Sveket mot mig själv

Identitetsstörd. Ett väl beskrivande ord av vem jag brukade vara. Till viss del fortfarande är. Att jobba bort identitetsstörningen samtidigt som jag jobbade bort saker som jag identifierade mig själv med - det blev dubbelt så svårt.

Skälvskadandet. Det om nåt var jag. Sår och skorpor och döda ögon. Det var så mycket jag som nåt kunde bli.

Tablettmissbruk. Jag var ju den där impulsiva människan som en aldrig visste var en hade.

Alkoholdrickande. Minst fem gånger i veckan.

Ni ser. Tre enorma saker som jag såg som jag.

Medan jag började vakna upp i den där djupa borderline-sömnen började jag äntligen få energi och styrka, och en tillräckligt fungerande hjärna, för att börja läsa allt jag kom över med feminism. Jag visste ju redan att det var jag, men jag visste inte hur mycket. Jag förstod inte att feminismen skulle ge mig ett andrum, tillåta mig att vara jag.

Jag slutade raka mig förra året. Det blev sommar och jag pallade inte att visa mig hårig bland folk. Sommaren försvann och jag slutade raka mig igen. Det blev vår och jag bad om styrkan att inte vika mig. Och det blev sommar - och jag klarade det. Allt detta mörka hår som fått min bror att kalla mig för apa när jag var liten. Jag gick stolt och säker på stan bland alla människor utan att bry mig det minsta om eventuella reaktioner och blickar.

Men så kom smällen. Några minuters narrande följt av flera timmar ren ångest. Ångest och huvudvärk och trötthet tills den sista biten hår försvann i duschen. Kal som ett barn. Istället för att stå på mig som jag ville, istället för att ifrågasätta varför det är jag som ska narras när det inte är jag som har en störd syn att kvinnor ska se ut som barn för att vara okej, det brydde jag mig inte om.

Så nu sitter jag här, med kala ben och armhålor, och det känns som att jag bedragit mig själv på ett av de mest tänkbara sätten. Det känns nästan lika illa som om jag skulle ha skurit mig.

Och att uppmana nån med självskadeproblematik i bagaget att raka sig - det kanske inte är det allra bästa.

Relationer där jag kan vara mig själv fullt ut - det är vad som ger mig en andningspaus

Bild Sofia tog på kvällspromenaden igår

Jag mår bra. Lugn och glad och nöjd. Det är lyx, ingenting annat än lyx. Regnet öser ned och inte ens det kan få ned mitt humör. Tvärtom; det känns fantastiskt. Jag älskar att gå ut med hundarna i regnet. De flesta människor håller sig inomhus och ju mindre människor runtom mig, desto lugnare är ju jag. Och Kami, han blir så sinnessjukt söt när han är blöt och han blir också hälften så stor när den tunga pälsen som vanligtvis står åt alla håll lägger sig ned längs sidorna. Och det lilla ansiktet, den korta pälsen högst upp på huvudet. Det är bedårande!

Att jag varit social ligger antagligen till stor del bakom mitt mående. Jag vet ju hur viktigt det är för mig att vara social, men om jag i den sociala situationen känner att jag måste dölja mig själv, vem jag är, förminska mig själv och dölja mina känslor, då mår jag ju bara sämre.
Igår kom Bennie hit vid tolv och vi satt lata på balkongen och gjorde mest ingenting tills vi gick och mötte Sofia med hundarna. Strax efter att Bennie dragit kom Johan hit och han var lika underhållande som vanligt.

Det är så skönt att kunna släppa på pressen och tillåta mig själv att vara jag fullt ut. Inte ett enda negativt ord, inte ett enda ögonkast, ingen kroppshållning - allt det där som kan trycka ned mig till botten. Det är värt mer än jag kan beskriva.

När hunden blir en fisk

I lördags blev jag aldrig riktigt pigg. Att göra saker jag inte är van att göra dränerar mig på energi. Jag försökte läsa och satt ett tag på balkongen och läste i senaste Amelia. Egentligen ville jag läsa i nån bok, men koncentrationen fanns inte där.
Min bror kom hit en stund och hämtade cykalkärran jag köpte för sjutusen år sen och när han dragit igen tog jag, S och B med oss hundarna och satte oss vid bäcken och åt glass.

