Det är ju det som är så fint - alla dessa personligheter som blandas ihop i en härlig röra

"Mana, förlåt om jag varit dryg, om jag sagt någonting som sårat dig."
Det kändes som att det kom från ingenstans. Dryg? Mot mig?
Och då slog det mig - min omgivning vet inte alls var de har mig. Är de oroliga när de säger någonting? Oroliga för hur jag kommer reagera?
Mina älskade, fina vänner - ni behöver inte oroa er.

Jag vet att jag kan vara svår. Och att jag kan fräsa. Att jag ena stunden viker mig dubbel av skratt och nästa sitter i fosterställning på golvet och har svårt att andas med all ångest - men det är aldrig någonsin ert fel. Jag må reagera starkare, jag må vara känslomässigt mer sårbar än er - men det skall inte hindra er från att vara er själva. Precis som jag försöker intala mig själv att jag har rätt att vara mig själv, ha ni rätt att vara er själva.
Det är ju det som är så fint, alla personligheter som blandas ihop i en härlig röra och gör det omöjligt för oss att veta vad som kommer hända härnäst.

Jag vill inte att ni skall vara rädda, eller oroliga eller osäkra, när ni träffar mig. Jag vill att ni skall vara er själva, helt och fullt leva ut de där personlighetsdragen som jag är så förälskad i. Ni är fina som ni är och om ni råkar såra mig, eller jag råkar såra er, så tar vi det då.

Jag dömer inte er - allt ansvar lägger jag på mig själv

Kami ligger som vanligt i mitt knä när jag sitter vid datorn

Mina hundar är min största, högsta, prioritet i livet. Att Kiba blev tagen från sin mamma flera veckor för tidigt har inneburit, och innebär, en hel del problematik i vardagen. Som ni antagligen redan vet är han väldigt rädd av sig, en rädsla som dock är betydligt bättre idag efter alla år av kamp.

När det kommer till Kiba så behövs det ganska mycket kunskap i hundpsykologi, någonting jag intensivt läst på om sedan han var valp. Ibland försöker jag berätta, förklara, för människor vad han behöver, vad för bemötande han behöver för att må så bra som möjligt, men det är ytterst sällan personer verkar bry sig. Den enda som verkligen tycks lyssna är Bennie.
"Jag skall vrida bort huvudet när han morrar va?"
"Ja, så han får veta att du inte utgör något hot."
Såklart att Sofia också lyssnar, men hon har lätt för att glömma.

Jag vill det bästa för mina hundar. Precis som en förälder skulle stånga sig blodig för sitt barn stångar jag mig blodig för mina hundar. Jag skulle behöva vara starkare, kunna ta konflikter och konfrontationer, men för det mesta vågar jag inte. En av mina största rädslor är att bli invaliderad när jag yttrar min åsikt och alldeles för ofta upplever jag det som att jag inte blir tagen på allvar. 

Ofta när andra människor är här, familj som vänner, händer saker som jag egentligen inte tycker är okej. Saker jag tagit upp tidigare, men som ingen tycks minnas. Jag försöker säga någonting, men ingenting kommer ut, och detta leder till att någonting byggs upp inom mig. En frustration som tillslut väller över och får mig att fräsa ifrån. Jag vet att det är oproduktivt, och jag försöker jobba på det, men det tar tid, precis som allting annat.

Idag, under morgonpromenaden, blev båda hundarna rädda. Det kom en person med två hundar bakom oss och Kibas svans åkte genast in mellan benen. Den stannade inte hängandes vid bakbenen utan lade sig längs med magen, en indikation på att han var skräckslagen och inte bara orolig. Jag tittade på Kami och fick till min förvåning se att även hans svans hade åkt ned.
Kamis rädsla brukar försvinna i ilska, men nu fick jag två hundar att försöka lugna ned medan de var skräckslagna. Det är svårt som fan att försöka gå med dem och lika svårt att försöka få dem att vara stilla. De vill fly och Kiba är ofattbart stark när han vill fly.

Jag vill både skydda dem från allting som skrämmer dem, samtidigt som jag vill exponera dem för det. Låta dem vara kvar i situationen och få en chans att förstå att det inte är någon fara.

Jag överdriver inte om jag säger att alla som kommer hit blir frustrerade av hundarna när de precis kommer in. Kami springer omkring och skäller och Kiba skäller och morrar.
Kami vill ha uppmäkrsamhet, det är ganska uppenbart och hans skällande försvinner nästan genast om en bara tar upp honom (ja, jag vet att jag kan jobba bort det, men det finns viktigare saker jag jobbar på med hundarna).
Kiba däremot är rädd. Han skäller för att han är glad, men samtidigt vet han inte var han har människorna. Om de är ett hot eller inte. Samtidigt som han är glad är han livrädd. Detta beteende går också att lösa snabbt genom att helt enkelt inte titta på honom. Vänd bort blicken och visa att du inte utgör något hot. Låt honom komma fram till dig.

Antagligen kommer flertalet människor se detta som en attack, men det är det inte. Det är mitt sätt att bearbeta ett problem som legat och pyrt inom mig i flera år. Mina tankar och känslor. Jag dömer ingen, i alla fall ingen annan än mig själv, för om jag, varje gång människor kommer hit, berättade hur Kiba behöver bemötas, så skulle problemet snart vara ur vägen. Men jag är feg, rädd för konfrontationer, och därför blir ingenting sagt. Och det, kära bloggläsare, dömer jag som fan hos mig själv. 

Det är fint helt enkelt

Vissa dagar är så fina. Vad jag behöver inse, och acceptera, är att sorgen och tröttheten går hand i hand med glädjen och att det är okej. Det är inte svart eller vitt, livet är så mycket större än det.

Det blev bra igår. En lång dag, lång som fan, men också skön - och produktiv. Efter att ha varit ute med hundarna tidigt på morgonen tog jag ett långt bad och läste i boken till engelskan. Fixade till mig lite snabbt och satte mig sedan och skrev på boken. Ett helt kapitel blev det. Ibland flyter det på så otroligt bra och efter det kändes det okej att spendera resten av dagen med vänner.
Robin kom hit strax innan ett och några timmar senare kom Erika. Det blev fint. En promenad till Rusta där jag köpte på mig massa garn - mitt nya beroende är att sticka mössor - och när vi kom hem igen käkade vi mat och såg på teve.

Efteråt var jag helt slut. När Erika och Robin drog hem till sig på kvällen var utmattningen total. Spenderade resten av kvällen med att se på Greys och sticka och när jag kom i säng tog det inte lång stund förrän jag somnade.

Jag älskar det här, vardagen. Speciellt när jag både är produktiv och har tid att mysa till det lite extra. Umgås med vänner, äta god mat. Det är fint helt enkelt.

Mental update

Känslor/humör
Glädje
Kärlek
Trötthet
Inspiration

Sårbarheter

• utmattning efter gårdagen

Beskrivning
Jag är främst glad idag. Glad och nöjd med mitt liv och jag njuter av det till fullo eftersom jag vet hur fort det kan slå om.
Inspirationen att fortsätta skriva på boken är enorm.

