Det blir skönt med en paus

En vacker gammal bild på mig får symbolisera dessa ord

Jag är ur balans idag. Inte så att det är katastrof på nåt sätt, jag har bara haft en sämre dag. Sårbarheter som lagt sig på hög och blivit en stor kulle som känns jobbig och svår att komma över. Dagen har jag spenderat med att enbart se på Förhäxad, virka och gå ut med hundarna. Det är okej. Vissa dagar får helt enkelt vara oproduktiva. Det är inte hela livet.

Jag längtar framåt. Imorgon kommer Bennie hit och på torsdag är det dags att träffa Uula. Sofia och jag har inte träffar henne på nära nog två månader och det är fan skamligt. Uula är ett levande lyckopiller.
På fredag drar Sofia, jag och hundarna till Lysekil med mina föräldrar och stannar tills måndag. Det blir en välbehövlig paus från vardagen och jag tänker se till att vila upp mig. Läsa massor, äta god mat, leka med hundarna (där nere brukar jag kunna släppa dem lösa en stund) och bara umgås. Det är precis vad jag behöver.

Om en vecka får jag ta tag i vardagen igen.

Väldigt intressant inlägg

Det är ganska fint att leva ibland. Ännu finare när jag orkar göra en inbakad fläta på mig själv.




I lördags var Bennie och jag snygga. Jag ville fixa till mig tills jag skulle träffa min lilla Vince.




Vince och jag är balla tillsammans




Och han är helt fantastisk. Och våldsam som sjutton med sin skallra. Dänger omkring med den som att den vore en trumpinne




Han körde in en av sina fötter i min mun när vi gosade




Han kan se förvånad ut




Och titta på en som att en är dum i huvudet




Han kan också ta kort på sig själv




Jag tyckte att han skulle ha häng på brallerna precis som faster




På kvällen fixade jag klart omslaget till min dagbok




På söndagen åkte jag till Natta och Kenny och grattade henne




Försökte ta kort på tjockisen Sture men han var mer intresserad av annat




På kvällen blev mitt hår vackert när jag tog ut flätan (som blivit min nya favvo frilla




Och idag har jag städat




Och bäddat rent sängen

Ni är så fina <3

Jag är omringad av sjuklingar. Sofia och Bennie snorar ikapp och vi har mys med en komedi. Det är bra för min stressade själ. Stressad är jag, men har ingen aning om varför.

Jag brukade vara en vidrig människa

Under ett par veckors tid har jag gått igenom gamla dagböcker och bloggar. Jag försöker sammanställa det viktigaste, få det mindre spretigt, och det arbetet har visat sig vara mycket tyngre än var jag trott det skulle vara.

Det mesta i dagböckerna fyller mig med sorg. Och kärlek. Jag känner en stark kärlek för den där rädda lilla tjejen jag var. Så missförstådd. Retad och invaliderad. Kärleken minskar i takt med att jag blev äldre, hade förhållanden och blev ett stort pendlande mellan besatthet/ kärlek till min partner och rent hat.

De gamla bloggarna å andra sidan fyller mig inte med kärlek. Skam. Nästan bara skam. Bloggarna visar en endimensionell sida av en förbannad ung kvinna som hatade med samma intensitet som hon älskade. Jag publicerade namn och skrev öppet om mitt hat och förakt och ingen kom undan min ilska. Om en person läser nån av bloggarna, utan att veta mer om vad som pågick där inunder, skulle jag bli förvånad om hen kände nån som helst ömhet för bloggaren. Jag var riktigt vidrig.

Dagböckerna från samma tid visar nånting annat. De ger en bild av en sjuk tjej som efter uppbrottet från kinesen törstade efter kärlek och ständigt trodde sig vara förälskad i nya personer. En tjej som söp, blev hög, knaprade sobril som om de vore godis, skar, bråkade. Alla dessa relationer.

Det känns fel av mig att skämmas. Jag var så sjuk. Så oförstående. Ständigt dissocierande. Rädd. Jag kan validera den jag var, men ändå slipper jag inte ifrån skammen. Jag tänker på det helvete jag gav de som brydde sig, och det fanns många som brydde sig men jag trodde inte på någon av dem. Det fanns inte i min värld att nån skulle kunna bry sig om mig, blind för det faktum att ingen skulle gått med på att bli behandlad så illa av mig om det inte vore för att de faktiskt brydde sig. De försvann inte, hur mycket jag än hotade och ställde till det.

