På ett sätt vore det skrattretande om jorden skulle gå under imorrn. Jag skulle ju aldrig ha hunnit börja mitt liv. Två veckor efter att jag är klar med DBT är allting över. Nej, det funkar inte. Och om jag inte vore så orolig skulle jag kunna skratta av tanken.
Sofia har tagit hand om mig fantastiskt bra den här veckan. Utan henne vet jag inte alls hur det skulle ha slutat. Så kaotiskt som allt var i måndags vågar jag inte föreställa mig hur det skulle varit de nästföljande dagarna.
Idag är det dock värre. En dag kvar tills dagen jag fruktat i över tio år. Jag skall göra mitt bästa med att hålla mig distraherad. Städa, göra färdigt julklappar, se på Förhäxad och läsa. Och morgondagen... den får jag hantera så gott det går imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar