Det är så lätt att hysterin tar över

Att ge mig på samhällskunskap på nytt den här terminen är väldigt känsligt för mig. Jag kan inte riktigt släppa att jag förra terminen var tvungen att ge upp, hoppa av, ge in för stressen. Samtidigt försöker jag se den här terminen som en ny chans att göra uppgifterna så mycket bättre.
På söndag skall första diskussionsuppgiften lämnas in. Jag har jobbat med den både denna vecka och förra, och för det mesta har det gått väldigt bra, men just nu är det stopp. Jag förstår inte riktigt vad jag skall göra, för jag finner inte svaret på en av frågorna som skall besvaras. När det blir så har jag lätt för att bli hysterisk. Om jag inte stoppar mig själv i tid sätter helvetestankarna igång och jag vill hoppa av. Ge upp ännu en gång. Men idag lyckades jag stoppa mig själv. Jag insåg att hysterin låg nära när jag röt till åt hundarna för att de skällde på någonting i trapphuset. Eftersom jag var klar nog i skallen för att inse vad som var på gång kunde jag också ta en paus innan det brakade lös fullkomligt.
Jag tvingades skjuta åt sidan alla dessa tankar som säger att jag inte kommer hinna klart i tid om jag inte jobbar, jobbar, jobbar. Istället spelade jag lite på min iPad och blev lugnare. Det är tänkt att jag skall göra ett nytt försök nu, det andra eller tredje eller sjuttioelfte gången idag, och om det inte funkar nu heller så får det vara så. Det viktiga är att jag tar det lugnt, stannar upp och inte stressar sönder mig själv. Det kommer lösa sig, det vet jag ju, och om det mot all förmodan inte skulle göra det så för jag lösa det då. Det är hur som helst ingen idé att ta ut all skit i förskott. Jag måste stanna i nuet. Och andas. 

Ni är helt enkelt finast i världen, i alla fall när ni håller käft

Varje morgon kutar Kiba in i sovrummet och attackerar sängen. Tills han blir störd rullar han runt bland täckena och morrar ljudligt av glädje. En gång lyckades han ta sig in i påslakanet utan att kunna ta sig ut och jag märkte av honom först efter en hög duns - han hade ramlat ned på golvet. Han älskar av någon anledning att gosa in sig i täckena och söt som fan är han också när han gör det.

Kami å andra sidan tycker för det mesta inte alls om att leka, men sängen är hans favoritplats där han älskar att lägga sig vid fotändan och hålla uppsikt över sovrumsdörren.

Misslyckad bild, men jag är i alla fall inte bitter just nu

Jag ville ta en fin liten morgonbild på mig och hundarna, men resultatet blev ju inte så bra. Kiba började morra och Kami försökte fly. 

Jag vaknade bitter. Mobilen började tjuta strax innan åtta och jag snoozade ungefär en timme. Vägrade gå upp. Möta dagen. Ville ligga kvar i sängen och vara just bitter. Lite ansvarskänsla har jag ju trots allt så jag gick upp, tog en cigg, fixade kaffe, pratade med mina föräldrar, gick ut med hundarna.
Skuttande, söta små hundar med blöta tassar. Eller, blöta tassar på Kiba. Kami är så liten så hela han blir dyngsur av att skutta omkring i det blöta gräset. Han hatar det, men jag älskar det desto mer. En blöt Kami är så otroligt söt.

Jag är inte alls lika bitter nu. Det är torsdag. Sofia slutar tidigt och imorgon är hon ledig. Jag har terapi imorgon och på kvällen är det dags för pride-paraden här i Örebro. Som jag faktiskt skall joina. Trots alla människor som troligtvis kommer skrämma slag på mig. Men det blir bra ändå. Bra. Fint. Ett fint initiativ av Örebro att faktiskt ordna ett eget litet Pride. Synd bara att de flesta tycks se det som ett spektakel och inte inser dess nödvändighet.

Pluggandet har gått relativt bra den här veckan. Eller stryk relativt. För att vara mig har det gått fantastiskt jävla bra. Schemat jag följer funkar finfint också, men idag tänker jag smita ifrån det litegrann. Skall ta en cigg och sedan ett bad med läsning. Det blir ett bra sätt att börja dagen på. Okej, dagen har ju egentligen redan börjat, men ni förstår säkert vad jag menar.