 Jag älskar att sitta där, titta på vattnet och fåglarna och njuta av ron. Varje vår bestämmer jag mig för att börja sätta mig där ute och läsa, men klarar det aldrig. Jag har bestämt samma sak i år och kanske ska jag ha just det som min uppgift just nu. Jag behöver det. Komma ut, komma bort. Slippa hundarna en stund. Läsa. Exponera mig för människor.

Jag blev inte direkt förvånad när Kiba plötsligt gick ned i bäcken. Det finns nog inget han älskar så mycket som att bada utomhus och såklart lät vi honom stanna där i en stund. Jaga pinnar och ha kul.

Kami höll sig som vanligt på land medan Kiba var motstridig när vi skulle bege oss hemåt. Ännu mer motstridig var han när jag tvingade ned honom i badkaret. Han hann hoppa ur och stänka skitigt vatten på badrumsgolvet, men när jag fått ned honom igen stannade han där så snällt och lät mig tvätta honom. Det var på tiden.

Efteråt var jag helt slut. Kvällen spenderade jag med att se på Geordie shore med Bennie (ni behöver väl inte mobba mig för det?) och jag somnade i soffan mitt i ett avsnitt.

Ständigt pendlande

Ja, vad ska jag säga? Att jag borde vara glad? Överlycklig? För jag klarade det ju, att bege mig till Metallsvenskan och hålla mig kvar där tills Hardcore Superstars spelning var över. Det var svårt som fan och jag ville fly flera gånger, men jag blev också positivt förvånad. Ett stort mellanrum vid stängslet där jag S och B kunde se bandet spela utan problem.

Jag kände mig som det största mähät där jag stod, tätt tryckt intill stängslet med händerna hårt greppade. Tyvärr upplevde jag inte så mycket av spelningen som jag skulle önska att jag gjort. Pendlade mellan att dissociera och att vara närvarande precis hela jävla tiden och självfallet påverkade det min upplevelse. Men jag tog mig dit, jag stod kvar och Jocke är så fantastiskt jävla fantastisk!

Efteråt gick vi längs med Svartån till närmsta pizzeria och köpte med mat hem. Med energidryck lyckades jag hålla mig vaken och vi såg på Oz och jag försökte bearbeta kvällens sinnesintryck.
Men jag kände ingenting över vad jag åstadkommit. Ingen glädje, ingen stolthet, ingenting.

Måndag och dags för nya tag

Det är måndag. Tre enorma muggar kaffe och visst, jag är vaken, men inte så mycket mer än så. Min hjärna hänger inte riktigt med sen i fredags och jag tvingas hela tiden jobba med att få tillbaka fokus till det jag gör för stunden. Koncentrationen ligger helt klart i botten. Fokus. Fokus. Jag behöver fokus.

Idag ska jag försöka skriva på boken. Klart med ett kapitel och har påbörjat mitt andra. Börjar komma in i det, och gilla huvudpersonen och hennes hund Greta, men Bennie tycker att huvudkaraktären är smärtsamt tråkig.
Jag ska också kontrollera Kamis tass. Han haltar och igår kollade både Sofia och jag efter sår och sprickor, men fann ingenting. Hade hoppats på att det skulle vara bättre idag, men han haltar till och med när han går i sängen. Så jag ska kolla lite till.
Räkningarna behöver också betalas och det vore en bra idé att dammsuga, men det kommer jag nog få skippa. Kraften finns inte där.

Jag är skräckslagen men jag har gett mig fan på att klara det

Jag sitter på balkongen. Nyduschad, skakande och rädd. Lyssnar på musiken från Metallsvenskan. Illamående.

Det finns ett band i världen som jag vill se mer än Manson (Manson har ju varit The One sen jag var tretton) och de är här, idag, praktiskt taget utanför mitt köksfönster. Tre minuter tar det att komma dit. Hardcore Superstar. Och jag vill så gärna se dem. Se Jocke live. Njuta, fyllas upp av deras musik helt och fullt.

