Mental update

Känslor/humör
Trötthet. Irritation. Kärlek. Glädje. Oro.

Beskrivning
Ser fram emot x factor ikväll.
Känner kärlek för hundarna och människorna i mitt liv. Söta, fina Bennie som ligger i soffan och gäspar och sjunger.
Är orolig inför veckan som kommer. Alla timmar jag kommer spendera ensam.
Irritationen finns alltid där varje morgon, mer eller mindre.

Sårbarheter
Sov längre än vad jag planerat 
Uppfyllde inte gårdagens mål
Känns som jag börjar bli sjuk

Dömanden
Gjorde bara en sak av de mål jag hade satt upp för igår och nu dömer jag mig själv för att jag är en lat jävel.

Mål för dagen
Klippa Kamis klor
Bädda rent sängen
Äta frukost
Ta ett bubbelbad (självtröst)

Mental update*

änslor/humör:
Entusiasm. Sorg. Glädje. Intresse. Trötthet. Irriterad.

Beskrivning:
Jag är glad, och stolt, för att jag redan är vaken. Det känns fantastiskt bra att vakna en lördag och inte vara trött i huvudet av alkohol dagen innan. Detta gör att dagen som väntar känns mycket lättare, mer chill.
Klockan är inte ens tio och jag kommer ha tid att läsa och kolla på Mad men och njuta av lördagen.
Samtidigt ligger locket med sorg kvar över mig. Någonting som tynger ned mig och hotar med att ta över om jag inte har koll.
Jag är alltid allmänt irriterad när jag är nyvaken.

Sårbarheter:
Dåligt samvete för att jag inte känner mig tillräcklig i mina relationer till andra.
Ätit dåligt.
Nedstämdheten.
Ovanligt drastiska humörsvängningar

Dömanden:
Jag dömer mitt yttre. Min hud är förjävlig och håret ser ut som ett helvete.
Dömer också bilderna jag ritat, som nu ligger uppe i bloggen. Nedvärderar dem. Tycker att de är alldeles för dåliga för att egentligen visa upp.

Mål för dagen:
Skriva på boken
Bädda rent sängen
Klippa hundarnas klor
Börja läsa i acceptans-boken

* Jag har fått i hemläxa från DBT att varje morgon gå igenom mina känslor. Känslospana och beskriva och ta reda på dömanden. Det lättaste för mig är att göra det är att skriva och därför tar jag det i min blogg. Att jag kallar det för mental update är för att min fantasi är alldeles för dålig såhär på morgonen och jag brukade ha en mental update i bloggen för flera år sedan.

När känslan tar över vill jag slåss och skrika, men förnuftet stannar för det mesta kvar och jag lyckas lugna ned mig

Mitt hjärta blöder för min lilla, lilla Kiba. Ibland är det lätt att glömma vilka framsteg han gjort. Lätt att glömma den där lilla killen som var livrädd för allt, påsar i parken och människor på gator. Hundar på avstånd och stirrande blickar.
Han har fortfarande problem med blickar, vilket i sig inte är ett dugg konstigt med tanke på att han trots allt är hund.

För det mesta när vi är ute och går är han lugn. Glad. Lycklig. Svansen viftar och nosen jobbar för fullt. Så ibland händer någonting. Det kan vara minsta lilla sak och han blir helt förändrad. Svansen ligger tryckt mot magen, han ser sig hysteriskt omkring och drar i kopplet för att kunna fly in i trygghet. Idag blev det så. Vi var ute och gick längs med bäcken, på gräset. Människor överallt som njöt av det fina höstvädret och med dem kommer också hundar fram. Kiba är oftast inte rädd för andra hundar längre så länge de håller sig på avstånd men idag dök det plötsligt upp två stycken bakom honom. Det gick så fort och jag hann inte reagera innan skräcken han upplevde var fullkomlig. När Kami noterade de andra hundarna började han dra i kopplet för att ta sig fram till dem med viljan att jaga bort det som fick Kiba att bli så rädd.

Om jag hade varit ensam med Kiba hade jag bara gått till sidan och fått honom att bli lugn medan de andra hundarna passerade. Hade jag varit mentalt starkare idag hade jag gjort det med dem båda. Gått till sidan och fått dem att sitta.
Men det fanns ingen styrka i mig. Efter terapin i förmiddags är jag helt slut och jag ville helst av allt få promenaden avklarad och komma hem och ta det lugnt.

