En hinna av censur

Jag flyr från mina tankar och känslor. Tankarna, om jag låter dem få fritt spelrum, kan avslöja vad jag känner, hur jag mår. Den bästa stunden den här veckan var när jag träffade lilla Vincent. Det förvånar mig att jag kan tycka om en miniatyrmänniska så mycket. Det är någonting helande över honom. Hur han tittar, ler, låter. En liten människa som inte dömer mig för allt dumt jag gjort i livet. Jag pratar med honom och han ser ut att lyssna, precis som mina hundar. Kanske hundar och bebisar är de jag fungerar bäst med. 

Jag är stressad och rastlös. Rotlös. Försöker förmå mig själv att känna glädje, men just nu finns ingenting där. En motreaktion till förra helgens känslosvall då jag flera gånger var farligt nära att explodera. 

Det finns så mycket ilska inom mig. Så mycket saker jag vill säga, saker jag vill göra, men över mitt jag sitter en hinna av censur. Om det är för att skydda mig eller er, det vet jag inte. Kanske båda.