Visst, det tar tid, men det går ändå väldigt bra

Det är ganska mysigt ändå, att sitta ensam hemma med hundarna och plugga. Och det går ganska bra. Skriver klart en mening och sedan kommer självdömandet. Nej, det här funkar inte. Det blir inte bra alls. Jag gör fel. Kommer få underkänt. Och så lyckas jag släppa dömandet en stund och skriver en eller två meningar innan det börjar om igen. Jag borde nog hoppa av. Det funkar inte. Jag har säkert missuppfattat hela skiten. 
Men jag ger inte upp. Jag fortsätter. Kämpar på. Har mitt mål i sikte. Ett mål om att få en gymnasieutbildning, men också att bli allmänbildad. Att öka på min kompetens. Min självskänsla. Så det går bra även om det tar tid.

Såklart att jag skulle bli sjuk nu

När jag vaknade i lördags kändes det som att jag blivit överkörd av en ångvält. Jag var sjuk med andra ord och sjuk är jag fortfarande. Visst, det är bättre, men det krävs en jävla massa piller för att hålla mig uppe. Jag har inte tid att vara sjuk. Inte nu när skolan satt igång på allvar och jag har ett arbete att skriva klart i samhällskunskapen tills söndag. Så håll tummarna för mig, att kan och piller kan hålla mig tillräckligt pigg och vaken för några timmars studier.

Ångesten stannar aldrig upp där den började, den sprider sig vidare i full fart och är nästan omöjlig att stanna

Jag hann inte mer än vakna innan ångesten slog till. Det gick så fort. Såg på klockan att jag försovit mig och därav fuckat upp mitt schema för morgonen. Vanligtvis går jag upp vid åtta eller nio, dricker två stora koppar kaffe och läser bloggar innan jag tar ut hundarna vid tio. Idag fick jag i princip häva i mig en kopp kaffe och sedan ta mig ut med djuren. 

Såklart hann jag med min morgoncigg och det var medan jag rökte den som ångesten slog till mig med en enorm kraft. Varför? Det började lukta eld. Lukten varade bara i några sekunder och ändå lyckades den få mitt hjärta att stanna och min mage att värka. Eld. Eld påminner mig om en plats inte långt från där jag växte upp och dit jag brukade gå med min dagmamma och grilla korv och leka i skogen. De andra barnen tycktes älska dessa utflykter men av någon anledning gav det mig alltid ont i magen och en känsla av att inte vistas i verkligheten. Idag vet jag ju att det var overklighetskänslor jag drabbades av, men den lilla flickan som en gång var jag hade ingen aning om vad som hände, vad som var så fel. 

Jag fastnade upp i eldtankarna i bara någon minut och sedan spred ångesten sig vidare. Nu var det terapin det gällde. Jag ljuger inte om jag säger att jag älskar terapi sessionerna. Varje gång jag lämnar terapeut Ks rum känner jag mig klartänkt, stark, redo att fortsätta kämpa. Med hennes hjälp har jag tagit mig igenom många saker som både jag och min omgivning trott var omöjligt för mig att klara och ändå sitter jag här och tvivlar starkt på min väntande uppgift; att klara av att vara i skolan, som en "vanlig" elev. 

Det låter som en önskedröm att jag någonsin skall kunna studera i skolan, vara med på lektioner, socialisera med främlingar, gå runt i korridoren alldeles ensam. Jag är livrädd. Riktigt jävla livrädd. Vill lägga mig ned på golvet och vifta med armarna och benen och skrika efter mamma att komma och rädda mig. En annan del av mig vill lämna terapin och återgå till mitt gamla självdestruktiva jag och inbilla mig att det är det enda jag klarar av. Men den allra största delen av mig vill fortsätta. Jag tror inte på att jag kommer klara det och att studera på distans fungerar väldigt bra för en ensamvarg som mig, men det vore fantastiskt bra om jag faktiskt klarade av att gå på träffarna som distanseleverna går på och att även kunna göra proven i skolan i ett klassrum tillsammans med alla andra istället för att stänga in mig i ett litet rum, ensam med min oro och mina tankar. Det vore också väldigt bra om jag klarade av att ta mig till skolan utan hjälp av mina föräldrar. 

De där sakerna känns inte alls lika omöjliga som scenariot ovan. De känns till och med så pass möjliga att jag kan hålla mig lugn och inte flippa ut, inte ge upp, inte ge in för passiviteten. 