Jag tänker på Bennie, som var så ung när vi började umgås som vänner istället för kusiner. Allt hon fått stå ut med. Och Sofia, som inte gav upp om oss. Och mina föräldrar. Dessa stackars, rädda människor som inte kunde göra annat än att stå och se på medan deras dotter sakta hade ihjäl sig själv.

Men jag överlevde ju. Och jag är så innerligt tacksam för det. Jag kan dra lärdom av det mesta som jag gått igenom, men först och främst måste jag sluta skämmas. Jag gjorde vad jag kunde göra i en situation som var så infekterad.

Barn och hundar är min grej

Helgen som gick var fin. En helg fylld av läsning och fina människor. Det finns inte mycket som slår ett fredagsbad med läsning. Sofia, Bennie och jag spenderade kvällen i lugn och ro. Jag behövde det. Koppla av, slappa, ta tillvara på lugnet. Jag har mått bra den senaste tiden, men det innebär inte att jag inte behöver en paus från alla ständiga intryck som haglar över mig.

På lördagen drog vi hem till min kusin, Bennies bror, Tommy, hans flickvän Sofia och deras lilla dotter Ella. Visst var det nervöst, så som det alltid blir för mig i sociala situationer, men framför allt var det skönt. Skönt att komma bort en stund. Och kul att få leka med Ella, denna tuffa brud som drog med mig in till leksakerna och med glädje lät mig leka med henne. Barn och hundar är min grej. Med dem kan jag vara mig själv. Jag slipper lägga på locket över mina känslor och tillåts fyllas upp av genuin glädje. Att leka med den där lilla tjejen fick mig att ännu mer längta efter att själv skaffa barn.

Vi kom hem igen vid halv elva och Bennie och jag handarbetade och tittade på American Psycho och Sofia spelade Sims. Större delen av söndagen spenderade jag med att läsa och efter en helg som denna kände jag mig riktigt utvilad inför den nya veckan.

Bara babbel

Jag antar att gårdagen tröttade ut mig. Dagen passerade bra, men efter middagen råkade jag somna när jag låg och läste. Vaknade strax innan nio och fann Sofia sovandes i soffan. Det blir intressant att se hur lätt vi kommer somna nu.

Gårdagen satte sina spår. Hela dagen var jag fast i overklighetskänslor, nånting jag inte upplevt på väldigt väldigt länge. Det är hemskt när sånt händer men samtidigt är det bra. Jag behöver bli påmind om världen utanför min trygghet. Påmind om vad jag fortfarande har att jobba med.

Imorgon ska jag till Föraäkringskassan med mamma. Min bror ställer upp som chaufför så jag slipper oroa mig för hur jag ska ta mig dit och hem. Nervös är jag, men kan inte riktigt peka på vad. Jag gillar FK. De har alltid varit förstående och nästan aldrig strulat för mig och min kontaktperson är fantastisk.
Förhoppningsvis kommer jag inte vara alltför slut när mötet är över. Har bok att skriva och böcker att läsa. Har även en lägenhet i enormt behov av städning. Att komma in här nu är som att slungas tre, fyra år tillbaka i tiden.

Verkligheten blir som en käftsmäll

Livet gör mig utmattad.

Sofia och jag drog upp på stan idag, passade på när hon ändå inte hade nåt jobb för dagen. Jag var glad och sprallig, kände mig nykär och höll stolt hennes hand.
Vi gick till röda korset och hälsade på Bennie och letade kläder. Halva priset på redan billiga kläder och en nästan full Willyskasse gick på 103 spänn.
Vi drog vidare till Myrorna. Fortfarande glad Mana och jag hittade fint garn för en billig penning men att hitta jeans om en är större än en 38:a tycks omöjligt. Vi kände oss som värsta tjockisarna där inne.
Stötte på en gammal vän där inne. Nervös som fan började jag snurra runt med påsen med garn. Runt runt runt. Irrande blick, kropp redo att fly. Jag kan inte det där med kallprat. Försöker, anstränger mig men känner mig bara som en fånig fan. Totalt inkompetent när det kommer till att vara social.
Och medan vi stod där och pratade dök en person upp som jag inte träffat sedan min flyktiga tid på gymnasiet. Skräcken blev total. Var på väg att fly fältet men på nåt skumt sätt lyckades jag hålla mig kvar. Försökte le, vara trevlig, men inom mig var det kaos. Obehag. Minnen av hårda ord från personen ifråga under gymnasiet. Hårda ord som brukade få mig att gråta. Sofia var en bit bort och det kändes som att kroppen gick isär och all livslust rann ur mig och paniken måste ha varit tydlig i mina ögon.
När de gick slog jag mig ned i en fåtölj och dissociationen var ett faktum. Sofia pratade med mig, men jag var inte längre med.
Vi betalade garn och skor och gick vidare och handla lite saker och allt bara snurrade. Stapplade fram, rädd, osäker, utmattad. Gråtfärdig. Dömandena haglade. Det blir ju så tydligt ibland, det där att jag inte riktigt funkar som jag "borde."