Men det är ju dyrt. Nästan femhundra för en dag och det är sinnessjukt mycket pengar. Så istället ska jag sitta som ett jävla mähä utanför och hoppas på att kunna njuta ändå.
Problemet är rädslan. Jag tror varken S eller B fattar hur rejält jävla uppskakad jag faktiskt är. Det kommer vara människor överallt. Och de kommer vara fulla. Triggern är redan igång. Jag vill dricka öl. Häva öl. Allting skulle bli så mycket lättare då.

Jag känner mig gråtfärdig och på gränsen till att bli hysterisk igen, men jag ska göra det. Jag ska klara det. Belöningen efteråt kommer bli så enorm. Och stoltheten... den kommer vinna över allting annat.

En sak bara

Jag hoppas ni inser modet som krävdes för att skriva det där inlägget här nedan. Saker från min dagbok som ligger så nära i tiden. Jag vet inte, kanske borde jag radera det. Men en sak vill jag säga - JAG KLANDRAR INGEN! 

På nåt sätt är det nog en förklaring

11 december 2012

"Tycker det är dags med en ny dagbok, nu när jag slutat med DBT. En ny dagbok för mitt nya liv. En dagbok med mindre ångest, mindre sorg. Jag slutade DBT för fyra dagar sen, den sjunde december, på min och Sofias fyraårsdag. Än så länge har jag inte lyckats förstå att jag verkligen är klar. 44 månader i terapin och nu är jag redo att stå på egna ben. Jag är väl det? Redo? Eller har jag lyckats lura både mig själv och min omgivning?"

14 december 2012

"En vecka kvar, sen är det sagt att jorden ska gå under. Inatt innan jag somnade läste jag om olika teorier kring jordens undergång på Aftonbladet. Dumt gjort, men jag kunde inte låta bli. Var inne och läste nyheter och fick syn på den feta rubriken. När jag läst klart bad jag till Hecate, bad henne om att idag få ett tecken på att jorden inte ska gå under. Min logiska sida tror inte alls att jorden kommer gå under, men den känslomässiga sidan är rädd. På god väg att bli livrädd. Det är här wisemind kommer in, en mix av förnuftet och känslan."

15 december 2012

"Det är svårt att sätta ord på det jag känner. Med tårarna redo att börja spruta stängde jag in mig i sovrummet, lyssnandes på Mansons Holy Wood-skiva, och städade. 

[text jag ej kommer dela med mig av]

De självdestruktiva impulserna ligger på lur. Vågar jag verkligen ha vänner? Är det värt det? Risken att bli så grymt sårad. Och X och X som inte tycks bry sig ett dugg. Jag misstänker att de inte ens lagt märke till situationen. Min känslomässiga sårbarhet gör det farligt för mig att släppa in människor i mitt liv. Jag känner mig rädd, ensam, övergiven, arg." 

28 januari 2013

"Igår åkte jag med mamma och mormor hem till Kenny och Natta. Farmor och farfar kom dit och som vanligt kände jag mig alienerad från min egen släkt. X tycks aldrig riktigt lyssna på mig när andra är med. Hen svarar kort på vad jag har att säga, mina små försök att vara delaktig. 

Är mina försök att vara social för banala? Eller är det helt enkelt inte intressant vad jag har att säga? 

Det känns som att magen knyter ihop sig när jag skriver det här. Sanningen, vardagen, gör ofta så väldigt ont." 

2 mars 2013

"Jag klarar inte av lördagar. Jag vaknade med krypningar under huden och nu, drygt tre timmar senare, är de fortfarande kvar. Springer omkring, gräver och klöser i mitt innandöme. 

Det är så mycket nu och det blir knappast bättre av att jag är smått sjuk. Tredje gången det här året. 