Hen som var ute med hundarna tycktes prata i telefon och hade ingen koll på vad som pågick en bit fram. I stundens känsla blev jag rasande. Förbannad. Muttrade för mig själv att alla som äger hund/ar borde ha fan så jävla bra koll på hundpsykologi. Om hen bara hade att fokus på omgivningen istället för den förbannade telefonen så hade hen sett Kibas rädsla och tagit det lugnare, lämnat ett större avstånd, kanske gått en bit åt sidan. Jag var uppfylld av min ilska, vilket knappast gjorde det bättre för Kibas rädsla, men var ändå klar nog i skallen för att försöka lugna ned mig. Andas och fortsätta gå, men inte alltför snabbt. Det är inte det lättaste med en livrädd hund som får en enorm styrka i kroppen när han är inne på att fly. Jag beslöt mig för att gå över stenarna i den tömda bäcken, eftersom hundägaren hela tiden kom närmre och närmre, och Kiba ramlade på stenarna när han försökte flyga över.

Nu är jag lugn. Mitt hjärta fortsätter blöda för min älskade hund, men vad som händer där ute finns inte längre i hans värld. Han ligger nöjt i soffan och chillar och Kami ligger på min arm medan jag skriver det här. Jag kan validera den andra hundägaren som inte lade märke till Kibas rädsla, och även om hen faktiskt lagt märke till det är chansen stor att hen inte skulle ha agerat annorlunda. Mina år som hundägare har lärt mig att en alldeles för stor andel av de med hund inte har någon som helst koll på hundpsykologi. En sån enkelt sak som att inte se en okänd hund i ögonen, och ännu mindre om hunden är rädd, tycks de flesta inte ha en tanke på.

Jag får ont i magen när jag tänker på alla rädda hundar där ute som inte får den behandling de förtjänar. Jag tänker på alla de gånger Kiba morrar åt mig eller Sofia eller någon av våra vänner eller släktingar och personen reagerar med att säga till honom på skarpen. En hund som är rädd behöver lämnas ifred. Det kan räcka med att vända huvudet åt sidan för att hunden skall känna sig trygg igen. Kiba morrar inte för att han är arg, han morrar för att han är rädd och helt enkelt inte förstår var som händer, och det är enkelt att se skillnad mellan ilska och rädsla. Skillnaderna i ansiktet och framför allt kroppen är markanta.

Om jag vore annorlunda, om jag vore starkare mentalt och tryggare i mig själv, så skulle jag vilja ägna mitt liv åt hundar som är rädda. Dessa vackra varelser som blir så instängda i sin skräck att ingenting annat får plats när någonting skrämmande händer.

Tvång

Jag tvingade mig själv upp ur sängen klockan nio. Tvingade mig att göra kaffe. Tog en promenad med hundarna och tvingade sedan in mig själv i duschen. Efter det tvingade jag mig själv att låta bli kexchokladen och äta frukost.

Jag har pluggat engelska. Läst en fantastisk liten text av Katherine Mansfield och övat lite ord. Dagens ledord lär bli tvång och det får vara okej. Jag måste ta mig ur det här som håller mig i skräck. Det som kramar sönder mina revben med en enorm kraft.

Kroppen och huvudet skriker efter mer sömn, men jag skall tvinga mig att läsa. Fortsätta läsa i bok två av tre som jag har i uppgift från engelskan att läsa - Catcher in the rye.

Det är så jävla mycket kämpande hela tiden

Jag har försökt så mycket. Hela helgen har gått ut på att försöka. Försöka stå ut. Försöka andas. Försöka orka finnas. Min flickvän är en levanade ängel som gör allt hon kan för att jag skall må bättre. Ögonen tåras när hon lyssnar på vad jag har att säga och hon kramar hårt om min kropp och säger att hon älskar mig.

Helgen hade all potential att bli bra, riktigt bra. Jag har varit omgiven av människor som värmer mig ända in i själen. I fredags kom Bennie, Lahti, Robin och Erika hit.

Vi hade trevligt och jag mådde relativt okej. Det var en fin kväll som inte förberedde mig på ångesten som slog mig i ansiktet när jag vaknade sent på lördagen.

Jag har fortfarande svårt att riktigt förstå att jag har alla dessa fina människor i mitt liv. Att de tycker om mig, tycker om att träffa mig. Att de lyckas se sidor hos mig som jag själv har svårt att se.


På lördagen klarade jag inte av att existera. Från när jag slog upp ögonen på förmiddagen tills jag somnade sent i natt hamrade ångesten i mitt bröst. En stor hammare. Stor och hård och kall.
Men det hände någonting underligt. Vid sex på kvällen hämtade mina föräldrar upp mig och Bennie och vi drog hem till min bror och hans fina Natta och deras färska lilla bebis Vincent.

Så fort jag tog honom i min famn lättade ångesten. Den försvann helt. En ångesten som bara minuter tidigare fått mig att vilja fly från allt som livet innebär - den försvann av den där fantastiska lilla plutten. Jag kan inte få nog av honom. De små, små armarna och mjuka händerna som jag bara vill pussa sönder. De vackra ögonen som tycks kunna tränga in i min själ.

Så fort vi lämnade lägenheten slog ångesten till igen. Det började krypa i kroppen och jag tvingades sätta mig ned på asfalten en stund innan jag kunde hoppa in i bilen och åka hem igen.

Hemma var det fullt drag. Medan jag och Bennie var borta hade Uula, Erika och Robin kommit igen. Det dånade musik och skratt inifrån vardagsrummet och jag skyndade mig ut med hundarna. I regnet. Mörkret. Paranoian var mig inte nådig. Ett gäng människor fick mig att skynda på stegen och väl inne igen fastnade jag i hallen. Rädd för att gå in till de andra. Rädd för att dra ned stämnigen,

De är så fantastiska. Allihop. Underbara människor som förtjänar det absolut bästa i världen. Jag ville inte dra ned dem i skiten och jag ansträngde mig för att må bättre. Bennie såg plågad ut så fort hon såg mig och Erika frågade flera gånger hur jag mådde.
Men jag kunde inte vara ärlig, kunde inte säga att någonting inom mig åt upp mig och att jag bara ville fly från allt.
Alla dessa fina människor.

Imorse fann jag ett meddelande från Erika på whiteboarden i köket. Har jag hört av mig och sagt hur glad jag blev av att finna det? Självfallet inte. Jag är feg och rädd och passiv och har spenderat dagen i soffan medan Sofia tagit hand om mig. Det går inte att undgå oron i hennes ögon och jag vill säga att allt kommer att bli bra. Få henne att förstå att hon inte behöver oroa sig. Jag har överlevt värre saker förr och det enorma stöd jag har från så många personer i min omgivning gör det lättare att fortsätta kämpa.

Det är bara ett stort jävla kaos allting

Jag har svårt att själv hänga med i vad som hände inuti mig. Svårt att fokusera och svårt att hålla mig lugn. Allting stressar upp mig. Bara att sitta här i soffan och försöka sätta ord på vad jag upplever inombords stressar sönder mig.

Förra veckan var ett enda långt kaos med tårar i tusental. Helgen blev fin, med fina vänner och omtänksamhet och jag kunde släppa lite av stressen. Men igår kom det igång igen. Och fortsatte idag.

Sofia hann inte mycket mer än kliva av bussen innan jag började gråta. Och jag grät i säkert två timmar. Hon bad mig berätta vad som var fel, men jag lyckades bara mumla fram någonting och kastade mig ned i sängen.

Jag är så jävla trött.

I flera veckor har min kropp strulat. Huvudvärk, illamående och krampande mage. Jag pratade med terapeut K om det i fredags och det visade sig att det är någonting som större delen av DBT-enheten har upplevt i flera veckor. "Du måste ta hand om dig nu, Mana" sade terapeut K och försökte få mig att lyssna på henne. "Mm, jag skall." Hela terapin var jobbig. För första gången på över ett år började jag dissociera där inne och vi fick göra en mindfulness-övning. Det var en chock att jag behövde det. Kändes som att jag backat flera steg även om jag rent logiskt vet att det inte är så.

