En fin jul, det finns tydligen såna också

Jul. Julafton. Lugn och fin. Den första julen sedan jag var barn som jag inte vaknade upp dagen efter med paralyserande ångest.




Firade hos bror och Natta och kunde som vanligt inte få nog av Vincent. Och det är så fint hemma hos dem. Fint och tryggt.







Jag fixade mammas hår som till och med pappa tyckte var fint.
















Vincent fick prova mössan jag stickat åt hans far.




Jag fick läskigt många böcker.




Och en läsplatta som får mitt hjärta att dunka lite snabbare.




Och Vincent är snygg i tröjan jag stickat till honom.




Och Sofias bror Johan gav mig de snyggaste vantarna nånsin.

Det kommer bli den bästa kvällen på år och dar

Att gå runt på stan en dag som denna, med stressade julklappsletande människor överallt, det är fan inte min grej. En irriterad och förbannad Mana, en bortkommen Bennie och en smått frustrerad Sofia.
Men nu är vi hemma igen. Jag skall ta ett bad och läsa senaste Amelia och testa min nya badkarskudde. Behöver varva ned. Sofia skall griljera julskinkan och när jag badat klart ska Bennie och jag göra ungefär sjuttiotusen köttbullar. Ikväll blir det julmat med mina fina människor och vi skall glo på Grinchen och dricka glögg. Nu är det tamejfan jul och jag skall se till att njuta till fullo.

Efter idag kan jag äntligen få koppla av

Jag behöver bara ta mig igenom den här dagen, sen kan jag koppla av. Veckan som gått har varit intensiv och även om gårdagen passerade hundra gånger bättre än vad jag kunnat föreställa mig så är det tungt. Jag har lite saker jag måste göra idag men sen, sen får jag koppla av. En jul med familj och släkt och gosande med Vincent. Det är precis vad jag behöver för att vila upp mig.

Jordens undergång - 3

På ett sätt vore det skrattretande om jorden skulle gå under imorrn. Jag skulle ju aldrig ha hunnit börja mitt liv. Två veckor efter att jag är klar med DBT är allting över. Nej, det funkar inte. Och om jag inte vore så orolig skulle jag kunna skratta av tanken.
Sofia har tagit hand om mig fantastiskt bra den här veckan. Utan henne vet jag inte alls hur det skulle ha slutat. Så kaotiskt som allt var i måndags vågar jag inte föreställa mig hur det skulle varit de nästföljande dagarna.
Idag är det dock värre. En dag kvar tills dagen jag fruktat i över tio år. Jag skall göra mitt bästa med att hålla mig distraherad. Städa, göra färdigt julklappar, se på Förhäxad och läsa. Och morgondagen... den får jag hantera så gott det går imorgon.

Jordens undergång - 2

Jag önskar att jag hade styrka nog att njuta av den här tiden. Snön, julgranar och elljusstakar i fönstren häromkring, högen med julklappar som ligger inslagna i fönstret. Jag kan inte ens värma glögg och njuta av, glömmer bort att tända elljusstakarna och klarar varken av att se fram emot julafton eller vintersolståndet på fredag. Det enda jag tycks klara av är att distrahera bort dagens alla timmar och längta till lördag, då allt det här obehaget är över. Det vackra den här tiden på året innebär försvinner i all denna rädsla.

Ge fan i att yttra dina vidriga dömanden om mina hundar när du egentligen inte fattar ett skit

Det är en jävla tur att Sofia kan validera mig. Att hon har förståelse för både styrkan i mina känslor och att de stannar längre än för personer utan min problematik.

Vi kom precis in efter en promenad med hundarna. På med flexikoppel, redo att leka med dem. Vi hann inte komma särskilt långt förrän en person med hund vände sig och började gå emot oss.
Jag gick iväg en bit med Kami, lite avstånd är väldigt bra i kampen om att hålla honom lugn, och Sofia fortsatte längs vägen. Det visade sig att människan med hunden är en bekant till Sofia och hen stannade och pratade.
Kiba blev som vanligt livrädd. Svansen längs med magen och han morrade till för att säga till hen och hunden att hålla sig på avstånd.
"Men shiiiiit så aggressiv" säger människan.
Jag kände omedelbart reaktionen i min kropp. Ilskan att en människa som aldrig träffat mina hundar dömer ut en av dem så totalt. Och att påstå att han var så jävla aggressiv är skrattretande absurt. Det behövs inte mycket kunskap om hundpsykologi för att förstå, och också se, hans rädsla.
"Hen är i alla fall jättesnäll" fortsatte hen och syftade på sin hund.