Mål för dagen

• dammsuga CHECK!
• skriva på boken CHECK!
• läsa i boken till engelskan
• göra klart engelskauppgiften så jag slipper det imorgon CHECK!
• storhandla

Den ser ut att vara tagen direkt från en saga

Strax efter åtta var jag ute med hundarna som värsta hurtbullen. Kors i taket, kanske ni tänker, men jag höll mig bara borta från en nisse som kom hit och rensade rör i badrummet. Skönt att komma ut var det i alla fall, och vackert som fan. Alla dessa färger. Busken ni ser nedan ser ut som en buske från någon saga med alla dessa färger. Helt jäkla magisk.

Men nu har jag inte tid att sitta här och fula mig. Skall se lite Greys med Sofia och sedan skall jag njuta av ett bad med vatten som rinner ur karet utan att skapa översvämning i hela badrummet.

Mamma Mana

 Jag är inte van vid att vara sådär genuint glad som jag varit ganska ofta den senaste tiden. Den där rena glädjen. Jag är inte van vid den. Det förvånar mig att den tar minst lika mycket energi som sorgen gör och det förvånar mig att glädjen gör så ont.

Mamma var ledig igår och klockan elva möttes vid utanför Kennys och Nattas lägenhet och invaderade snart deras hem. Jag spenderade tid med galningen Sture en stund innan jag gick in i sovrummet och tittade på Vincent. Jag tänker aldrig dissa min änglahund för en bebis. Min änglahund. Den första hunden jag inte var ett dugg rädd för.

Vincent var lika bedårande som vanligt. De där mörka ögonen som följer allt som rör sig. Och han var så kool i sina kläder. Mamma och jag kidnappade honom och Sture och drog iväg på en jävligt lång promenad. Ingen av oss hade tänkt oss att den skulle bli så lång, men när vi väl började gå var det skönt att fortsätta. Vi gick förbi ett radhus vi bodde i för flera år sedan. Ett rosa hus där allt egentligen satte igång på allvar för mig. Det var där inne jag första gången skar mig och det var där inne jag hade en docka som började prata med mig.

Medan vi promenerade fantiserade jag att Vincent var min son. Hur det skulle kännas. Skulle jag någonsin passa som mamma? Jag vill så gärna, men jag vet inte om jag vågar. Vet inte om jag, med alla mina känslosvall, skulle kunna ta hand om ett barn. Det är nog svårt med hundarna - hur skulle det då vara med ett barn? Men jag vill ju så gärna. Mamma Mana. Min alldeles egna lilla unge.  

Vi lämnade av Sture och gick iväg en sväng med bara Vincent i hans bruna lilla vagn och letade e-cigg åt mig. En tant log mot mig när jag stod med vagnen och drog den fram och tillbaka. Aha, hon tror säkert att han är min unge. Jag ser ut som en mamma. Det kändes som att allas blickar var på mig. Att de tittade på mig och tänkte hon har fan klarat det, hon kan ta hand om ett eget barn. Vad duktig hon har blivit den där Mana, hon passar som mamma. Hon har verkligen kommit långt. 

Affären där mina e-cigg skulle köpas var nedlagt och istället ligger där nu en gymnasieskola och vi gick vidare till Ekershallen och köpte lite fika. Jag var duktig som fan. Gick emot känslan och körde vagnen där inne och gick emot den ännu mer och betalade med kort i kassan.
Vi gick hem till Kenny och Natta och fikade. Jag med Vincent i mitt knä, luktandes på hans huvud och kinder. Jag lyckades få honom att sluta gråta så kanske har jag någon mamma-gen trots allt. Det går ju väldigt mycket lättare att trösta honom nu när jag inte längre är konstant rädd för att ha sönder honom. Och jag klarade av att mata honom! Kunde inte få nog av att se på honom där han låg i mitt knä och sög på sin nappflaska.

När jag väl kom hem var klockan nästan tre och medan jag cyklade hem insåg jag hur mycket dessa timmar tagit på mig. Jag började dissociera och låg utslagen i soffan med Sofia ett bra tag innan jag klarade av att resa mig upp. Glädjen var så intensiv att den pendlade mellan glädje och sorg och det fanns ett visst uns av ångest inom mig. Klockan tio däckade jag i sängen och vaknade inte förrän elva timmar senare. Utvilad och ganska glad. 

Mental update

[dagens soundtrack: when i am queen - jack off jill]

Känslor/humör
Kärlek
Oro
Irritation
Trötthet
Sorg
Glädje

Sårbarheter
Utmattning efter gårdagen
Värk i nacken

Beskrivning
Jag vet inte om det egentligen finns så mycket att beskriva. Jag är trött efter gårdagen, men det kommer jag babbla på om senare.

Mål för dagen

• Skriva på boken med Bennie
• Plugga engelska CHECK!
• Läsa i boken till engelskan
• Diska

Mental update

[dagens soundtrack: covet - jack off jill]

Känslor/humör
Irritation
Sorg
Spänning
Glädje
Ilska

Sårbarheter


Beskrivning
Hjärnan tycks vara mer eller mindre ur funktion. Jag kommer inte på några sårbarheter hur mycket jag än försöker och jag är ilsken och irriterad som fan. Och ögonen tycks inte vilja hålla sig uppe. Så det här får fan duga för idag.

Mål för dagen

• Åka hem till Kenny och Natta med mamma och halvt kidnappa en liten Vincent
• Läsa i boken till engelskan
• Skriva på boken
• Dammsuga

Ansvaret ligger inte bara hos mig

Jag har flera gånger fått höra att jag behöver öppna mig för människor, för de som står mig nära. Ärligt förklara hur jag mår och inte lämna det ansvaret åt bloggen. Som det är nu får de som står mig nära veta det mesta om hur jag mår genom att läsa här. För mig är det skönt, enkelt, mycket behagligare än att behöva använda min röst. 

Jag har länge känt att ansvaret ligger hos mig, att det är jag som måste se till att jag öppnar mig. 

Men för att jag faktiskt skall kunna öppna mig på annat sätt än via skrift krävs det en hel del av min omgivning, hela ansvaret ligger inte hos mig. Om jag skall berätta för någon om mina känslor måste jag känna mig trygg. Och validerad. Personen eller personerna måste själva se till att visa för mig att de verkligen är intresserade av att veta hur det ligger till, både genom deras kroppsspråk och genom deras röstläge. Om jag inte känner mig trygg och validerad kommer ingenting av större vikt ur min mun. 