Behöver få ned mina tankar och känslor på pränt, men det är jobbigt, kräver energi som jag knappt har. Efter mötet på FK i måndags är jag ur balans gånger hundra. Två och en halv dag låg jag däckad i soffan efter mötet. Nästan ingenting har skrivits på boken sen dess. Inget som ökat min kompetens. Och jag stinker svett och har kliande hårbotten. Vidrigt. Lika vidrigt yttre som inre. Lusten att kämpa lyser med sin frånvaro. Varför kämpa när allting i livet bara går i cirklar? När framtidsdrömmarna om och om igen går i kras. Inspirationen ligger på en stabil nolla. Orkar ingenting. Nada. Och klag, klag, klag. 

Senare:

För samhället är jag ingenting annat än en börda. Det finns ingenting jag bidrar med. Jag tvingas förlita mig till myndigheter och fina människor i min omgivning. Det är egentligen inte konstigt att FK inte tycks vilja anstränga sig för att hjälpa mig - chansen att jag kommer bli en samhällsmedborgare i dess rätta bemärkelse är minimal. 

För dem är jag ingenting annat än statistik. Statistiken över de som inte kan. De som inte bidrar. Om jag drog skulle det antagligen bara vara en lättnad för dem - en person mindre att punga ut pengar på. [text jag ej kommer dela med mig av] De har skapat en son, en ny framtida medborgare som antagligen kommer infalla i ledet av goda samhällsmedborgare. Jag är en böld som lever på bidrag och antagligen aldrig kommer bli nånting annat än statistik." 

12 mars 2013

"För andra gången på en vecka hände samma sak. Skulle få följa med och träffa Vincent och både gångerna blev det inställt. Och båda gångerna fick mina föräldrar träffa honom ändå. 

17 mars 2013

"Från när jag vaknade vid åtta har min kropp och min själ betett sig som att jag kommer att flippa ur, få en panikattack, när som helst. 

Sårbarheter:

• Blev biten ganska illa av Kami i torsdags. Han och Kiba började bråka vid maten och min hand kom i vägen när jag försökte sära på dem. 
• Mormor fick en storke igår. Hon är okej, men oron är starkt påtaglig. 
• [text jag ej kommer dela med mig av]
• [text jag ej kommer dela med mig av]

Minsta ljud är på väg att flippa ur mig. Det känns som att jag är på väg att explodera och jag vill skrika på hjälp, skrika efter lugn och ro." 

9 maj 2013

"Träffade familjen igår. Är vi ens en familj längre? De har bildat egna, nya små familjer. Familjen jag pratar om hör till en annan tid. Hemma hos K och N. Farmor och farfar kom också. De andra pratade om att åka till Rhodos tillsammans nästa höst. Ingen tanke på utanförskapet som bildades för mig och Sofia. 

Sen sa mamma eller pappa till K och N att de får komma till husvagnen idag. Det blir fika och bla bla bla. Efter en stund drog jag, för att hinna röka innan vi drog hem, och jag fick en snabb liten inbjudan om att S och jag också får komma, "men ni orkar väl inte gå hela den vägen."

Och i bilresan hem, en intryckt tagg för den nya datorn. En elak tagg. Och hen, som inte har en tanke på det idag, medan jag tänker och tänker och grubblar. 

Det ständiga utanförskapet. Som jag aldrig blir fri. 

Och idag - sorgtyngd och trött. Utan kämpaglöd och minsta tillstymmelse till glädje."  

10 maj 2013

"Idag. Jag ska försöka njuta av vädret. Försöka våga sätta upp parasollet och försöka kunna läsa i nån bok. 

Jag ska försöka vara en bra flickvän och vän ikväll när S och jag ska bjuda B och Johan på middag. 

Jag ska försöka städa undan i vardagsrummet så det inte ser ut som ett bombnedslag här. 

Och försöka acceptera verkligheten så som den är. 

Senare:

Jag har badat. Luktar inte vider längre. Stressar. Känner mig stressad. 

Jag finns inte längre." 

17 maj 2013

"Klockan är strax efter nio på kvällen. Igår hade jag självmordsplaner. Försökte lista ut ett sätt att ta död på mig själv. Idag har jag skrattat så revbenen värkt. 