Resten av promenaden bearbetade jag mötet. Ilskan var stark som fan. Ilskan att människor så lätt dömer andra. Inte bara djur utan även människor. Hen avfärdade Kiba som aggressiv utan att egentligen veta nånting om honom. När han inte är rädd går det inte att finna en hund som är snällare. Vi människor reagerar också när vi är rädda, antingen med aggressivitet eller genom att dra oss tillbaka.

Om Sofia istället hade invaliderat mig under resten av promenaden, om hon exempelvis sagt; "Men lugna dig nu, så illa var det inte," då hade mina känslor ökat på ännu mer och bidragit till ännu mer obehag för mig.
Nu är jag istället lugn. Hon lyssnade på mig, validerade mina känslor och sa att hon också blev irriterad och hon förminskade inte mina känslor på minsta sätt.

Invalidering har varit en stor del av min vardag så länge jag kan minnas. Det är självklart att Sofia, mina föräldrar och Bennie ibland råkar invalidera, precis som jag själv kan göra det, men det löser sig genom respekt och förståelse. Är det nånting jag har svårt att hantera, och acceptera, så är det när människor invaliderar. Invalidering leder till ökade känslor, det blir svårare för mig att finna färdigheter att använda och jag riskerar att ta till gamla beteenden. Aggression, självdestruktivitet, isolation, hot.

Är det nånting omvärlden behöver kunskap i så är det validering. Det skulle lösa så mycket för oss alla.

Jordens undergång - 1

En överväldigande stor del av mitt liv har spenderats i rädsla. Som barn var jag ständigt rädd för Gud och hans straff, som tonåring handlade rädslan mer om att bli lämnad, och fortfarande straffad, eftersom jag såg mig själv som en helt igenom vidrig person.
De senaste månaderna har rädslorna lämnat mig. För första gången nånsin har jag kunnat känna mig trygg och säker i mitt eget hem. Ingen ständigt, gnagande rädsla för att det skall ringa på dörren har funnits där. Jag har heller inte varit rädd för min framtid.

2001 hade jag min första psykos. Den handlade om jordens undergång och från och till har jag drabbats av en förlamande rädsla för att jorden ska gå under. År 2012 började dyka upp i mitt medvetande. Ett år då det sagts att jorden skall gå under. Förra hösten var jag skräckslagen. Jag minns att jag firade Yule med tanken att det var den sista Yule jag skulle få fira. Det var först den här hösten som rädslan för den 21a december 2012 började försvinna. Och det har känts så befriande.

Men nu är det inte många dagar kvar. På fredag är det dags. Mitt intellekt säker mig att ingenting kommer hända. Mina känslor är åt helt motsatt håll. Som Wiccan kan jag till viss del se med spänning på vad som kommer hända, vändpunkten som fredagen kommer innebära. En ny tid som kommer förändra oss.
Tyvärr försvinner det mesta av spänningen i rädsla.

Dagen började bra. Gick upp vid sex och satte mig vid datorn och såg på Förhäxad och virkade på några julklappar. Tio gick jag ut med hundarna och plötsligt fanns alla tecken där så tydligt för mig - tecknen som säger att jorden faktiskt kommer gå under. Under de senaste månaderna har det inte gått en dag utan att jag sett tecken och idag slog det till för fullt. Rädslan, skräcken, tog över så totalt. Nästan maniskt satte jag mig och målade. Det blev fyra tavlor med tecken som ska beskydda mig och också ge hopp. Slarvigt gjorda men jag var tvungen att bli klar och sätta upp dem på väggen. Tvungen att bli klar för att få beskydd.

Efter att ha mött Sofia vid bussen var jag så slut i kroppen av all rädsla att jag fick kämpa med att hålla mig upprätt. Rädsla tar enormt mycket energi och det var först med henne i min närhet som jag kunde finna ro. Rädslan finns fortfarande där, men den är inte överväldigande.

Hur det kommer gå för mig på fredag vågar jag inte ens tänka på.

Jag tillät mig själv att vara ledsen

Jag tillät mig själv att vara ledsen igår. Tvingade mig att öppna mig för Sofia, nånting jag behöver bli bättre på, ännu mer nu när jag inte längre träffar terapeut K, började gråta och blev tröstad. Jag älskar hur hon validerar mig. Rör vid mig och visar att von bryr sig. Bennie fick läsa min dagbok för att förstå vad jag känner. Var helt slut efter att ha talat med Sofia och orkade inte förklara en gång till. De är så bra de där två. De och mina föräldrar är de enda jag litar på fullt ut. De enda jag kan vara ärlig mot utan att vara rädd för reaktionerna. De ger mig andrum. En chans att vara mig själv. Och vi åt god mat med massa sallad och såg på SOA.
Helgens höjdpunkt var dock idag, när jag satt med min lilla Vincent i min famn och fick honom att le. Den där lilla människan. Hur kan han göra mig så lycklig? Hur kan ha ge mig så mycket energi, och hopp för framtiden?