Och nu när jag redan fuckat upp mitt dagliga schema säger större delen av mitt jag åt mig att skita i resten av schemat, att helt enkelt ge upp, bli passiv, så som jag brukar bli vid minsta lilla motgång. Men jag är stark efter gårdagen och dess glädje och tänker återuppta schemat där jag är just nu och följa punkterna och pricka av dem efterhand. Det är det bästa jag kan göra nu när jag redan är så sårbar. 

Det finnas inget annat jag kan göra än att accptera att jag är en levande, emotionell bergochdalbana

Och jag mår bra av att det händer saker. Det har bara gått en enda dag med plugg och mitt sinne är redan inne i en helt annan... stämning kanske. Egentligen står det på internet att terminen startar nästa vecka, men eftersom all fakta som behövs till samhällskunskapen redan ligger ute på nätet har jag inte kunnat hålla mig ifrån det. Igår strukturerade jag upp allting så jag skall bli klar med första diskussionsuppgiften i bra tid. Ingen stress här alltså.
Infon om behövs till engelskan finns dock inte än och det kliar i min kropp efter att få sätta igång. Kämpa på. Jobba för ett bra betyg.

Hela dagen har varit bra och som vanligt när jag mår bra lyckas jag inbilla mig att det aldrig någonsin kommer bli sämre igen. På ett sätt, eller kanske flera, är det säkert bra, men det är också negativt. Det bidrar till att smällarna blir starkare när de återkommer, och återkommer - det gör de.

När jag är på bra humör kan jag inte få nog. Jag påbörjar ständigt nya böcker att läsa och har i alla fall tio till femton böcker som ligger halvlästa runtom i lägenheten. Behovet av att läsa växer samtidigt som det finns tusen saker till jag vill göra. Plugga mera, öva med hundarna, städa lägenheten, skriva milslånga brev, måla tavlor och teckna och umgås med vänner och läsa miljoner olika bloggar. Jag tar alltid åt mig för mycket när glädjen tar över, och sedan, när det går sämre igen, då tappar jag allt och det känns som att mörkret aldrig kommer skingras. 

Ändå börjar jag vänja mig. Det här är mitt liv och den känslomässiga bergochdalbanan kommer alltid att finnas där. Det är över ett år sedan jag blev av med min borderline-diagnos, men den kommer trots det alltid finnas kvar inom mig. Lite mer hanterbar för varje år som går. Det är så det är och jag kan inte göra annat än att acceptera. 

Det går

Jag har pluggat några timmar. Faktiskt. Inte flera timmar i streck, det klarar jag inte, men ett par timmar med flera uppehåll. Och det känns så bra att äntligen vara igång igen. Det känns till och med bra att jag var tvungen att köpa en ny bok till samhällskunskapen för den nya är femtio gånger bättre och har en webbdel som gör det lättare att mala in infon.
Ja, jag är fan ganska nöjd med mig skälv just nu.

Höstterminen blir alltid en ny start för mig

Nu drar alltså skolan igång igen. Tillsammans med terapeut K har jag, återigen, skapat ett schema som jag strikt behöver följa. Schemat är dels till för att överhuvudtaget få mina dagar att fungera, minska passiviteten och rastlösheten, och dels för att om möjligt få mig att må bättre.

Den här teminen skall jag plugga Engelska 7 (föredetta Engelska C) och Samhällskunskap 1b (föredetta A). Engelskan känns riktigt bra. Så fort jag inhandlade böckerna igår gick jag igenom den jag skall ha i engelska och fann en text av Joyce Carol Oates och en av Doris Lessing och ett kapitel som handlar om kön. Kan det bli bättre?
Samhällskunskapen känns inte riktigt lika bra. Visst, jag är peppad, men nederlaget från förra terminen då jag var tvungen att hoppa av finns fortfarande starkt i mitt medvetande och jag är livrädd för att behöva hoppa av igen. Förnedringen skulle bli enorm.
Dessutom har skolan av någon anledning bestämt sig för att byta bok, så den dyra fina boken jag köpte till förra terminen och som skulle användas till alla tre terminerna har ny bytts ut mot en helt annan bok som jag heller inte lyckades finna begagnad. Dessutom kommer den bara användas under en terminen. De resterande två terminerna blir det en annan att införskaffa.

Men jag älskar ändå att höstterminen drar igång.