Ofta när jag umgås med människor känner jag mig överflödig och det är ytterst sällan det känns som att vad jag har att säga faktiskt är av vikt. Det gäller inte bara mina känslor. Lika ofta handlar det om mina åsikter och tankar gällande diverse saker. När jag är med min familj känns det större delen av tiden som att ingen egentligen lyssnar på mig, att ingen orkar ta in vad jag har att säga, att ingen tar mig på allvar. Med vänner känns det ofta som att mina åsikter är helt åt helvete om jag jämför med deras och att de ytterst sällan faktiskt klarar av att ta in, och hantera, hur jag känner längst där inne. Jag klandrar dem inte, och det behöver heller inte vara så, men det är så jag känner och det är min verklighet.

Jag försöker bättre mig, försöker svara ärligt när någon frågar hur jag mår istället för att vifta bort frågan och svara att allting är okej, men det funkar inte om det bara är jag som anstränger mig. Mina erfarenheter säger mig att ingenting jag har att berätta spelar någon som helst roll och att bryta vanor och beteenden är något av det absolut svåraste som finns. 

Mental update

[dagens soundtrack: losing his touch - jack off jill]

Känslor/humör
Sorg
Irritation
Intresse


Sårbarheter
Huvudvärk
Nattens mardrömmar

Beskrivning
Som vanligt drömde jag inatt att jag blev ignorerad och dissad av andra människor. De drömmarna dyker upp alldeles för ofta.

Mål för dagen
Laga mat
Läsa en jävla massa sidor i boken till engelskan

Jag är så innerligt trött på att mina ständiga känslopåslag tar fokus från alla andra

Jag mådde så bra igår. Städade och höll igång på dagen och kvällen spenderades med Sofia, hundarna, god mat, godis, x factor och Greys. Det var skönt. En välbehövlig fredagskväll med bara hundarna och min flickvän.

Lika glad som jag var igår, lika ledsen är jag idag. Som vanligt känns det som att sorgen slog till från ingenstans. Stod och klippte Sofias hår och det small till. Innan hade jag känt mig instabil, lite sorgsen, men ingenting i jämförelse med det som kom sedan. Tårarna ligger på lur och jag lyssnar på Kent och känner för att isolera mig. Strunta i den här dagen och börja leva igen imorgon.

Försöker komma på färdigheter att använda mig av. Försöker också validera mig själv. Mina känslor, mina upplevelser, är okej och jag behöver tillåta mig själv att känna som jag gör. Men hur skall jag kunna godkänna mina egna känslor när det så starkt, inom mig, känns som att ingen skulle förstå min smärta? Jag invaliderar ju min omgivning genom att säga att de inte skulle förstå, men jag orkar inte försöka ändra på mig. Jag är så innerligt trött på att alltid ha alla dessa känslor som invaderar mitt sinne och tar uppmäkrsamhet från alla andra. Trött på att mina känslor ständigt skall vara i fokus. Kan jag inte bara få sjunka undan i bakgrunden och låta mina känslor finnas där, som en knappt påtaglig sinnesstämning? 

Mental update

Känslor/humör
Avsky
Irritation
Glädje
Trötthet
Obehag
Oro

Sårbarheter

• Huvudvärk
• En upplevelse av att vara dissad

Beskrivning
Idag är en av de dagar jag vaknar och känner avsky för större delen av mänskligheten. Det händer då och då (alldeles för ofta) och är bara att acceptera.

Mål för dagen

• Färga håret CHECK!
• Läsa i boken till engelskan
• Skriva på boken

Ilska kan vara riktigt skönt så länge jag får tillåtelse att ge utlopp för den på ett icke-destruktivt sätt

Igår gjorde jag någonting stort. Ni kanske inte inser det, men jag är väl medveten om det. Jag skrev ett ilsket inlägg i affekt - och det gjorde mig gott. 

För flertalet år sedan brukade min blogg vara fylld med sådana inlägg. Ofta flera gånger per dag. Jag öste ur mig min ilska och efteråt kändes det bättre.
Men jag slutade. Elaka kommentarer fick mig att sluta vara jag i min blogg. Speciellt en person brukade vara elak. Hen var gymnasielärare och den mest ospykologiska och dömande lärare jag någonsin stött på. Hen fullkomligen attackerade mig i min blogg och det blev så illa att min dåvarande partner ville åka hem till hen och ta saken i egna händer.

Igår tog jag mod till mig att verkligen skriva ur mig min ilska, utan krångliga omskrivningar och utan censur av mig själv. När inlägget var klart var den mesta av min ilska borta och jag kunde fortsätta städa utan att hamna i analyser och ilskna debatter med mig själv, sådant som tar sådan enorm energi.

Det här är ju trots allt min blogg. Om jag känner för att skriva av mig min ilska så skall jag också kunna göra det utan rädsla för hur andra kommer att reagera. Bloggen handlar ju om mina känslor, mina upplevelser. En ensidig betraktelse av världen som är lika verklig som alla andras upplevelser. Jag har rätt att bli förbannad och det kan också vara riktigt jävla skönt att bli det - så länge jag får lov att ge utlopp för min ilska på ett icke-destruktivt sätt.

Han får mig att känna att allting kommer bli bra

Det är alltid magiskt att träffa Vincent, min sex veckors brorson. Igår fick Sofia träffa honom för första gången. Han är en sådan liten människa som har en förmåga att inge kärlek, hopp och lugn i mig. Han är ett barn, ett oskuldsfullt barn med en oskriven framtid. När han gråter tåras mina ögon och när jag håller i hans lilla kropp, nosar på hans mjuka kinder och huvud, känns det som att allting kommer att bli bra. Han kan bota min ångest och han kan få min glädje att bli hundra gånger starkare. Jag har aldrig tidgare förstått magin med barn, men sedan Vincent gjorde inträde i mitt liv förstår jag det helt och fullt. Jag skulle kunna sitta med honom i mitt knä i timmar utan att bli rastlös och känna obehag. Denna vackra lilla varelse. Så full av liv.

Mental update

[dagens soundtrack: clear hearts grey flowers - jack off jill]

Känslor/humör
Trötthet
Irritation
Glädje
Spänning
Iver
Entusiasm

Sårbarheter
Nedvärderingar av mig själv

Beskrivning
Jag är glad och stolt över mig själv. Igår var jag seriöst fenomenal. Jag gjorde allting jag skrivit upp på min lista att göra plus en hel del annat. Gick runt och städade och mådde bra hela dagen.
Nedvärderingarna av mig själv handlar om mina åsikter. Att jag dömer mig själv för att jag inte lyckas få fram mina åsikter. Känslan av att människor inte lyssnar och tar mig på allvar. Att det inte spelar någon roll vad eller hur jag säger en sak, för det är ändå nästan ingen som lyssnar och tar på allvar. Jag försöker hitta en lösning, finna ut hur jag skall göra för att få folk att börja lyssna.

Mål för dagen
Läsa i boken till engelskan
Dammsuga CHECK!
Skriva på boken

Seriöst människor, det är 2012, är det inte dags för oss att börja ta självskadebeteende på allvar?!

Jag är förbannad. Riktigt jävla förbannad. Människor... ni gör mig rasande. Jag har inte speciellt många "vänner" på Facebook. För några månader sedan bestämde jag mig för att rensa ut alla dessa människor som jag inte har någon kontakt med och människor jag inte bryr mig ett skit om. Och såklart rensade jag ut människor som beter sig om inskränkta jävla idioter. Ändå kommer jag inte ifrån de förbannat idiotiska statusuppdateringarna som vissa kommer med. Okej, jag fattar, jag kommer aldrig komma ifrån det. Människor är olika, vi tycker olika, vi har rätt till våra åsikter - bla bla bla. Detta innebär ju att jag också har rätt till mina åsikter.

Två uppdateringar på Facebook kickade igång min ilska. Den första statusen handlar om böneutrop i Sverige. Kommentarerna, och själva startkommentaren, osar av rasism, dock rasism som försöker döljas. Kan ni inte vara lite jävla öppna med era idiotiska åsikter istället för att gömma er bakom någon annans idiotiska status? Var inskränkta rasister om ni vill det, men försök för helvete inte att tuta i någon att ni inte är det. 

Den andra uppdateringen gjorde mig om möjligt ännu argare. Det är en bild som florerar. På bilden är det sammansatta bilder av två olika personer. Den ena personen var deprimerad och mobbad i skolan, skar sig själv och begick sedan självmord.
Den andra personen är en människa som har diverse olika diagnoser och gör sig lustig över hen som skar sig och begick självmord. Personen på min lista hade gillat denna bild.

Det personen i fråga gör är att säga att det är okej att värdera andras smärta. Ogiltigförklara en persons smärta och giltigförklara en annans. Hur kan någon tycka att det är okej? Och att göra sig lustig över någons självskadebeteende. Seriöst människor, det är 2012, borde det inte vara dags för oss att ta självskadebeteende på allvar?

Var min smärta okej så länge jag hade min Borderline-diagnos? Är den inte okej nu när jag inte längre har någon diagnos att falla tillbaka på? Faktum är ju att jag fick en jävla massa diagnoser, och de kan säkert finnas kvar om jag söker lite, så kanske jag skulle börja använda dem som ett sätt för andra att tycka att min smärta är okej?

Vi hänger upp oss för mycket på diagnoser. Diagnoser säger egentligen ingenting om hur en människa är. Vad de gör är att ge riktlinjer på hur personen skall kunna få hjälp att hantera svårigheter och problem. Smärtan hos en människa med en diagnos är aldrig mer okej än smärtan hos någon som inte har en diagnos. Och att värdera andras smärta är aldrig någonsin okej. Jag har skrivit det förut och kommer säkertligen bli tvungen att skriva det minst sjuttio gånger till. 

Mental update

[från och med idag kommer jag inte längre skriva om mina dömanden här, dömandena är mina, där går gränsen]

Känslor/humör
Trötthet
Glädje
Inspiration
Kärlek
Irritation

Sårbarheter

• Det har varit några känslosamma dagar som såklart ligger kvar inunder min hud
• Invalideringar från andra

Beskrivning
Den perfekta starten på dagen, för mig, är helt klart att läsa bloggar. Alla dessa intelligenta bloggar om framför allt feminism. Det kickar igång min inspiration till att leva. Och att tro på mig själv.

Irritationen är till följd av åsikter andra människor har som är... invaliderande. Jag skulle vilja säga idiotiska skitåsikter, men i såfall är jag ju inte bättre själv. Acceptans. Aaaandaaas....

Mål för dagen

• Klippa klor CHECK!
• Städa badrummet CHECK!
• Skicka in uppsatsen CHECK!
• Läsa i boken till engelskan CHECK!
• Plugga engelska ord CHECK!
• Skriva på boken CHECK!
• Duscha CHECK!

Mental update

Känslor/humör
Kärlek
Glädje
Oro
Ilska
Irritation

Sårbarheter
Skolan.
Värk i nacke och rygg
Ekonomin

Beskrivning
Känner kärlek till Sofia. Det gör jag ju alltid, men just nu är den ovanligt påtaglig.
Glädje känner jag för att mina föräldrar är hemma från Spaninen igen. Det har gått väldigt bra utan dem, men det skall bli skönt att få träffa dem igen.
Ilskan och irritationen beror främst på hur andra människor har invaliderat en person i min närhet. De har fått mig att tro på deras ensidiga version istället för att ta reda på båda sidorna.

Skolan stressar mig som fan nu. Väntar på svar från min lärare för att kunna fortsätta med uppsatsen och det har jag ännu inte fått. Stress, stress, stress.
Och ekonomin... Den är en ständigkälla till enorm sårbarhet.

Dömanden
Jag dömer, och är förbannad, på de människor som invaliderade den andra personen. Hur jävla svårt kan det vara att använda sin förbannade hjärna?
Ännu mer dömer jag mig själv för att jag inte brydde mig om att få veta mer förrän jag började döma. Hur jävla invaliderande gör inte det mig?

Mål för dagen
Skriva på boken
Plugga engelska ord
Läsa tjugo sidor i Little bird of heaven

Mental update

Känslor/humör
Irriterad
Trött
Sorg
Oro
Glädje

Sårbarheter
Försov mig
Värk i praktiskt taget hela kroppen
Stress med skolan
Mensvärk

Beskrivning
Irriterad är jag ofta när jag vaknar. Vissa morgnar är värre än andra och idag är en sådan dag. Jag är jätteirriterad på det mesta.
Sorgen och glädjen går som vanligt hand i hand och jag tror att jag kan acceptera det. Så länge jag ändå känner glädje i sorgen så känns det okej.
Börjar bli stressad över skolan nu, så idag behöver jag verkligen jobba på. Läsa ut den förbannade boken och gärna skriva klart den där uppsatsen, men uppsatsen skrämmer skiten ur mig. Jag är så rädd för att göra fel.

Dömanden
Jag har full koll på mina dömanden, men jag tänker inte skriva ned dem här. Jag är nyvalen, trött och orolig och då brukar mina dömanden hagla, dömanden som egentligen inte har någon större grund. Jag vill inte göra mig ovän med halva världen så jag utelämnar dem denna gång.

Mål för dagen
Plocka undan i vardagsrummet CHECK!
Läsa ut den där jäkla boken CHECK!
Bädda sängen CHECK!
Skriva klart första utkastet av uppsatsen
Skriva på boken CHECK!

Jag är stolt över mig själv för allt jag lyckats åstadkomma den här helgen

Obehaget och oron jag tidigare upplevde hade ett uns av ångest i sig. Jag gjorde det bästa jag kunde göra i situationen och följde med till Katthemmet fastän jag tänkt skippa det. Sofia och jag tog bussen upp till Våghustorget och väntade tjugo minuter på att hoppa på nästa och joina Erika och Robin.
Katthemmet var mycket mindre än vad jag trott att det skulle vara, och de första minutrarna var doften av bajs och okända människor det enda jag kunde fokusera på. Alla vackra katter överallt försvann helt i min oro över att vara instängd i en liten, trång lokal med människor jag inte känner.

