Att tvingas vara öppen och ärlig mot helt främmande människor

Jag är fortfarande inte frisk. Har lite feber kvar som gör kroppen trött, näsan blöder av allt nässpray och igår hostade jag så jag spydde. Jag har verkligen inte tid med det här längre. Det kommande veckan ser redan stressig ut med tanke på allt skolarbete som jag behöver komma ifatt med och jag hoppas innerligt att jag snart blir helt återställd. Att vara sjuk gör mig alldeles för sårbar. Tvångshandlingarna ökar och jag har nyss sprungit runt i lägenheten och gömt mig för att det annars skulle hända någonting hemskt. Berättade jag att jag var till psyk i tisdags? Det kändes skit att åka dit med feber, men det fanns inget annat val. Jag har inte tid att vänta i två, tre månader på en ny tid. En för mig helt okänd läkare ställde ingående frågor till mig i dryg femtio minuter och ville ha ett svar på varför jag inte kan jobba. Det var tufft och jag pendlade mellan att dissociera, vara klartänkt och att vilja fly. Hursomhelst var jag tvungen att sitta kvar eftersom Föraäkringskassan behöver ett nytt läkarintyg för att min aktivitetsersättning skall fortsätta vara beviljat. Det var tufft som fan att tvingas gå igenom saker på nytt. Traumatiska saker som den gången jag satt i badkaret och gröpte runt i benet efter ett chip som jag då var övertygad om att jag fått inopererat på BB. Eller den gången jag hade ett chip i armen. Det tar rid för mig att känna det minsta uns av förtroende för någon och nu var jag tvungen att öppna mig för en människa jag aldrig tidigare träffat. En läkare som kändes hård och kall med alla sina frågor. Nu skall jag lägga mig ned i soffan och läsa en stund och vänta på att Sofia skall sluta spela Sims så vi kan glo på Gilmore girls.