Och hela resten av dagen har handlat om att ta hand om mig själv och mina sårbarheter.

Olägligt

Ibland dyker det upp minnen, som från ingenstans. De triggas igång av nånting i min omgivning och kastar omkull mig.
Det hände precis. Olägligt. Har en myskväll med Sofia, Bennie, Robin och Erika och har inte tid att fastna i flashbacks och obehag. Inte tid att fastna i funderingar och känslor som drar ned energinivån och får mig att vilja dra mig undan.
Nu handlar allt om distraktion och att stå ut.

Redo för nya rutiner

Imorgon börjar Sofia jobba igen vilket ger mig ett ypperligt tillfälle att återuppta mina rutiner. De sista veckorna har jag mestadels bara läst och sett på serier samtidigt som jag handarbetat. Det är hög tid för rutiner igen med andra ord.

Eftersom jag klantade mig och glömde söka till terminens kurser har jag dock inga Komvux-studier att fokusera på, vilket skulle kunna ses som negativt, men jag ser det positivt eftersom det ger mig en chans att fokusera mer på att skriva klart boken.

Tanken är att jag skall gå upp klockan sex varje morgon. Häva kaffe och läsa tills det är dags att ta ut hundarna vid halv nio. Läsron är som bäst tidiga morgnar. Från nio till tolv skall jag jobba med boken. Varje måndag, onsdag och fredag skall jag plugga tyska. Har köpt böcker och har tillgång till en sida på nätet som kommer göra det möjligt för mig att studera på egen hand. Tisdagar och torsdagar skall jag plugga hundpsykologi och varje dag skall jag jobba med att översätta en bok som min pappa sen ska få läsa. Att översätta en bok på egen hand är ett perfekt tillfälle för mig att testa på det där med översättning och även att utveckla min engelska.

Det här kommer bli bra. Är dock säker på att det kommer bli riktigt svårt att komma upp imorgon. Jag som är van att inte ta mig upp före tio om dagarna skall nu vara uppe ur sängen minst fyra timmar tidigare och klar nog i skallen för att kunna läsa.
Men det känns bra.

Hår och mer hår och röda fläckar

Jag älskar de deodorantinkletade hårtofsarna under mina armar. Ofta kommer jag på mig själv med att sitta med en hand uppe i armhölan, fingrarna lekandes med en tofs.




Mitt hår känner jag inte fullt lika stark kärlek för. Hur mycket jag än tvättar och gnor vill inte färgen ge med sig. Bennie tycker att håret ser ut som en dammvippa och pappa tycker att det i alla fall är annorlunda.




De röda fläckarna jag får vid näsroten av glasögonen är inte heller så jävla fantastiska. Men jag älskar mina glasögon och det faktum att jag nästan aldrig har ont i huvudet numer.

- mana

Försök inte förstöra min tro med att komma dragandes med eran vetenskap

Nånting jag tänkt på länge är det här med tro och respekt för de troende. Som ni redan vet hade jag en kristen uppväxt som satte sina spår i mig och det tog många år som Wiccan innan jag kunde se mig själv som religiös. Religiös betydde för mig samma sak som att vara kristen och större delen av mina tonår spenderade jag med ett intensivt förakt för kristendomen och större delen av de kristna.

Jag har flera så kallade vänner på Facebook som uppdaterar nedvärderande texter om folk som är troende. Mycket tjat om att de inte står ut med främst kristnas behov av att trycka upp sin tro i andras ansikten. De tycks känna sig kloka som attan när de poängterar att det minsann inte finns några vetenskapliga bevis på att Gud/änglar/whatever finns.

