Mamma Mana

 Jag är inte van vid att vara sådär genuint glad som jag varit ganska ofta den senaste tiden. Den där rena glädjen. Jag är inte van vid den. Det förvånar mig att den tar minst lika mycket energi som sorgen gör och det förvånar mig att glädjen gör så ont.

Mamma var ledig igår och klockan elva möttes vid utanför Kennys och Nattas lägenhet och invaderade snart deras hem. Jag spenderade tid med galningen Sture en stund innan jag gick in i sovrummet och tittade på Vincent. Jag tänker aldrig dissa min änglahund för en bebis. Min änglahund. Den första hunden jag inte var ett dugg rädd för.

Vincent var lika bedårande som vanligt. De där mörka ögonen som följer allt som rör sig. Och han var så kool i sina kläder. Mamma och jag kidnappade honom och Sture och drog iväg på en jävligt lång promenad. Ingen av oss hade tänkt oss att den skulle bli så lång, men när vi väl började gå var det skönt att fortsätta. Vi gick förbi ett radhus vi bodde i för flera år sedan. Ett rosa hus där allt egentligen satte igång på allvar för mig. Det var där inne jag första gången skar mig och det var där inne jag hade en docka som började prata med mig.

Medan vi promenerade fantiserade jag att Vincent var min son. Hur det skulle kännas. Skulle jag någonsin passa som mamma? Jag vill så gärna, men jag vet inte om jag vågar. Vet inte om jag, med alla mina känslosvall, skulle kunna ta hand om ett barn. Det är nog svårt med hundarna - hur skulle det då vara med ett barn? Men jag vill ju så gärna. Mamma Mana. Min alldeles egna lilla unge.  

Vi lämnade av Sture och gick iväg en sväng med bara Vincent i hans bruna lilla vagn och letade e-cigg åt mig. En tant log mot mig när jag stod med vagnen och drog den fram och tillbaka. Aha, hon tror säkert att han är min unge. Jag ser ut som en mamma. Det kändes som att allas blickar var på mig. Att de tittade på mig och tänkte hon har fan klarat det, hon kan ta hand om ett eget barn. Vad duktig hon har blivit den där Mana, hon passar som mamma. Hon har verkligen kommit långt. 

Affären där mina e-cigg skulle köpas var nedlagt och istället ligger där nu en gymnasieskola och vi gick vidare till Ekershallen och köpte lite fika. Jag var duktig som fan. Gick emot känslan och körde vagnen där inne och gick emot den ännu mer och betalade med kort i kassan.
Vi gick hem till Kenny och Natta och fikade. Jag med Vincent i mitt knä, luktandes på hans huvud och kinder. Jag lyckades få honom att sluta gråta så kanske har jag någon mamma-gen trots allt. Det går ju väldigt mycket lättare att trösta honom nu när jag inte längre är konstant rädd för att ha sönder honom. Och jag klarade av att mata honom! Kunde inte få nog av att se på honom där han låg i mitt knä och sög på sin nappflaska.

När jag väl kom hem var klockan nästan tre och medan jag cyklade hem insåg jag hur mycket dessa timmar tagit på mig. Jag började dissociera och låg utslagen i soffan med Sofia ett bra tag innan jag klarade av att resa mig upp. Glädjen var så intensiv att den pendlade mellan glädje och sorg och det fanns ett visst uns av ångest inom mig. Klockan tio däckade jag i sängen och vaknade inte förrän elva timmar senare. Utvilad och ganska glad.