Bildbomb (såklart)

Och min födelsedag passerade smärtfritt (eller inte helt, vaknade på morgonen med en smärta i ryggen som gjorde det mer eller mindre omöjligt att prata, men ångest hade jag ingen).

Jag beter mig som att jag vill må dåligt - och det vill jag ju inte

Jag mår betydligt bättre efter en dag och kväll med min flickvän och fina vänner. Betydligt bättre och tomheten har minskat en del. Men jag vet också att jag behöver ta tag i det som får mig att må dåligt. Jag är tacksam att dessa fyra personer hjälpt mig att må bättre, men i mina ögon är det inte okej att det krävs andra människor för att min nedstämdhet skall ge vika för ett tag. Jag måste ta mig in i mig själv för att finna ut vad jag behöver göra för att inte hamna i dessa svackor. Jag vet sedan tidigare hur viktigt det är för mig med rutiner och rutiner har jag inte haft sedan början av sommaren. Ständigt är jag medveten om det och ändå tillåter jag mig själv att fullkomligt strunta i det. Varför?

En sak jag behöver ge mer tid till är sådant som jag mår bra av. Måla, teckna, skriva brev, blogga, skriva fiktivt, leka med hundarna, träna med hundarna, ta hand om mitt hem och ta hand om mig själv, både på insidan och utsidan. Det är en lista med ganska många saker och ändå faller jag så lätt in i passivitet. Hur går det till? Jag har lösningen precis framför mig och ändå lyckas jag ignorera den. Jag beter mig som att jag vill må dåligt - och det vill jag ju inte. Jag vill må bra. Vill känna mig stark och säker i mig själv och kompetent.
Hur kan det vara så svårt?

Ett tillfälle att andas ut

Gårdagens tema var tvång. Det är inte så att jag väljer ett tema för varje dag och att jag igår valde tvång. Temat var inte självvalt.
Fick finbesök igår. Jag fastnade i soffan med Bennie medan Sofia stod i duschen och när hon kom ut igen fick de bokstavligen tvinga in mig i duschen. Jag orkade inte. Ville inte. Det kändes så menlöst.
"Ta med dig musik så blir det bra" sade Bennie och vid tanken på att ostört få lyssna på London after Midnight tändes ett litet ljus inom mig.
"Duscha, tvätta ansiktet, sminka dig och ta på dig fina kläder, då kommer du må bättre" sade hon också. Och jag vet ju att det är sant. Så jag raffsade ihop kläder (det tog dock tid) och låste in mig i badrummet med mannen i mitt liv (Sean Brennan från LAM för er som inte förstod det).

Väl i duschen blev det ännu mer tvång. Med tårarna rinnandes tvättade jag hela mig noggrant och bestämde mig till och med för att raka benen. Jag behövde göra allt jag kunde för att pigga upp mig själv. Efter duschen smörjde jag in kroppen med lotion, tog bort min musche, tvättade ansiktet med askorbinsyra. Uula hann komma hit under tiden jag var inlåst i badrummet och jag hälsade snabbt på henne innan jag sminkade mig.

Det kändes som en förvandling mitt framför mina ögon. Tjejen med det feta håret och den dåliga hyn förvandlades till en nytvättad tjej med liv i ögonen (tack gode gud för smink!) och inte alls lika hemsk hy. Jag kände mig nästan till och med söt och slutade referera till mitt hår som smör.

När Uula kom åkte vi alla iväg och handlade godsaker inför kvällen. Redan i den korta bilresan dit började jag må lite bättre och i affären hittade jag billiga pennor och billig tråd (mer armband för mig!) som jag köpte.  Erika köpte såpbubblor till Bennie, men när vi kom tillbaka hit var det hon som blev besatt av dem. Medan jag satt på balkongen och rökte blåste hon bubblor och Uula och jag imponerades av hennes skills.

 När Bennie kom ut och rökte hamnade hon rakt i min kameralins när jag skulle fota en ovanligt stor bubbla och resultatet blev fan riktigt fränt.

 Erikas stora stolthet var dock rökbubblorna.

Resten av kvällen glodde vi på Glee och Bennie och jag gjorde armband och jag mådde bättre än på länge. Kvällen blev ett tillfälle för mig att andas ut och ta det lugnt utan det ständiga upproret inom mig. 

Uula försökte spela ond tror jag.

 Min flickvän var som vanligt finast i världen. Hon är så ofattbart snygg hela tiden!