[text som behandlar vad jag gjorde på dagen, och samma sak finns redan här att läsa, så det skippar jag]

Att det kan svänga så extremt är nästan fascinerande på nåt sätt. Igår kväll var jag helt slut av all ångest och alla tårar. Ikväll är jag slut efter en dag i solen och timmar av ren glädje." 

Och på nåt sätt har jag lyckats ta mig upp igen, sen dess. 

Ett litet experiment såhär på morgonkvisten

Jag gjorde ett litet experiment innan jag gick ut med hundarna. Satt inne i badrummet och kissade när jag kom att tänka på vågen. Kanske skulle jag våga väga mig? Inte för att få reda på min egentliga vikt, utan för att se hur jag skulle reagera. Kan inte minnas en enda gång jag vägt mig då det faktiskt känts bra, förutom de fåtal gånger jag lyckats gå ned i vikt.

Så jag torkade mig, tvättade händerna och drog fram vågen under bänken. Ställde mig på och väntade på resultat. För bara nån månad sen fick jag höra från personer i min omgivning att 90 kilo är otroligt mycket. Vad tror ni jag väger egentligen, tänkte jag men sa ingenting. Just idag, eller snarare just nu, för det går inte att räkna i dagar när det kommer till en sån som mig, är jag stark, relativt stabil. Om vågen hamnade på 100 kilo eller 70 kilo så skulle det egentligen inte göra nån skillnad. Med orden om att 90 kilo är så otroligt mycket läste jag av resultatet av min vikt. 88 nånting.

Jag klev av vågen igen och insåg att jag log för mig själv. Vikten, som för bara några månader sen, hade fått mig att överväga diverse destruktiva metoder för att gå ned i vikt, gjorde ingen som helst skillnad på mig. 88 kilo och stolt. Det är stort som fan.

Men jag ska inte göra det större än vad det är. För bara en vecka sen mådde jag skit efter att ha sett gamla bilder på mig, bilder från innan jag började äta diverse mediciner.

Shit, kolla vad smal jag var!

Kolla mina ben!

Vad söt jag var som var så smal!

Vilket vackert leende jag hade!

Leendet i sig är ju egentligen detsamma nu som då, men i mina störda tankar fick jag det till att mitt leende blev helt förstört av mitt feta ansikte, att leendet försvann bland alla valkar.

Ni kan säkert tycka att detta innebär att jag egentligen inte kommit så långt som jag själv tycks tro, men i så fall har ni fel. Jag har kommit otroligt långt. Jag är tjejen som hysteriskt ringde min terapeut och grät fram att jag inte kunde komma till sessionen för att jag var så ful. Jag är tjejen som ansåg att mitt inre, min personlighet, var så överjävligt att mitt utseende var mitt sista hopp (jag hade blivit hjärntvättad av alla dessa idiotiska rykten folk tror på om personer med BPS). Jag är tjejen som slutade existera om jag inte fick höra positiva saker om mitt yttre.

Att jag ens för en stund kan känna som jag gör just nu är fantastiskt stort, och oftast handlar det inte ens om bara små stunder. Jag lär mig att exponera mig själv, trots alla sårbarheter, och det blir lättare hela tiden. Jag är rund och go, som min älskade flickvän sade, och det är inga fel på det. Min kropp säger ingenting om vem jag är som person och faktiskt, det är personligheten som spelar mest roll, i alla fall för mig. 

Saker som gör mig lycklig just nu

Blött och jävligt, men det är nåt tröstande med det

Bara en tidsfråga tills balkongen förvandlas till mitt paradis igen

• Kamis skuttande i det höga, oklippta gräset. Stråna som når upp till hans mage och svansen som hoppar i takt till hans skutt. 
• Har påbörjat kapitel ett av boken. Spänningen, få se hur det utvecklar sig, att verkligen få lära känna karaktärerna. 
• Har äntligen TV4 fakta! Enorm jävla kärlek!
• Virkar söta sockor som jag kommer överskölja människor med. 
• Okomplicerade relationer.