Jag lyckades bli lugn snabbt. Så pass lugn att jag klarade av att gå omkring själv där inne. En katt stal mitt hjärta. Jag bad hen hoppa upp i knät på mig och sedan satt vi och gosade. Kärleken till det där okända lilla djuret förvånade mig. Att kärleken kunde komma så fort.

Sofia och jag hann inte vara hemma mer än någon timme förrän hennes föräldrar hämtade upp oss och vi drog till Ikea. Åt god mat och vi handlade glas och ett doftljus som luktar underbart.

Jag är nöjd med mig själv och allt jag lyckats åstadkomma den här helgen. Pluggandet, skrivandet och läsandet har blivit lidandes, men det är det värt. Jag behöver aktivera mig själv för att klara av vardagen och livet.

Det tar på krafterna att våga ha kul

Det började bra. Riktigt jävla bra. Bennie och jag drog hem till hennes mamma och drack lite öl medan vi väntade på att gå de få metrarna till konserten. Jag drack mina folköl, kände mig lugn och
ha ska trygg och framför allt pepp på att äntligen få se WASP live.
Förbandet var ganska dåliga och vi gick ut på balkongen med Bennies pappa och rökte och snackade med människor. Två otroligt sköna människor från Skövde, varav den ena var riktigt like Mike Monroe, och där fanns en annan snubbe som liknade Jocke Berg (från Hardcore Superstars, inte Kent-Jocke).
WASP var ganska sega på att komma igång, men det var okej för människorna var riktigt sköna och jag mådde bra.
Medan vi stod där ute hörde vi hur WASP drog igång. Bennie och jag tog varandra i hand och kutade in, trängde oss fram så vi hamnade väldigt nära scenen. Jag blev lyrisk av att se Blackie Lawless bara några få meter ifrån mig och jag dansade, hoppade, sjöng - försvann helt i musiken.

Mer en halva konserten gick och plötsligt stannade jag upp. Vände mig om. Såg alla dessa människor som stod bakom mig och framför mig och runtomkring. Rädslan var ett faktum. Hela jag blev stel, kämpade emot pulsen att fly ut och började dissociera. Kände hur snubben bredvid mig stod och stirrade och jag blev paranoid. Ville fly ännu mer, men jag stod kvar. Stod fast vid min plats tills Bennie påkallade min uppmärksamhet och frågade om jag ville gå därifrån.
Vi gick och rökte.

Jag tog mig inte tillbaka in i klumpen av människor igen. Stannade vid utkanten. Njöt av musiken, men kunde inte släppa på kontrollen och fullkomligt absorberas av bandet som tidigare.

Kom hem vid tolv och stupade i säng direkt. Helt slut efter exponeringen och kämpandet. Men jag är nöjd och glad och stolt. Och WASP är så förbannat bra live.

Mental update

Känslor/humör
Skam
Skuld
Oro
Obehag
Glädje
Nästan lycka tamejfan

Sårbarheter
Gårdagen och dess exponering
Drack lite alkohol igår

Beskrivning
Jag känner skuld för att Sofia var ensam med jobbiga hundar
Skam för att jag var social och pratade med människor till höger och vänster
Obehag och oro för att jag mitt i konserten började dissociera

Dömanden
Dömer mig själv för att jag var för social. Känns ovant att vara trevlig, att mingla, samtala - och det dömer jag mig själv för

Mål för dagen
Ta ett bubbelbad med tända ljus och läsa
Börja på uppsatsen i engelska
Besöka katthemmet

Mental update

Känslor/humör
Irritation
Nervositet
Spänning
Ilska

Sårbarheter
Ligger fortfarande efter i skolan
Energilöshet

Beskrivning

Irriterad på idiotiska bilförare
Nervös inför ikväll då jag skall på en konsert med WASP tillsammans med Bennie och hennes farsa, men det känns också spännande och kul


Dömanden
Dömmer en bilist som körde som en idiot. Gick ut med hundarna för en stund sedan och fick tvärnita och dra in hundarna mot mig fort som fan när en bil kom åkandes i en jävla fart runt parken. Poängteras bör att det är förbjudet att åka in med bilar här, utan tillstånd, och det är nästan alltid lekande barn i parken. Bilar som då kör som idioter utgör en enorm fara.
När jag tittade in i bilen, för att se föraren, sitter hen och hens medpassagerare och asgarvar. Hade jag varit bara lite långsammare skulle det med största trolighet skett en olycka.

Mål för dagen
Gå på konserten
Läsa ut catcher in the rye

Mental update

Känslor/humör
Glad
Trött
Nervös
Exalterad

Sårbarheter
Fortfarande energibrist
Och jag ligger fortfarande efter i skolan

Beskrivning
Jag är glad. Fnittrig. Redo att ta mig an dagen (KABOOM!) Lite nervös för att cykla över stan, och lite bitter för att det är så förbannat kallt ute, men överlag känns det mesta bra.

Dömanden
Självfallet dömer jag hen som sammankopplar känslighet med svaghet, men det är ändå inte så illa.
Och dömer mig själv gör jag inte alls just nu.

Mål för dagen
DBT
Dammsuga
Skriva på boken
Mentalt förbereda mig inför morgondagen

Om ni invaliderar mig så tillåt mig fan att invalidera lite tillbaka

Sitter i soffan med mitt morgonkaffe och två trötta hundar. Läser bloggar. Njuter av att det är så tyst och skönt. Njuter av att dagen börjar så bra (faktiskt! Trot eller ej!) och tänker på vad helgen har att bjuda på.
Så kommer jag in på en blogg jag brukar följa och älska. Älskar cynismen. De råa tankarna och åsikterna och raljerandet över andra människor. En underbart skön blogg helt enkelt.
MEN så kommer ett inlägg där jag finner de förbjudna orden. Orden som inte går ihop med min världsbild. Orden som säger att känsliga människor är svaga.

Jag vet, jag vet, jag vet, jag borde inte bry mig. Det kommer alltid finnas människor som sammankopplar känslor med svaghet. Hur mycket jag än skulle fajtas och slåss skulle människor fortfarande ha den åsikten.
Om det vore en vän som yttrade orden skulle det vara jobbigare. Fast å andra sidan - om det var en vän som skrev det så skulle det inte vara en vän för människan i fråga skulle inte känna mig. Det går inte att känna mig och veta hur känslig jag är och samtidigt anse att jag är svag. Svag är det absolut sista jag är.

Det är bara så förbannat jävla frustrerande att människor på fullt allvar sammankopplar känslighet med svaghet. För mig blir det helt ologiskt. Att vara känslig, och alltid ha känslorna utanför kroppen, och fortfarande leva - det kräver styrka.

Och just nu vill jag inte ens försöka vara validerande så tillåt mig att invalidera - sammankopplar du känslighet med svaghet bör du fan banka in lite vett i skallen (det krävs ju trots allt inte mycket eftertanke för att förstå).

Pözz på er!