Men jag struntade i sårbarheterna som obalansen i kroppen innebär. Och idag, när jag försökte plugga samhällskunskap, blev det för mycket. Jag hamnade avslagen i soffan och när jag tog ut hundarna på eftermiddagen för att möta Sofia vid bussen var jag tvungen att sätta mig ned och vila efter bara ett hundratal steg. Allting snurrade på vägen hem och precis innanför dörren började tårarna spruta.

Jag vill hoppa av samhällskunskapen. Samtidigt är det det sista jag vill. Jag vill fortsätta. Älskar det. Älskar att lära mig saker.
Men allting blir så mycket svårare när jag var och varannan minut måste lägga mig i soffan och vila. Eller när illamåendet blir så illa att jag knappt kan se. Eller när huvudvärken får mig att ligga ned och bara stirra framför mig.
Jag har inte tid med det. Kommer jag efter redan i början av terminen kommer resten av terminen bli ett stressigt helvete.
Å andra sidan är det redan ett stressigt helvete.

Och ekonomin gör allting ännu värre. Och att jag röker. För varje cigg jag tänder växer skuldkänslorna sig ännu starkare vilket enbart resulterar i att jag röker ännu mer.
Och jag orkar inte bry mig om min hygien. Håret är fett, ansiktet ser ut som en månkrater, jag stinker aber.

Och jag orkar inte. Det finns inte kraft nog inom mig. Inte när så mycket gör mig så sårbar. Det går inte.

Mitt inre är en kaotisk sörja

Ibland, av anledningar jag inte kan finna, tar sorgen över när det känns som att jag borde vara glad. De två senaste dagarna har varit mer intensiva än vanligt. Framförallt igår då jag inte hann mer än vakna förrän tårarna började rinna. Jag gick upp ur sängen bara en stund innan jag skulle ut med hundarna och av en oförklarlig anledning var jag otröstlig. Vankade fram och tillbaka mellan köket, vardagsrummet och sovrummet. Stannade upp och såg på mig själv i spegeln och det enda som syntes i mina ögon var smärta och sorg. Det tog tid bara att få på mig kläder och när BHn utklängdes obehaglig mot huden började jag gråta ännu mer. Allt satt fel så det skavde.
Torkade tårarna och försökte lugna ned mig så jag kunde gå ut med hundarna, men det tycktes omöjligt.
Tog på mig skorna och hamnade sedan i en gråtande hög på hallgolvet.
Lyckades ta mig upp och lade bajspåsar i fickan, men förvandlades snabbt till den där gråtande högen på golvet igen. Det gick inte att få stopp.

Och jag försöker finna ut vad det beror på. Vad det är som gör mig så ledsen, men hittar inget svar i dimman som skall föreställa min hjärna. Allting är en enda stor kaotisk sörja i mitt inre.

I'm not afraid of speaking my mind, I'm just afraid of being ignored

Nöjd Mana. Världen snyggaste tröja, Mötley Crüe-mugg och hasselnötskaffe (tack E och R! <3)

En sak jag verkligen älskar är att lägga märke till positiva förändringar hos mig själv. Under flertalet år gömde jag mig bakom mitt förakt. Jag sade mig förakta det mesta och de flesta, sade det till mig själv så pass ofta att jag började tro på det. Blicken jag använde för att hålla människor på avstånd var ett skydd jag använde mig av, ett väldigt välfungerande skydd, och samma sak var det med föraktet. Om jag föraktade människor från första början, innan jag ens gett dem en chans att lära känna mig, fick de ingen chans att göra mig illa. Jag gick runt med inställningen att ingen ändå skulle tycka om mig, så varför anstränga sig?

Föraktet i sig var kontraproduktivt. Visserligen ville jag hålla människor borta, men min primära vilja var att ha människor nära. Jag ville att människor skulle tycka om mig. Att de skulle acceptera mig för den jag var. Att de skulle välja att vilja vara med mig. Men jag gav dem ingen chans eftersom jag levde med inställningen att ingen egentligen skulle kunna tycka om mig.