Vi skippar den 18e. Okej?

Jag vill fortfarande inte fylla år. Känner mig motstridig mot hela grejen att fokus skall ligga på mig och att jag skall vara så glad och tacksam för ännu ett år.
Tidigare har jag älskat att fylla. Jag har älskat min födelsedag med samma styrka som en sjuåring som inte lyckas somna kvällen innan den stora dagen. Nu känns det bara jobbigt. Meningslöst. Vad finns det för anledning att fira att ännu ett år gått?

Jag trodde aldrig jag skulle överleva min 21a födelsedag. Det gjorde jag dock - och självfallet är jag glad för det - men jag har ärligt talat ingen ork till att fylla. Fira. Kanske borde det inte spela så stor roll, men i min känslofyllda värld är det precis vad det gör just nu. Bara jag tänker på att den 18e närmar sig börjar det krypa i kroppen. Alla dessa förväntningar på hur det borde vara. Ge mig en bok och en banantårta och sedan är jag nöjd. Det räcker så. Jag vill inte ha något spektakel som kräver energi av mig som jag inte har.

Jag är trött på att kraschlanda och kämpa mig upp igen

Ångesten har övergått i nedstämdhet. Jag har inte lust med någonting som det är just nu, vilket innebär att allting jag gör är ren jävla tvång. Alltid när jag blir såhär översköljs jag av dåligt samvete. Det känns som att jag är otacksam, att jag inte uppskattar allting jag har i mitt liv så som det förtjänar att uppskattas. Att duscha känns meningslöst eftersom jag ändå bara kommer bli skitig igen. Tvätta håret? Varför? Samma sak med läsning, tecknande, målande, brevskrivning. En sådan enkel sak som att gå ut med hundarna känns som det största projektet i världen. 

Och jag är stressad. Stressad för det som väntar. Den femtonde börjar DBTn igen och med det börjar all denna ansträngning. Jag vet vad som väntar, att jag skall börja exponera mig i skolan så att jag en dag skall kunna gå i skolan som en "vanlig" människa. Ni vet, sitta med på lektioner, vara i skolan utan ett skyddsnät, delta i lektioner. Jag förstår inte hur jag någonsin skall klara av det. Att exponera mig så pass mycket för helt okända människor.

Tre dagar senare fyller jag år. 27 jävla år och vart har jag kommit? Logiskt sett vet jag ju att jag kommit långt som fan, men jag fortsätter att jämföra mig med min omgivning. Alla dessa människor som är yngre än mig och ändå kommit så mycket längre än mig. Jag är snart 27 och mitt liv går fortfarande ut på att kämpa. Visst, andra kämpar också, men ni fattar säkert vad jag menar. Jag vill att mitt liv skall gå ut på annat än exponering och just nu känns det som att allting jag gör inte är någonting annat än just exponering. Att gå ut med hundarna, vara klädd i linnen, umgås med människor, gå in i en affär, sitta på balkongen medan grannar är ute på sina. Det tar så mycket kraft och det känns som att livet rinner ifrån mig. Hur skall jag hinna göra allt det där som jag drömmer om att göra?

Och två dagar efter min födelsedag börjar skolan igen. I nya lokaler, vilket på ett sätt känns bra, men samtidigt väldigt skrämmande. Jag skall ge samhällskunskap en ny chans och det skrämmer mig. Tänk om jag misslyckas igen? Tänk om jag tvingas hoppa av det ännu en gång? Jag skulle skämmas ihjäl. 

Samtidigt känns det väldigt bra att både DBT och skolan börjar igen. Att jag får riktlinjer att följa. Men jag är rädd - rädd att exponering och skola kommer bli för mycket för mig så jag kraschlandar. Jag är trött på att krascha och kämpa mig upp igen.

Dissociation och varningssignaler som jag vägrar lyssna på

Ångest. Det finns ingen känsla i hela världen som är värre. Ingen känsla som kan ta över hela ens väsen så som ångesten kan.

Igår var den värsta dagen på väldigt länge. Att jag vaknade med rivande ångest i kroppen borde ha varit en varningssignal, men jag tog den inte på allvar. Inte förrän den låg på fem av fem och jag faktiskt övervägde att ringa mina föräldrar och be dem ta mig till akutpsyk insåg jag hur illa det verkligen var. Att jag ens övervägde tanken på akutpsyk säger massor - jag har alltid flytt det stället som pesten. 


