Jag mådde så bra igår. Städade och höll igång på dagen och kvällen spenderades med Sofia, hundarna, god mat, godis, x factor och Greys. Det var skönt. En välbehövlig fredagskväll med bara hundarna och min flickvän.
Lika glad som jag var igår, lika ledsen är jag idag. Som vanligt känns det som att sorgen slog till från ingenstans. Stod och klippte Sofias hår och det small till. Innan hade jag känt mig instabil, lite sorgsen, men ingenting i jämförelse med det som kom sedan. Tårarna ligger på lur och jag lyssnar på Kent och känner för att isolera mig. Strunta i den här dagen och börja leva igen imorgon.
Försöker komma på färdigheter att använda mig av. Försöker också validera mig själv. Mina känslor, mina upplevelser, är okej och jag behöver tillåta mig själv att känna som jag gör. Men hur skall jag kunna godkänna mina egna känslor när det så starkt, inom mig, känns som att ingen skulle förstå min smärta? Jag invaliderar ju min omgivning genom att säga att de inte skulle förstå, men jag orkar inte försöka ändra på mig. Jag är så innerligt trött på att alltid ha alla dessa känslor som invaderar mitt sinne och tar uppmäkrsamhet från alla andra. Trött på att mina känslor ständigt skall vara i fokus. Kan jag inte bara få sjunka undan i bakgrunden och låta mina känslor finnas där, som en knappt påtaglig sinnesstämning?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar