mer än brösten,
då skulle jag kunna ha tajta, fina linnen, såna där linnen jag drömmer om att ha på mig, såna som alla andra är så fina i.

Om bara höfterna och röven var mindre,
så skulle jag kunna hitta fina jeans och bli sådär snygg och kool som jag så gärna vill vara.

Om bara brösten var mindre,
så skulle jag kunna köpa fina BHar med fina band som det inte gör nånting om de syns under linnena.

Om bara brösten inte hängde ned till knäna,
så skulle jag slippa ha på mig obehagliga BHar som får det att krypa i kroppen på mig.

Om bara håren på benen var ljusare,
så skulle jag lätt våga skippa rakade ben i sommar.

Om bara pormaskarna i ansiktet var mindre,
så skulle jag inte känna mig så osäker utan smink.

Det går att hålla på för evigt. Detta ständiga, ytliga tjafs. Jag är så innerligt trött på det. Trött på att dra upp kalsongerna högt upp på magen så den trycks in, men istället leder till att de praktiskt taget åker upp i muttan på mig. Jag är trött på att inte våga gå i linne utan skjorta eller annan tröja över. Trött på att inte hitta snygga jeans - för är en större än en 42:a tycks det vara kört. Jag är trött på att bidra till den här jävla hetsen som får så otroligt många människor att må dåligt. Ja, jag är tjock. SO WHAT?! Varför måste det automatiskt innebära att jag är ful? Och varför måste det yttre spela så stor jävla roll? Min flickvän tycker att jag är snygg, räcker inte det? En stor skräck jag har är att få barn som kommer leva i ett lika sjukt samhälle som det vi lever i nu. Ett samhälle som baserar människors värde efter deras yta. Ett samhälle som hela tiden - och jag menar HELA - slår in i våra skallar att vi inte duger om vi är tjocka, och samtidigt får vi inte vara för smala. Och tänderna måste vara kritvita och raka, läpparna tjocka, men såklart inte föööör tjocka, kropparna lena som på en jävla bebis, magarna tränade, brösten lagom - inte för stora, inte för små - och de måste vara perfekt runda.

Hur orkar vi ens existera?!

Nu måste jag ta fram färdigheterna

Jag har ångest. Denna vidriga känsla som når bortom allt förstånd, som får det att kännas som att allt är på väg åt helvete. En känsla långt bortom obehag och oro, som gör det nästan omöjligt att existera.
Jag har ju färdigheter att ta hand om ångesten, det vet jag av erfarenhet, men det var så länge sen ångesten senast hälsade på att jag finner mig själv halvt lamslagen.

Andas.

Jag måste andas.

Antagligen har den dykt upp pga omställningen Örebro - Lysekil - Örebro. Jag har svårt att hantera omställningar. Och när jag sitter i soffan med Sofia och tittar på House känns allting så overkligt. Som att livet jag hade för bara några dagar sen är försvunnet, att det aldrig kommer tillbaka.

Jag har stoppat i min värktabletter så jag skall kunna ta ett bad sen. Bad och läsning lär kunna få ångesten att minska i styrka. Det kanske till och med kan få ångesten att slå om till enbart obehag/oro.

Oh please god

Det är inte enbart negativt

Det kommer ändå bli ganska skönt att komma hem. Rutiner och vardag och trygghet.

Vemod

Det känns vemodigt att jag är sjuk nu när jag äntligen är här, i tystnaden och ron. Det enda som hörs är avlägset fågelkvitter och små tassande ljud från alla kissar som nyfiket springer omkring vid stugan och kollar in oss främlingar. Vinden lätt mot kinden. Det är nästan vindstilla. Jag vill inte åka hem imorgon, bävar för bilresan när jag mår såhär och jag bävar för alla ljud som kommet invadera mitt sinne.
Igår när jag stod ute på altanen och rökte kände jag hur nån tittade på mig. Fick syn på en katt som satt sig på grusvägen och bara tittade. Det är fyra katter som bor i huset mittemot. En tjock liten kattvalp som brukar sätta sig på en stubbe och stirra in på oss.
Det är så skönt. Och tyst. Och rofyllt.







Jag lämnar efter mig en hög av aska när vi åker härifrån imorgon




Hundarna brukar stå och titta på mig genom fönstret när jag är ute och röker




Och väntar på att jag ska komma in. Matte får ju inte försvinna.

Jag är för sjuk för att komma på en bra överskrift

Vaknade tidigt till doften av kaffe och till mprgonciggen tittade jag ut över havet. Det blev tre koppar kaffe och värktabletter till frukost och vid elva tog vi bilen in till Lysekil.




Strålande sol och människor och hundar överallt.




För första gången av alla de gånger jag varit här gick jag inte in på bokhandeln och handlade med fyra pocketar. Kändes skumt.




Det är så otroligt vackert här och ännu vackrare med den skinande solen.

























Vi åkte hem efter att ha handlar diverse nödvändigheter på Coop och väl här åt Sofia och jag en otroligt nyttig lunch. Nu är jag nyvaken och väntar på middag - galningen som är min pappa står ute i kylan och grillar.

Äntligen (!) framme

Trots sjukdom var jag ändå ganska snygg idag. Inget smink alls och trots det kände jag inte för att gömma mig under en sten.




Kami ville inte koppla av under bilresan till Lyse. Det blev tre och en halv ganska långa timmar, men vill ni veta en fantastisk sak? Jag rökte bara en enda gång under den tiden!




Båten och jag blev bästa vänner. Det var inte alls lika läskigt att åka med den när det var så svart ute att jag inte kunde se havet.




Stugan var kall som fan ett bra tag. Det är fortfarande kallt, men jag fryser i alla fall inte arslet av mig.




Älskar att bädda sängar och bona in mig såhär




Mamma tände mysbelysning medan hon väntade på att pappa skulle bli redo för bastun.




Sofia tycks gilla att diska







Pappa och jag posar så bra ihop




Kiba och Kami tiggde ostbögar av pappan




Jag gjorde massa skumma frisyrer på Sofia















Och nu ska jag försöka sova

Myskväll och vikthets

Det är inte så jävla kul att jag blivit sjuk. Är irriterad och slutkörd och vill helst lägga mig i sängen och sova. Har proppat i mig tabletter som förhoppningsvis kommer underlätta packandet.




Igår hade jag i alla fall en fantastisk kväll, den bästa på länge. Jag, Sofia och Uula. Och de två hundkrakarna såklart. Efter en liten shoppingrunda satt vi mest i soffan och pratade och såg på fråga Olle-dokumentären. Fann en tvillingsjäl i Uula när det gäller vikthetsen som infekterat vårat samhälle. Vi enades i ett gemensamt förakt för Viktväktarreklamen som hela tiden visas på teve och tillslut fick vi konstatera att vi inte duger som vi är. Detta eviga jävla tjat om vikt gör mig seriöst galen. Både Uula och jag vill proppa oss fulla med skit och bli fetare än fetast bara för att trotsa den här idiotin. Allting handlar för mycket om vikt (förklädd i så kallad oro för oss överviktigas hälsa) och det tycks aldrig gå att komma ifrån.
Det var skönt att få ösa ur mig irritationen med nån som tycker som jag.

Nåväl. Min hjärna funkar inte riktigt med allt snor som tycks vara inlindat i den. Dags att fortsätta packa.