Min flickvän är en levande ängel, men det vet ni nog redan. Hennes ögon speglade skräck och oro, en stark rädsla för vad jag skulle ta mig till. Vad jag inte sade till henne är att rädslan var minst lika stor hos mig. Det kändes som att jag var på väg att tappa fattningen, tappa all kontroll. Kris-listan som jag skrev i början av sommaren var inte till någon som helst hjälp.
Vi slog på ett avsnitt av Lilla huset på prärien - en underbar serie som tar mig tillbaka till min barndom och tryggheten jag för det mesta kände. Det var svårt att fokusera, men ångesten gick ned till en hanterbar trea. Vi hade fyra minuter kvar att se när vi drog ut med hundarna och mötte Erika vid affären. Det tog inte lång stund förrän ångesten ökade på igen och jag började dissociera och kunde med andra ord inte alls hänga med i vad som sades.
Jag gick in i sovrummet och lade mig under täcket. Skuld och skam för att jag inte klarade av att umgås när Eriks var här, men jag kunde inte göra någonting åt det. Det fanns inte tillräckligt med kraft i mig för att kunna klara av att umgås. När ångesten är så pass stark, och när jag dissocierar, behöver jag tystnad. Att försöka hänga med i samtalsämnen som rör vad som helst förutom förslag på min fortsatta överlevnad funkar inte.

Efter ett tag lyckades jag dock ta mig ut till de andra i vardagsrummet igen. Vi åt mat och såg på Seinfeld - jag minns ingenting av vad vi såg - och sedan satte jag mig på balkongen med Sofia och pratade medan Erika talade i telefon. Jag hade fastnat i någon form av fosterställning i soffan och behövde ta mig ur positionen.

Sofia lät mig tala utan att avbryta. Hon var uppmärksam och validerande och lyssnade på allt jag hade att säga. Sakta rann det ur mig och jag fällde några tårar och hon föreslog att vi skulle ta en längre promenad med hundarna. Hon är väl medveten om att det är vad som brukar fungera bäst för mig när ångesten gör mig handlingsförlamad.
Erika stannade kvar här hemma och vi tog på hundarna flexikoppel och gick ut. Det tog längre tid än vanligt för ångesten att minska, men när vi kom hem igen låg den på en tvåa och jag kunde äntligen andas normalt igen.

Erika satt fortfarande i telefon när vi kom tillbaka (seriöst E - hur sjutton orkar du? :P) och när hon var klar slog vi på några avsnitt av Glee och jag gjorde armband. Dissocierade lite till och från, men överlag blev resten av kvällen bra. När Erika gick till bussen lade jag mig i sängen och läste en stund innan jag somnade.

Ångesten var tillbaka igen när jag vaknade imorse och de första vakna timmarna spenderade jag liggandes i soffan. Efter god mat och några avsnitt av Lilla huset på prärien med min Sofia tog jag ut hundarna på promenad och just nu mår jag betydligt bättre. Jag vet inte vad den starka ångesten kommer ifrån, och jag vet med mig att jag måste våga mig in i mig själv för att ta reda på det. Jag behöver också bli bättre på att lyssna på varningssignaler. De började ringa redan i Sälen, men som så ofta annars tog jag dem inte på allvar och hamnade mitt i denna kaotiska klet av känslor.

Jag måste komma ihåg att andas

Det mesta är svårt idag. Ett motstånd i både kropp och själ mot allting jag försöker ta mig till. Ett obehag som inte ger med sig. Skulle kunna krama på Sofia i timmar. Hålla mig fast runt hennes kropp för att inte flyga iväg. Hon är ovärderlig för mig, precis som hundarna som är med mig inne i badrummet och iakttar allt jag gör. Skall försöka mig på att ta ett bad och läsa. En sak i taget och jag får för allt i världen inte glömma att andas.

Det tar över hela kroppen och själen

Jag hann vara vaken i drygt fem minuter och sedan slog ångesten till. Varför jag har ångest vet jag inte men någonting som gjort det värre är att ÖBO kommer hit och skall fixa avloppet i köket som det är stopp i. Kroppen har skakat konstant sedan jag gick upp och illamåendet är överväldigande. Försöker fokusera på annat, men det går inte direkt jättebra.