Personligen har jag aldrig varit med om att nån kört upp sin tro i mitt ansikte, förutom dessa personer som tror så innerligt på vetenskap. Misstolka mig inte, vetenskap är vetenskap och jag har all respekt för den, men att leva sitt liv enbart efter vad som finns vetenskapligt bevisat låter i mina öron jävligt tråkigt, torrt. Varför anser dessa vetenskapstörstande människor att de har mer rätt att tjata om det de tror på än vad de religiösa har att tjata om sin tro? Och väldigt ofta är de otroligt nedlåtande, som om de anser oss med en tro vara mindre intelligenta än vad de är.

Jag är definitivt öppen med min tro, men jag drar mig för att prata om den med människor, oavsett om de själva är religiösa eller ej. Tro är för mig nånting högst personligt och nånting som absolut aldrig får invalideras. Att jag har min tro gör mitt liv så väldigt mycket rikare. Tryggare. Det ger en mening. När livet är tungt, när nånting tufft och jobbigt händer, står jag ändå trygg i min tro att det är ett sätt för Gudomen att hjälpa mig att bli starkare. Jag blir utsatt för test för att kunna växa, nå en högre nivå, utvecklas som människa.

Och dessutom - det finns inga vetenskapliga bevis för att gudar, andar och så vidare inte finns.


- mana

Nyår i bilder

- mana

Självcensureringens negativa aspekter

Det här med självcensurering. Jag har tänkt på det en del sen jag skrev lite kort om det sist. Det smärtar mig att inse och förstå vidden av min självcensurering. Tidigare kan jag inte påstå att jag direkt tänkt på det. Sanningar om mig själv tenderar att dyka upp utan förvarning och hotar med att lamslå mig.

Som jag skrev tidigare är det bara med Sofia och Bennie som jag vågar vara mitt intensiva, känslosamma jag. Om det är av respekt för andra eller av rädsla för att bli missförstådd, lämnad - det vet jag inte. Antagligen är det en blandning av båda.
Jag ÄR intensiv och jag känner MYCKET och LÄNGE och STARKT. Det är jag, det är sån jag är. Det är min personlighet. Är det då rätt av mig att stänga denna stora del av mig själv inne?
Det tar ju kraft att hela tiden hålla koll och det leder till att jag stänger av. Ibland i så drastiska former som dissociation, men oftast på andra sätt. Med min familj brukar jag stänga av på så sätt att jag slutar lyssna och försvinner in i mig själv. Svarar per automatik, flinar lite, pillar med saker. Med vänner brukar jag istället lämna rummet. Går in i sovrummet eller låset in mig i badrummet. Badrummet är ultimat när jag vill undvika att andra skall märka av mitt obehag.

Tidigare har jag inte kunnat dölja mina känslor utan att dissociera och dissociera gjorde jag mer eller mindre hela tiden. Nu har jag funnit andra vägar, men jag kan fortfarande inte se det som positivt. Terapeut K brukade tala med mig om min rätt att få vara mig själv, och jag håller med henne fullt ut, men kan ändå inte sluta, kan inte slå mig fri. Små kommentarer som antagligen inte ens är illa menade sätter sina spår och fungerar som "bevis" för att jag bör hålla mig själv i schack. Är jag för glad får jag höra att jag skriker. En höjd röst av glädje är med andra ord nånting ytterst negativt.

För det mesta är jag inte ens ärlig när människor i min omgivning frågar hur jag mår. Att gå in på mitt mående skulle ta för mycket tid i anspråk och är det nånting jag lärt mig under mitt 27-åriga liv så är det att människor inte har tid att verkligen lyssna. Varför skall jag anstränga mig att börja förklara, göra mig sårbar genom att vara ärlig med mina känslor, om det inte finns utrymme för mig att tala klart? Bloggen blir min ventil. Här får jag tid på mig att både formulera och analysera fram vad som pågår inuti mig.


- mana

Jag är nog en jävligt tråkig person

Det är skönt. Idag är skönt. En skön dag. Fin dag. Nykterhet är vackert. Sofia dricker ytterst sällan alkohol. Säger att hon är för gammal för det, att det är för jobbigt att må skumt en hel dag efteråt. Hon drack inte igår heller. Erika och Robin tyckte att hon var tråkig, tråkig som inte ens ville dricka på nyår. Jag förstår dem, men jag förstår också Sofia och jag är glad för det. Hennes avhållsamhet gör det lättare för mig, nu när jag känner att alkoholen har spelat ut sin roll. Det känns inte värt det längre. Det ger några timmar av ro men sedan är det bara obehag. Obehag som kan vara i dagar. Jag drack inte ens fyra folkisar igår. Kände ingenting och idag vaknade jag upp glad. Det spelar liksom ingen roll om jag bara skulle bli lite påverkad, det ger mig fortfarande obehag.

