Exponering på instagram

Under ett par veckors tid har jag exponerat mig på instagram. Det låter kanske som en lite skitsak, men för mig har det varit stort. Min trötthet på skönhetshetsen har fått mig till att göra det, exponera mig själv genom att lägga upp bilder av mig där jag ser ut precis som jag gör i verkligheten. Inga försök att dölja magen, eller dubbelhakan eller vad fan det nu än har varit jag velat dölja. Förvånande är att det gick så fort för mig att komma ifrån obehaget och uppnå ett totalt lugn. Ja, jag ser ut såhär och ja, det är fanimig okej.

Jag började ganska lätt. En bild med tydlig dubbelhaka, men ändå inte så tydlig som den annars ofta är. Det är fyra veckor sen och det var obehagligt som fan. Som om mitt värde satt i mitt utseende och till stor del är det ju också så det är i samhällets ögon. Ingenting tycks värdesättas högre än ett vackert yttre och till ett vackert yttre hör ju knappast en dubbelhaka.

Nästa bild blev en på mig och Sofia där jag är helt osminkad förutom ögonbrynen som är ifyllda. Det var inte fullt lika läskigt för mitt största komplex har ändå alltid varit dubbelhakan (som fanns där även när jag var såkallat normalviktig).

Överexponerad näsa. Kanske inte så speciellt seriös bild, men ändå. Bilden finns där och den är ful och det är okej. Dessutom syns mitt ärr på bröstet som jag tidigare brukade dölja med ett plåster av rädsla för att människor skulle tro att det var en vårta. Herregud.

Det här är stort. En sovande Mana med den stora magen väl synlig. Och det känns också okej! JA, jag är tjock! Och NEJ, det minskar inte mitt värde. Vi måste komma bort från den där idiotiska vanföreställningen om att tjock är nånting negativt. Sluta med det! Tjock betyder inte mindre värd än smal. Tjock betyder inte ful, inte lat, inte äcklig et cetera. Och sluta för fan använda det som ett skällsord. Min mage ÄR stor OCH min flickvän älskar den. Kan det bli bättre än så?

Här har vi nåt minsann - en utmärkt bild som visar min dubbelhaka. Hela bilden i sig är ju ganska förjävlig och alldeles för många skulle inte lägga upp en liknande bild på sig själva just för att det värderas så negativt att vara ful. Vad fan spelar det för jävla roll? Och bara för att jag är ful i vissas ögon är jag inte ful i andras. Kom igen nu, vi måste släppa den här hetsen. Bennie, som har en mycket mindre dubbelhaka än mig skäms mer än vad jag gör. Och hon känner sig för tjock för diverse tröjor. Lilla Bennie liksom. Ni som sett henne vet hur sjukt det är och det krossar mitt hjärta. Och det krossar mitt hjärta när jag inte vågar ha på mig en tajt tröja inför andra personer än Bennie och Sofia för att magen ofta putar mer än brösten. Det är inte okej. Det är inte frihet. Jag vill känna mig så pass fri att jag kan ha på mig vad jag vill när jag vill utan att bli så osäker och rädd.

Och sista bilden togs när Bennie och jag satt ute i solen och åt glass. Skrämmande hur många människor som vände sig om och verkligen stirrade på mina håriga ben. Det säger ganska mycket om klimatet i dagens samhälle.

Nolltolerans

För några dagar sen var jag otröstlig. Vaknade med en underlig känsla i kroppen och under morgonpromenaden med hundarna började jag gråta. En stilla gråt som intensifierades så fort jag kom innanför dörren. De följande fyra, fem timmarna låg jag i soffan och grät. Ögonen svullnade upp och när jag mötte Sofia efter jobbet skämdes jag för att gå ut.



(Av nån anledning fick jag för mig att ta ett kort medan jag grät.)

När vi kom in började jag tala. Emellanåt rann orden ur mig, och ibland tog det lång tid att formulera skräcken jag kände inombords. Det var ingenting speciellt som hade hänt men jag var övertygad om att hon skulle lämna mig. Kanske hade jag haft nån dröm under natten, kanske var det bara nånting jag burit inom mig länge som behövde komma ut.

Resultatet av alla tårar och ord är detta: NOLLTOLERANS. Nolltolerans för alkohol. Jag kan rada upp en jävla massa dumma saker jag gjort, alla på grund av alkohol eller piller. Det har varit otrohet, självmordsförsök, hot, slag etcetera. Saker som jag skäms över, fortfarande efter alla dessa år, och som där och då, när jag talade med Sofia, fick mig att känna mig helt och fullt ut värdelös som människa. Efter att jag slutade självskada hade jag två återfall. Båda gångerna på grund av alkohol. Nästan allt idiotiskt jag gjort beror på alkohol.

Jag dricker inte längre. Sist jag var påverkad var på nyår och jag vet inte ens om jag verkligen var påverkad. Sen dess har jag druckit en halv tvååtta vid två tillfällen. Låter bra, va? Absolut, men jag vet också hur bräcklig jag är. Om nån dricker i min närhet vill jag genast ha och när jag väl börjat är det ofta omöjligt att sluta.
Därför är det nolltolerans från och med nu. Ingen alkohol kommer in i lägenheten och jag kommer inte vara med när andra dricker, oavsett om det är folköl eller starksprit. Det kommer säkerligen innebära stunder av ensamhet då jag annars inte skulle behöva vara ensam, men det allra viktigaste för mig är att jag sätter mig själv först. Jag kan inte vara till hjälp för nån annan om jag inte tar hand om mig och själv mår okej.

Tillbaka

Det är dags för mig att börja blogga igen. Jag vet inte om nånting kommer förändras från tidgare, om nåt kommer ändras, men min förhoppning är att jag ska minska på självcensuren. Jag skriver ju här för min skull, för att jag behöver bearbeta intryck och tankar, - och människor som stör sig på det behöver inte läsa. Det är min blogg och den finns här för min skull och självcensur klingar illa i sammanhanget. Okej? Bra.