Sälen och tillbaka

Hemma från Sälen igen. En dag tidigare än vad som från början var tänkt, men det är skönt. De senaste dagarna har nästan bara bjudit på regn och då är jag hellre hemma i värmen och myser med min flickvän än spenderar dagarna läsandes i en stuga med smatter mot taket.

Här kommer i alla fall en kort redogörelse av min vistelse där:

 Klockan tio i lördags packade vi in oss själva, hundarna och packningen i bilen och lämnade av Sofia i Vivalla innan vi drog iväg på vårat stora äventyr. Hundarna var rastlösa tre fjärdedelar av bilresan och Kiba låg nästan hela tiden på min arm och tittade ut genom rutan.

Kami satt i Bennies knä och flåsade och vägrade sova ens en minut. Vatten vägrade han också att dricka, men söt som fan var han såklart. Som vanligt.

Vi kom fram till en grådaskig anläggning, men jag hoppade ändå ur bilen med glädje så jag fick sträcka lite på mig.

Vi kom fram drygt 20 minuter innan vi fick nycklarna till stugorna så jag, Bennie och Emma tog hundarna på en promenad och inspekterade sjön där jag föreställde att vi skulle bada varenda dag.
Ingen av oss badade en enda gång.

Några timmar efter att vi anlänt kom även min bror och hans fina Natta. Kenny stoltserade på bild med sin egenodlade gurka.

Kiba hittade ett hörn i soffan där han placerade sin trötta kropp och där låg han sedan och stirrade på oss andra.

På kvällen tog vi med oss sill och potatis och gick ned till stugan som farmor, farfar, Emma och Jeanette spenderade veckan i. Under en av mina rökpauser lyckades jag ta lite fina bilder på Emma.

Pappa och farfar föredrar att inte vara med på kort, men som vanligt visade jag noll respekt.

Kiba var söt i regnet.

Tillbaka i våran stuga igen satt vi och pratade en stund innan vi gick och lade oss.

Natta som har min lilla brorson i magen <3

På söndagen var det bättre väder och vi njöt i solen.

Fråga mig inte vad jag gör på bilden för jag har ingen aning.

Bennie älskar sin öl.

En dag åkte vi på en liten utflykt till Hundfjället eller vad det nu kallades. Jag insåg när vi väl kom dit att jag missat min medicin och visste därmed att eftermiddagen/kvällen skulle innebära ångest, men jag försökte fokusera på annat och acceptera läget.

Kenny och Natta hade dragit hem igen och vi tröstade oss själva med att åka på utflykt.

Bennie, farmor och en osminkad Mana. Mitt ansikte ser enormt ut bredvid deras.

Hundfjället erbjöd "Sälens sämsta minigolf," men farmor, Bennie och Emma tycktes inte riktigt hålla med. Golfrundan bjöd på massa skratt.

Efteråt åt vi våfflor i blåsten innan vi tog oss hem igen.

Hemma i stugan igen bestämde pappa, Bennie och jag att vi skulle ta en tur och titta på djuren i anläggningen. Min mobil var ständigt redo i handen och tog kort på den fina omgivningen.

Bennie hittade blåbär och blev överlycklig.

Sedan strulade min kamera så jag kunde inte ta bilder på några djur.

På kvällen åkte vi in till Sälen för att äta pizza och ångesten var enorm.

Efter pizzan spenderade vi några timmar i den andra stugan och Kiba och pappa blev mer eller mindre kära. Min ångest började äntligen ge med sig.

Vi fick en till dag med sol och hundarna njöt till fullo.

De två sista dagarna var vädret uselt och jag spenderade större delen av tiden i sängen, läsandes, medan de andra - förutom pappa - röjde runt med bowling och spel och våfflor. Det kändes trist att inte kunna vara med eftersom jag tog hand om hundarna, men läsningen hjälpte mig att hålla ledsamheten borta. Så fort jag slutade läsa kändes det tungt och emellanåt var tårarna inte långt borta, men jag lyckades hålla känslorna i schack.

Sista kvällen blev Bennie frustrerade när hon inte fick in sin mammas örhänge i örat och satte istället fast den i näsan.

Vaknade med samma hemska morgonfrisyr varje morgon - och pappas stående fras när han såg mig var Hej punkaren! - men imorse var jag glad som fan för att äntligen åka hem. Resan var riktigt skön, men det känns fantastiskt att vara hemma igen och få mysa med min fina Sofia.