Blodröda löv och smärtsamt vackert

Det är smärtsamt vackert ute. Nästan så det skär i kroppen. Gula, färgglada löv som täcker den fortfarande gröna marken och brinnande, blodröda löv i träden. Ingenting är så vackert som hösten. 

Jag trodde min dag skulle vara körd när jag vaknade med en sorg, så starkt påtaglig, för några timmar sedan. Drack mitt kaffe och läste bloggar och insåg hur jag liksom hetsade mig igenom inläggen, en frenetisk ilska jag inte förstod då och inte heller förstår nu. 

Men det lättade. Tog på mig mössa och min nystickade halsduk och gick ut med hundarna. Tog med mobilen för att kunna ta kort på allt det vackra och jag var uppmärksam, iakttagande mot allt det vackra och jag gick sakta, sakta. 

Det gick lättare att andas. 

Kami fick bedårande små vattendroppar på nosen som jag var tvungen att ta kort på, men han vägrade att se mot mig, alltför intresserad av en katt och ett lekande barn en bit bort för att ha tid att se på mig. Hela han blir så blöt så fort han går i gräset. Skulle han vara grön skulle han försvinna fullkomligt.

Den typiska Kiba-svansen. Barnet Kami tittat så intresserat på var plötsligt alldeles för nära och Kiba blev orolig. 

Jag skulle vilja lägga mig på rygg bland löven och andas in doften av höst. Släppa hundarna lösa och låta dem leka i högarna och se Kami halvt försvinna i sin litenhet. 

Hösten är ingenting annat än m a g i s k . 

Mental update

Känslor/humör
Sorg
Kärlek
Oro
Rädsla
Ett visst uns av paranoia

Sårbarheter
Vaknade upp ledsen
Kommer spendera en stor del av dagen ensam
Tvångshandlingar

Beskrivning
Jag vaknade ledsen och fick med andra ord ingen chans att se dagen som ett blankt papper.
Jag är orolig och rädd för att vara ensam så mycket idag, rädd för att hundarna skall vara jobbiga och skälla så jag inte kan koncentrera mig på vad som behöver göras och den rädslan gör ju att de blir mer hispiga och därav kommer bli relativt jobbiga, dvs känsliga för ljud utifrån.

Dömanden
Dömer min egen rädsla och oro. De känslorna förstör för mig, gör att hundarna blir oroliga och på så vis kommer bli jobbigare. Som dömandena går runt i en cirkel i mitt huvud. Jag borde kunna hantera mina känslor bättre än såhär efter 3½ år i DBT. Jag är en värdelös hundägare som inte kan få mina hundar att vara tysta hela dagarna. Jag är en värdelös hundägare som påverkar hundarna så negativt med mina negativa känslor. Jag är en mesig fjant som inte kan stå emot tvångshandlingarna.

Mål för dagen
Formatera om datorn (om jag hittar skivorna) CHECK!
Påbörja den försenade uppsatsen till engelskan
Skriva på boken
Städa badrummet CHECK!
Läsa minst 20 sidor i the catcher in the rye CHECK!

Jag måste våga kämpa för att nå mina mål. hur skrämmande det än är

I DBTn försöker jag tänka ut mål för framtiden. Hittills har jag kommit fram till två mål:

• bli mamma
• ha ett jobb jag trivs med och som känns meningsfullt

Det känns som att det borde vara lättare att komma på fler mål. Borde borde borde. Och det finns säkert där om jag verkligen söker, men än så länge har det varit svårt att komma på någonting. 

Det finns en sak jag velat sedan jag var sisådär sju, åtta år. När jag tänker på det känns det som ett omöjligt mål att nå och om jag talar med andra om det brukar jag inte ta mig själv på allvar. Visst, jag har starkare självkänsla och självförtroende än någonsin tidigare, men det känns fortfarande som ett mål för svårt för mig att nå. 

Det lär ju inte komma som en chock för någon att jag vill bli författare. Jag vill skriva böcker och skapa reaktioner och tankar hos andra människor. Böcker som får människor att tänka efter. Böcker som Joyce Carol Oates och Jodi Picoult. Och jag vill ha ett språk som är lika bra som Paul Austers eller Doris Lessings. Det är sannerligen att sikta högt. 

Om jag verkligen vill det här, verkligen vill skriva böcker, behöver jag börja kämpa mer för att nå dit. Inte strunta i att skriva för att människor i min omgivning vill göra någonting annat. Har jag bestämt mig för att exempelvis skriva 1000 ord en viss dag så skall jag heller inte göra någonting annat förrän jag nått det målet för jag vet ju med mig att ju mer jag skjuter upp någonting, desto mindre är chansen att jag faktiskt gör det. 

Mental update

[dagens soundtrack: you're so vain - marilyn manson]

Känslor/humör
Glädje.
Trötthet.
Inspiration.
Oro.

Sårbarheter
De jobbiga veckorna som varit
Skolan, att jag fortfarande ligger efter
Energilöshet

Beskrivning
Jag var smart idag. Tog en lite längre morgonpromenad med hundarna för att dels njuta av hösten och dels aktivera dem litegrann. Hetsade inte på det minsta utan lät promenaden ta tid, lät dem nosa runt hur mycket de ville. Nu är både hundarna och jag lugna och välmående.
Jag är inspirerad att ta tag i allt det jobbiga. Känner till och med inspiration att blogga och det händer fan inte ofta.
Det enda som verkligen stör mig är min brist på energi. Jag förstår varför det är så, det tar enormt mycket energi att vara nedstämd, men jag har fortfarande svårt att acceptera det. Nu när jag varit ute med hundarna, och gått sakta, är kroppen redo för att somna.

Dömanden
Skumt nog kan jag inte identifiera några dömanden. Inte ens när jag var ute med hundarna var jag dömande, varken mot mig själv eller andra.

Mål för dagen
Fortsätta med engelskan
Skriva på boken
Sök med hundarna
Äta frukost

De där förbannade tvångshandlingarna gör att allting drar ut på tid så jävla mycket

I flera veckors tid har jag gått omkring med en ständigt påtaglig rädsla. Rädslan gör mig sårbar och för bara ett par minuter sedan höll jag på att börja gråta när jag bredde leverpastej på en macka och mackan såg ut att gå sönder.
Jag vet att jag är rädd, men när jag frågar mig själv vad jag är rädd för finner jag inget svar. Rädslan gör att tvångshandlingarna ökar drastiskt. Det går inte många minuter mellan varje handling och just nu är det så kraftigt att allting jag gör drar ut på tid. Bara att torka av hundarna efter att ha varit ute med dem i regnet tar längre tid än vanligt. Det tar energi och det tär på mig. Försöker äta min macka, men tvingas hela tiden stanna upp och äta vissa delar eller på vissa sätt för att tvångshandlingarna tvingar mig till det.