Idag har jag lättare för att släppa in människor och lättare för att slappna av. Numera fokuseras den största delen av min tid på att jag skall våga vara mig själv. Ofta när jag umgås med andra människor känner jag mig jobbig, energikrävande. Det spelar ingen roll om jag är ledsen eller glad - mina känslor är så intensiva att de tar plats oavsett hur mycket jag anstränger mig för att inte låta dem göra det. 
Känslan av att vara jobbig kan jag dock, för det mesta, slå bort. Om personer i min omgivning finner mig jobbig så är det ingenting jag kan göra åt det. Jag är en intensiv människa med intensiva känslor. Det kommer alltid finnas där och i mina ögon är det inte negativt. Alla dessa känslor gör det lättare för mig att förstå andra människor, deras tankebanor och ageranden, vilket gör det lättare för mig att validera omvärlden.

Föraktet byggde på rädsla, en ständig rädsla för att inte bli omtyckt som i sig byggde på en stark rädsla för att bli lämnad. Jag har fortfarande svårt att säga min åsikt om människor runtom mig säger någonting som jag inte håller med om. Inte för att jag är rädd för att de skall lämna mig, för om de gör det så är det deras problem, jag har all rätt i världen att vara mig själv. Rädslan nu ligger snarare i en oro för att bli missförstådd. Människor får gärna tycka illa om mig om de tycker illa om mig för den jag är, men om de tycker illa om mig för någonting som de tror att jag är, är det en helt annan sak. 
Samtidigt är jag rädd för att bli invaliderad och ignorerad. Behandlad som en mindre vetande person. För att jag skall våga säga vad jag tycker om saker måste jag känna mig hundra procent trygg. Trygg att människorna jag öppnar mig för skall lyssna och ta mig seriöst. Som det är just nu finns det bara två personer jag är så pass trygg med. Det är Sofia och Bennie. Till stor del även min mamma och pappa, men ibland kan de falla in i gamla beteenden som ligger ingrott i deras inre. Det är ingenting jag klandrar dem för, beteenden är bland det svåraste som finns att förändra.

Vad jag vill ha sagt med det här? Att det är fantastiskt jävla skönt och underbart att utvecklas. Att jag älskar att bli äldre och mer förstående och kompetent. Att det inte finns någonting egentligt negativt i att åldras. 

Och nu har jag inte tid att sitta här längre. Dags att plugga.

Igår gjorde jag precis det mitt bloggnamn antyder att jag skall göra

Igår. Hur skall jag kunna beskriva gårdagen rättvist? Rättvist beskriva vad jag upplevde och kände. Utan att överdriva kan jag i alla fall säga att gårdagen var min bästa dag/kväll på flera år. Vem fan hade kunnat tro det?

Prideparaden, som jag anmält mig till för flera månader sedan, men aldrig riktigt trott att jag faktiskt skulle delta i. På förmiddagen hade jag terapi och terapeut K och jag pratade om den väntande paraden och alla dessa människor jag skulle tvingas möta. Jag berättade för henne om första gången jag träffade Erika. Sofia och jag stod utanför bion och där kom Erika farandes med en kompis och hela jag stelnade till. Under hela tiden hon pratade med Sofia, vilket i ärlighetens namn inte blev speciellt länge och det var bara mitt fel, stod jag och blängde. Mest på henne, men också på folk runtomkring. Och min blick, blicken jag använder, använt, för att hålla folk på avstånd är inte kul. Den är vidrig. Hatisk. Hemsk. Men den har också hållit sitt syfte - folk har hållit sig på avstånd från mig.
Jag ville inte vara likadan igår och terapeut K och jag pratade om hur viktigt det är att jag ler. Jag behöver inte flina stort, men ett litet litet leende som visar välvilja istället för hat gör en stor skillnad. Vi pratade också om själva paraden.
"Om jag bara släpper på all oro och är mig själv så kommer jag ha jävligt kul" sade jag och det var precis vad jag gjorde. Inte från första början, men efter ett tag.

Vi poserar så vackert tillsammans. 

