Extrema ångestpåslag väntar, men det känns ändå fantastiskt bra att göra smarta val

Det är så jävla skönt! Solen skiner på balkongen och jag har kaffe, cigg och en bra bok att läsa. Dessutom har jag världens finaste hundar och helgen har varit fin igen. Människor som förgyller den, både i min närhet och far away. Terapin i onsdags gick riktigt bra också. Det är inte alls lika läskigt att betala med kort längre och rädslan kom aldrig upp i mer än två av fem. På onsdag är det dags igen och då skall jag in i två affärer. En med lite folk och en med fler. Terapeut K frågade i onsdags hur jag vill göra sen, när vi är klara med affär-exponeringen. Om jag vill sluta i DBT eller om jag vill börja exponera mig för ALLT som skrämmer mig, med hennes hjälp. Jag behövde ju inte ens fundera. Så som det är nu är mitt liv alldeles för snävt. Jag kan inte gå i skolan, fysiskt. Tar mig inte upp på stan själv. Kan knappt ta mig ut i parken här utanför ensam. Blir skräckslagen när folk tilltalar mig. Skulle aldrig kunna åka taxi eller gå på en föreläsning. Listan kan göras lång som fan. Såklart tackade jag ja till hennes hjälp och med vetskapen om vad som väntar mig med all exponering har jag bestämt mig för att bara plugga ett ämne nästa termin också. Det kommer bli ett helvete med extrema ångestpåslag, men det är precis det här jag behöver. Jag måste om jag någonsin skall ha en chans att kunna skaffa ett jobb och ta hand om mig själv.