Gå emot känslan ringer hela tiden i mitt huvud och jag försöker. Jag lyckades nyss ta en dusch trots oron att någon skulle ta sig in i lägenheten utan att jag skulle höra det. Visst, jag duschade så fort jag kunde, men huvudsaken är att jag faktiskt gjorde det.

Emellanåt vågar jag inte gå ut på balkongen och röka. Ofta vågar jag inte sätta mig i soffan. Att spela musik är uteslutet. Jag behöver ägna mer tid åt att gå emot känslan, att trotsa rädslan, och jag försöker. Det är det enda som hjälper i det här läget och självfallet är det svårt så inihelvete.

Mental Update

Känslor/humör
Oro
Ro
Trötthet
Kärlek
Glädjsorg

Sårbarheter
Gårdagen
Huvudvärk
Illamående
Ligger fortfarande efter med skolarbetet

Beskrivning
Överväldigades precis av kärlek. Kami drog med tassarna på min arm för att få mig att lyfta på den så han kunde komma upp i mitt knä. Nu ligger han i mitt knä och stirrar på mig med sina stora ögon och viftar med tassarna för att få uppmärksamhet.
Jag känner ro om morgnarna, i alla fall de morgnar då jag kommer upp i tid och i lugn och ro kan sitta i soffan och dricka kaffe och läsa bloggar tills det är dags att gå ut med hundarna klockan tio.
Oron lyckas jag dock inte komma ifrån. Det är en ständig oro och rädsla för att vara i lägenheten. Jag vet att det innebär att jag måste ändra på mina vanor och exponera mig mer.

Dömanden
När jag nyss var ute och rökte fick jag syn på en människa och började genast döma hen. När jag är psykiskt instabil, när jag mår dåligt, visas det tydligt i mina dömanden då jag helt plötsligt tycker att alla är så fula.
Dömer en brevvän till mig som är helt jävla utflippad. Hen beter sig som en uppmärksamhetstörstande tonåring.


Mål för dagen
(har sedan gårdagen lärt mig att ha mindre mål)
Skriva 1000 ord på boken
Börja på TMA2 och lyssna på en text
Läsa 15 sidor i Catcher in the rye

Mental update

Känslor/humör
Irritation.
Trötthet.
Oro.
Spänning.
Stress.

Sårbarheter
Sovit oroligt igen
Försov mig

Beskrivning
Jag gillar nya veckor. Det blir alltid en ny början för mig och en ny början är alltid uppskattat. Så måndagar är bra dagar med andra ord.
Oron vet jag återigen inte vad den beror på riktigt. Jag antar att jag, samtidigt som en ny vecka är spännande, känner oro för vad veckan kommer innebära.

Dömanden
Jag dömer mig själv för att jag försov mig. Skulle upp vid åtta, men vaknade inte förrän kvart i elva. Nu har jag mycket mindre tid på mig att hinna med allt det som skall hinnas med idag.

Mål för dagen
Skriva 2000 ord på boken
Bädda sängen
Lyssna på texten i engelskan
Läsa 30 sidor i Catcher in the rye
Påbörja TMA2

Ibland går det inte, hur mycket jag än försöker

Bennie och jag koolade oss i ett badrum på Ikea

Vi var ju också tvungna att testa en av duscharna

Det var, seriöst, rätt och slätt vidrigt att åka till Ikea. Väntade på bussen med Sofia och Bennie och när den kom farandes runt hörnet högg det till i magen och jag ville fly åt andra hållet. Bussen var tack och lov inte alls så full som jag föreställt mig och när jag fick syn på Erika och Robin löstes en del av oron upp. Robin var så stilig i kavaj och om vi levde i en värld av vampyrer skulle jag utan tvekan misstänka att han var en.

Ikea var vidrigt. Jag gick före de andra. De stannade och tittade på saker och jag kunde inte förmå mig själv att stanna med dem. Behövde ta mig framåt, glida fram genom massorna av folk. Sofia sade vid ett tillfälle att Erika och Robin tyckte det var tråkigt att jag, och Bennie, gick i förväg och jag fräste till svar. Hörde själv hur arg jag lät, men det finns ingen chans att jag hinner tänka på hur jag låter när mitt inre är i uppror. Och det gjorde ont att hon sade så. Hon känner mig så väl. Vet hur jag fungerar. Jag hade stannat om jag klarat det.

Hur mycket jag än ville så rusade jag inte ut i alla fall, det måste ändå räknas som positivt. Det allra jobbigaste var dock inte Ikea, det var efteråt när vi gick till Max för att äta. Max är helvetet på jorden. Ett jävla fanskap stod bakom kassan och gapade och skrek, det var folk överallt och systemet är helt fucked up. Det blev för mycket. Om jag inte frusit till is hade jag rustat ut, ingen tvekan om saken.

Lyckades lugna ned mig medan vi satt och åt, men sedan kom det. Efterspelet. Vi gick till Willys och all min energi och livsglädje försvann. Medan vi stod och väntade på bussen tittade Sofia oroligt på mig och sade att hon blir orolig när jag mår sådär. Jag mådde åt helvete och det kröp under huden och jag hade svårt att fokusera.

Lahti kom hit på kvällen och jag lyckades aldrig ta mig ur obehaget. Hela kvällen rann förbi i en dimma och det kändes som en välsignelse när jag äntligen kände att det var okej att gå och sova. Inte ens när Bennie och jag gick in i badrummet och sminkade oss med vidrigt fula ögonskuggor kunde jag släppa obehaget. Alla ljud fick mig att vilja skrika. Slåss. Ha sönder någonting.

Men idag är en ny dag och jag skall se till att ta hand om mig själv så gott det går.

Det syns inte på bilderna men jag har blå och orange ögonskugga
och Bennie har grön och rosa.

"Wtf Mana?"

Bennie låtsas vara finne

Jag tror hon är rädd för mitt leende

Och jag är rädd för henne. Punkt.

Men allra mest är vi rädda för oss själva

Rädda och koola som fan

Yeah

Mental update

Känslor/humör
Lugn. Sorg. Glädje. Trötthet. Stolthet.

Sårbarheter
Sovit oroligt inatt igen
Ligger efter med skolan
Gårdagen (Ikea och bussresan)

Beskrivning
Jag förstår inte varför jag sover så oroligt. Kan inte förnimma några mardrömmar och ändå vaknar jag var och varannan timme och har svårt att ligga kvar i sängen.
Ligger fortfarande efter med skolan, men imorgon kommer jag sätta igång igen och jag kommer nog snabbt vara ifatt igen.
Besöket på Ikea var riktigt jävla jobbigt, men det kommer jag berätta mer om senare.
Stoltheten kommer sig av min senaste uppgift i skolan, en text, som jag fick tillbaka igår utan minsta lilla fel.

Dömanden
Den enda jag dömer just nu är mig själv. Främst för att en sådan vardaglig sak som ett Ikea-besök var så jobbigt för mig.