Och jag tänker på den typiske svensken, som tycks känna sig tvingad att dricka för att ha kul. Det är hemskt. Visst funkar det så för mig också. Enda gången jag kan koppla av till hundra procent och slippa oron är när jag dricker. Det är enda gången jag helt och fullt kan vara mig själv, i alla fall en social del av mig själv. Egentligen är jag nog inte speciellt social. Misstolka mig inte - det är kul att träffa människor. Skönt. Men också otroligt ansträngande. Jag känner fortfarande att jag måste hålla koll på mig själv, överväga mina ord, se till att inte reagera för starkt, varken när det gäller så kallat positiva och negativa känslor. Det är bara med Sofia och Bennie som jag vågar släppa kontrollen och ger känslorna fritt spelrum. Och den där kontrollen tar på krafterna. Kanske skulle jag må bättre av sociala situationer om jag tillät mig själv att vara ocencurerad. Antagligen är det så. Men det går inte. Inte än. Kanske aldrig.

Egentligen är jag nog mest bara en tråkig person som mår bäst i tystnad, då jag kan läsa, måla, rita, skriva och bara umgås med hundarna. Gosa med Sofia. Jag trivs när det är tyst och lugnt, när ingenting annat än hundarna pockar på min uppmärksamhet.

- mana

Mitt 2012

Sammanfattning
2012 kan nog ses som början på mitt nya liv. Nyår hade jag ett återfall och skar mig och relationerna gick upp och ned, men överlag var det bra. Mitt mest stabila år. Många månader spenderades med exponering för min sociala fobi. Jag började också förstå att depressiviteten är en del av mig, att den finns där och att jag behöver vårda den, och mig själv, som ett litet barn för att må så bra som möjligt.



Årets bästa minnen
• En av höjdpunkterna var helt klart när min lille Vincent föddes.
• Det allra största var nog mitt avslut från DBT. Stoltheten över min styrka som gjorde det möjligt för mig att slutföra terapin.
• Engelskan var också en höjdpunkt, att jag fick högsta betyg i alla kurserna.




Det mest negativa
• Jag avslutade en relation med en vän som mest fick mig att må dåligt. Kan ses som negativt men jag fokuserar på det positiva; att jag sade ifrån. Ett stort steg för min självrespekt.
•Självskadandet som trots allt existerade. MEN det har lärt mig mer om mig själv.
• Veckan före den 21a december. Skräcken kom som en chock och om Sofia inte funnits där för mig, med mig, är jag rädd för hur det hade slutat. Det kändes som att gå tillbaka flera år och hamna mitt i kaoset igen.




Lärdom
• Jag har lärt mig att jag har en depressiv sida och jobbar på att acceptera att den finns där. Det blir inte bättre av att inte acceptera mig själv så som jag är.
• Jag har också lärt mig att mina gamla beteenden finns precis under ytan. Det spelar ingen roll hur stark jag är; om sårbarheterna är starka och nånting triggar igång mig dyker de gamla beteendena upp och jag får kämpa hårt med att hålla dem på en stabil nivå.




Nyårslöften
• Inte självskada en enda gång under 2013.
• Läsa minst två böcker i veckan.
• Fortsätta utbilda mig själv i feminism på egen hand.
• Skriva klart boken med Bennie.
• Fortsätta utvecklas som människa och häxa. Nu när jag mår så pass bra har jag äntligen kraften att låta min tro få en större del i min vardag och mitt liv.





Förhoppningar för 2013
• Fira fem år med Sofia
• Börja sälja min konst. Att få beställningar och faktiskt fullfölja dem
• Att Sofia och jag skall börja undersöka och ta reda på allt vi behöver veta inför att skaffa barn i framtiden. Mer utvecklade planer.
• Att mina relationer kommer stabiliseras ännu mer. Bli fri från en stor del av det där tvivlet som hela tiden finns där när jag umgås med människor. Våga tro på att människor faktiskt kan tycka om mig.
• Göra nya, fina bekantskaper och låta vänskapen till andra människor djupna.





- mana