Jag har det bra, men att ha det bra handlar inte om att allting är smärtfritt

Överlag mår jag bra. Dagarna passerar fort. Dagar jag spenderar med att virka, sticka, måla och se på serier. Om kvällarna myser jag med Sofia och vaknar nästintill varje morgon med ro i kroppen. En ro så stark att jag stiger upp ur sängen med glädje, leende för mig själv vid tanken på det varma kaffet som snart kommer värma min strupe.
Så ni ser - jag har det bra.
Men fortfarande kvarstår samma problematik. Egentligen behöver det inte ses som ett problem, men ibland gör det det. Min känslomässiga sårbarhet. Att ständigt ha känslorna utanpå huden, att hela tiden lägga märke till varje liten nyans i min omgivnings ord och kroppsspråk. Jag reagerar starkt på saker som min omgivning oftast knappt lägger märke till. Med andra ord är det knappast konstigt att jag emellanåt tyngs av sorg.
Förra helgen kände jag mig attackerad. Det kom som från ingenstans. Jag kan validera och på så sätt lugna ned mig själv, men det ligger fortfarande kvar inombords och skaver. Gör ont. Får mig att vilja stänga ute omvärlden, den där gamla impulsen att isolera mig själv med bara hundarna och mina böcker som sällskap. Jag gör det inte, inte längre, men viljan finns likförbannat där och det gör ont.
Alla dessa känslor gör mig komplicerad och jag förstår om det inger andra obehag. Jag kan inte bara släppa saker och gå vidare, det sitter kvar, länge, tills jag fått tid att bearbeta det.

Det är inte ofta samma känsla håller i sig mer än nån timme

Det är inte ofta mina känslor ligger på en stabil och "lagom" nivå nån längre stund, som allra bäst brukar det vara i ett par timmar. I lördagskväll var det dock annorlunda. Jag började dagen med att falla ihop när jag stod ute och rökte och flertalet timmar spenderades i soffan, alltför trött för att orka resa mig upp. På kvällen kom Erika och Robin hit. Vi hade inte träffats på några veckor och det förvånade mig att jag var så nervös. Min kropp reagerade som att det var första gången vi skulle ses. Det tog tid för nervositeten och oron att lägga sig, men ändå var jag glad. Harmonisk. Nöjd och stolt över mig själv. En stolthet som är äkta och nästan ständigt påtaglig nu sen jag slutat DBT. Den där harmonin stannade kvar i flera timmar. Jag satt i soffan och log för mig själv och var närvarande i våra samtal.
Natten blev dock värre. Jag blev plötsligt nervös för att träffa Sofias bror, hans fru och deras barn nästkommande dag och det kom fyra mindre, mentala smällar direkt efter varandra. Jag började gråta. Insåg att jag blödde näsblod och hade kinden täckt av blodet, en obehaglig flashback från när jag självskadade. Det tog tid att somna och jag fick inte mer än fem timmars sömn innan det var dags att gå upp och mentalt förbereda mig för att vara social, glad och trevlig.

Mötet gick fantastiskt. Jag var orolig till en början, sa mest ingenting, men efterhand som tiden gick kunde jag koppla av och vara mindful och validerande. En riktigt fin söndag. När Sofias bror + familj åkt hem var jag helt slut, både pga situationen i sig och bristen på sömn. Lyckades hålla mig vaken och såg på Detroit rock city med Sofia och Bennie och när jag vaknade imorse var jag glad. Genuint glad.

Kvällen blev riktigt jävla fin

Gårdagskvällen var fantastisk. En sån där kväll som får mig att inse hur mycket jag älskar mitt liv, hur fint det är och att det faktiskt är värt att kämpa när jag allra helst vill ge upp.




Sofia, Bennie, Uula, Olov och jag drog iväg och käkade mat på restaurang. Ett sent födelsedagsfirande av Uula och ett tidigt firande av Bennie - lillkrabban fyller 20 imorgon. Det tog en stund för mig att bli pepp. Motvilligt kletade jag skit över läppen och under ögonbrynen för att få bort alla förbannade strån och när jag väl börjat sminka mig kickades jag igång. Jag menar - se på mitt hår. Det är helt fantastiskt!




Det var skönt att komma hemifrån ett tag. Sitta på restaurang och käka god mat, dricka öl och samtala med dessa fantastiska människor.








Jag har inte så mycket mer att säga. Kvällen var fin helt enkelt. Riktigt fin.