Mål för dagen 
Vattna blommorna

Jag både vill och inte vill

Det kommer bli så jävla tufft. Att åka med en buss som säkert kommer vara fullproppad och att sedan gå omkring på IKEA där det också med största säkerhet kommer vara massor med människor. Redan nu känner jag obehag. Behöver ta hand om mig själv. Tvinga i mig frukost. Hitta kläder som jag både känner mig trygg och säker i och sminka mig så jag inte känner mig som ett sårbart barn. Jag drar ut på det. Sätter mig här istället för att börja göra mig i ordning. Jag vet att jag behöver det här, och jag vet att det kan bli mysigt, bara jag tillåter mig själv att njuta av det. Jesus Mana, kom igen nu för fan! 

Mental update

[dagens soundtrack: claire's horror - london after midnight]

Humör/känslor
Sorg. Kärlek. Rädsla. Obehag. Oro.

Sårbarheter
Skall exponera mig på IKEA vilket innebär obehag och oro som i sig blir en sårbarhet
Drack några öl igår
Sovit dåligt
Ätit dåligt

Beskrivning
Skall åka med en, troligtvis, fullproppad buss till IKEA med mina människor. Och sedan gå runt på IKEA och exponera mig för alla faror jag ser där.
Är rädd för att visa mig bland människor och efter att ha skrivit ned alla dessa sårbarheter inser jag hur tufft det kommer att bli.

Dömanden


Mål för dagen
Ta hand om mig själv
Äta frukost (kommer försöka dra mig ur det)

Mental update

Känslor/humör
Oro. Trött. Nervositet. Glädje. Sorg.

Sårbarheter
Fortfarande hängig, om än mycket piggare än tidigare i veckan
En man stirrade på mig när jag satt på balkongen -> paranoia
Illamående
Tvångshandlingar till följd av oron

Beskrivning
Jag vet inte alls varför jag är orolig, vad jag är orolig för. Troligtvis förändringar i mina vanor som gör att jag känner oro.
Vet inte heller varför jag är nervös, men det kan säkert vara samma orsak.

Dömanden
Dömmer gubben som glodde så jävla mycket. Fick en impuls att skrika till honom, skrika att han fan inte skall glo så jävla mycket.
Dömmer också mig själv för att jag är så jävla styrd av mina känslor

Mål för dagen 
Försöka plugga lite
Mejla min lärare om jag inser att jag inte kommer hinna bli klar med uppgiften i tid
Duscha

Mental update

Känslor/humör
Irriterad
Relativt rofylld
Kärlek
Inspirerad

Sårbarheter
Fortfarande sjuk
Sovit oroligt och vaknat till och från hela natten
Skolan

Beskrivning
Känner kärlek för mina hundar som bullar ihop sig tätt intill mig i soffan och småslumrar. Och kärlek för min fina flickvän som är så fantastisk.

Är inspirerad att skriva. Skriva massor. Fiktiva historier som dyker upp i mitt huvud och kräver uppmärksamhet.

Eftersom jag fortfarande är sjuk har jag inte kunnat plugga och det gör mig stressad och orolig

Dömanden
Vaknade strax efter sju och låg kvar i sängen och kollade Facebook i mobilen och det hann inte gå många sekunder förrän jag började döma människor. Idiotiska, totalt menlösa statusuppdateringar och ett ständigt sökande efter bekräftelse.
Och jag dömer mig själv för att jag dömer andra. Jag är fan inte bättre själv.

Mål för dagen
Acceptera situationen så som den är

Och det är faktiskt ganska mäktigt att jag börjat visa hänsyn till andra

Det finns två situationer då jag dömer mig själv och andra som mest; när jag är ute med hundarna på morgonen och strax därefter och när jag känner mig exponerad och stressad.
När jag vaknade idag kände jag mig inte dömande alls, och jag var ganska imponerad. Såg det som ett framsteg. Så gick jag ut med hundarna och dömandena började hagla redan innan jag gått utanför lägenheten. Jag skäms över att erkänna vad jag dömer för det är oftast helt ologiskt. Skall jag berätta det här? Öppna mig så mycket som jag gjorde tidigare?

När jag bloggade innan jag började DBT och innan DBT fått ett fäste i mig fanns det inga gränser. Ofta bloggade jag i affekt. Brydde mig inte om hur andra skulle reagerar och brydde mig ännu mindre om sitsen jag satte mig själv i. Att vara helt öppen i en blogg ökar på sårbarheterna drastiskt, oavsett om det är en blogg som är läst av få personer eller många. En anledning till att jag inte bloggar alls så mycket längre är för att jag dels har satt upp gränser för mig själv och främst för att jag inte vet var de gränserna går. Hur sårbar är jag beredd att göra mig själv för att förmedla vad jag går och gått igenom?

En annan skillnad är att jag numera har vänner. Riktiga vänner som bryr sig. Jag vill inte göra dem upprörda. Och mina föräldrar har sedan några månader börjat läsa min blogg och inte heller dem vill jag göra upprörda. Det handlar inte så mycket om vad jag gör utan snarare om vad jag känner. Hur jag reagerar i vissa situationer. Min höga känslighet gör att jag reagerar starkt på sådant som de flesta andra inte ägnar en tanke. Dessa reaktioner kan med största säkerhet såra de människor som står mig närmast. 

Jag behöver gå igenom gränserna med mig själv. Fråga mig själv vad jag tycker är okej och vad som inte är det. Jag skulle också behöva gå igenom det med de som står mig närmast. Fråga dem vad som är okej att jag skriver. Min blogg är en ytterst nödvändig ventilation för mig, men jag vill inte ventilera mig själv på bekostnad av folk jag bryr mig om, tycker om och respekterar. 

Mental update

Känslor/humör
Intresse. Trötthet. Glädje.

Sårbarheter
Sjuk.
Ligger efter med engelskan pga sjukdom.

Beskrivning
Sårbarheterna är inte fullt så illa som de skulle kunna vara, men eftersom jag såg till att ta hand om mig själv igår funkar det. Måste dock stoppa i mig värktabletter idag så jag klarar av att plugga.

Intresset och glädjen jag känner kommer främst av en bok jag började läsa igår. En YA-bok som jag säkert skulle kunna göra hundra gånger bättre själv, men den ä perfekt läsning när jag är sjuk.

Dömanden
För ovanlighetens skull tycks jag inte döma varken mig själv eller någon annan.

Mål för dagen
Ta en dusch eller ett bad
Lyssna på en text till engelskan
Läsa 20 sidor i The Catcher in the rye

Mental update

Känslor/humör
Trött. Ynklig. Irritation. Besvikelse. Sorg.

Sårbarheter

Sjuk

Huvudvärk

Beskrivning
Det blir alltid väldigt mycket dömanden när jag är sjuk. Det kommer automatiskt och jag får alltid kämpa med att acceptera att jag är sjuk och tillåta mig själv att vara det.
Sorgen ligger oförklarligt kvar inom mig.

Dömanden
Förbannade jävla mjölkförpackning som är så dåligt gjord.

Mål för dagen
Ta hand om mig själv