När jag kom hem från terapin tvättade jag bort allt smink, hoppade in i duschen och sminkade mig på nytt. Bennie, och framför allt Sofia, var lugnet själv, men jag var allt annat än lugn. Jag var nervös. Rädd. Sårbar. Flera gånger innan vi drog iväg vad jag nära att börja gråta när jag såg mig själv i spegeln.
"Jag är så ful. Fan vad jag är fet. Alla kommer tycka att jag ser ut som ett miffo. Är mitt ansikte blankt? Är jag blank i ansiktet? Fan, jag är så blank. Alla kommer hata mig."
När jag skall träffa människor tycks jag se mitt eget värde i hur jag ser ut. Jag vet ju att det inte är så, och egentligen spelar det ingen roll vad andra personer tycker om mitt yttre, men i sådana här sammanhang blir ytan mitt allt.

Vi drog till bussen strax efter fem, alla tre alltför lata för att vilja gå den korta biten till mötesplatsen utanför Virginska skolan. Konstigt nog började jag lugna ned mig på bussen. Det började kännas kul och spännande.
Lugnet försvann dock så fort vi hoppat av och mötte två vänner till Sofia. Då ville jag inte vara kvar längre.
Men jag var medveten. Hela tiden och när vi gick fram till Sofias vänner tänkte jag på min utstrålning. Jag försökte möta deras blickar, le, men det tog ett bra tag innan någon av dem ens såg åt mig eller Bennie. Nåja, det är i alla fall inte mitt fel, tänkte jag och kände mig lite lugnare igen.

Vi började gå mot mötesplatsen och alla människor gjorde mig rädd. Jag tog Bennies hand och började sakta ned på stegen, men jag följde ändå med, ända in i smeten av människor. Glada människor. Det spelades olika låtar från olika håll och jag blev orolig. Påtagliga ljud från olika håll brukar framkalla rösterna i mitt huvud och Sofia och Bennie frågade om jag ville gå, men jag stannade kvar. Gick emot känslan och tvingade mig att faktiskt se på alla människor omkring mig.
Efter en stund kom min älskade Lathi med E och några andra vänner och jag kastade mig om hennes hals. Fann tryggheten där. Och strax därefter kom min lilla minikusin Emma och joinade oss. (Jag var, och är, så stolt över henne. Att hon helt lugnt, hon verkade i alla fall lugn) slog följe med alla dessa för henne okända människor, som alla är mycket äldre än henne. Min lilla, modiga plutta).

Tillslut var det dags för den ultimata exponeringen, att sälla oss till ledet. Först hamnade vi bland Folkpartiet och där var det nog ingen av oss som ville stå så vi trängde oss vidare. Insåg att vi nu var bland massa döva och tog oss vidare igen. Centerpartiet. Jag försökte dra med alla till Vänsterpartiet, vilket alla faktiskt verkade vilja, men det blev inte så och istället hamnade vi av någon anledning vid Norrköping Pride.
"Vi kan fan inte stå här heller" var det någon som sade och efter ett tag hamnade vi med Röda Korset. Det fick duga. Vi blev kvar där.

Det tog inte många minuter förrän jag var lugn och vad som sedan hände har jag svårt att greppa. När paraden kom upp på stan och alla dessa människor stod och tittade på oss började jag dansa och sjunga och yla. Det blev ett jäkla massa ylande och folk som gick före oss i paraden vände sig om och blängde, men jag brydde mig inte. Jag hade kul. Jag var mig själv. Och jag ylar mycket hellre än skriker hysteriskt som så många andra gjorde. Och att folk i en pride parad blänger - nej, det är fan inte klokt.

Sofia ser ut som en dryg bitch, men det får helt enkelt vara okej. 

Vi tågade över stan och ned till Stadsparken. Runt tusen personer i paraden och jag var, och är, både förvånad och stolt. I Stadsparken var det ännu mer människor. Glada människor som dansade och sjöng och hade kul - och jag var en av dem. Dansade och brydde mig inte om hur det såg ut. Jag hade kul och var lycklig. Lycklig utan minsta lilla undertryckta oro eller obehag där under.
Människor i alla åldrar och former som släppte loss. Det var fantastiskt att se. Att lilla Örebro faktiskt lyckades åstadkomma det. Och resten av kvällen flög jag fram på min lycka, kände mig berusad utan att ha använt minsta lilla berusningsmedel.

Nio tog vi bussen hem igen. Det kändes tråkigt att åka så tidigt, men kropparna värkte och vi ville inte lämna hundarna ensamma för länge. Och lyckan - den sitter i än idag.