Jag brukade vara en vidrig människa

Under ett par veckors tid har jag gått igenom gamla dagböcker och bloggar. Jag försöker sammanställa det viktigaste, få det mindre spretigt, och det arbetet har visat sig vara mycket tyngre än var jag trott det skulle vara.

Det mesta i dagböckerna fyller mig med sorg. Och kärlek. Jag känner en stark kärlek för den där rädda lilla tjejen jag var. Så missförstådd. Retad och invaliderad. Kärleken minskar i takt med att jag blev äldre, hade förhållanden och blev ett stort pendlande mellan besatthet/ kärlek till min partner och rent hat.

De gamla bloggarna å andra sidan fyller mig inte med kärlek. Skam. Nästan bara skam. Bloggarna visar en endimensionell sida av en förbannad ung kvinna som hatade med samma intensitet som hon älskade. Jag publicerade namn och skrev öppet om mitt hat och förakt och ingen kom undan min ilska. Om en person läser nån av bloggarna, utan att veta mer om vad som pågick där inunder, skulle jag bli förvånad om hen kände nån som helst ömhet för bloggaren. Jag var riktigt vidrig.

Dagböckerna från samma tid visar nånting annat. De ger en bild av en sjuk tjej som efter uppbrottet från kinesen törstade efter kärlek och ständigt trodde sig vara förälskad i nya personer. En tjej som söp, blev hög, knaprade sobril som om de vore godis, skar, bråkade. Alla dessa relationer.

Det känns fel av mig att skämmas. Jag var så sjuk. Så oförstående. Ständigt dissocierande. Rädd. Jag kan validera den jag var, men ändå slipper jag inte ifrån skammen. Jag tänker på det helvete jag gav de som brydde sig, och det fanns många som brydde sig men jag trodde inte på någon av dem. Det fanns inte i min värld att nån skulle kunna bry sig om mig, blind för det faktum att ingen skulle gått med på att bli behandlad så illa av mig om det inte vore för att de faktiskt brydde sig. De försvann inte, hur mycket jag än hotade och ställde till det.

Jag tänker på Bennie, som var så ung när vi började umgås som vänner istället för kusiner. Allt hon fått stå ut med. Och Sofia, som inte gav upp om oss. Och mina föräldrar. Dessa stackars, rädda människor som inte kunde göra annat än att stå och se på medan deras dotter sakta hade ihjäl sig själv.

Men jag överlevde ju. Och jag är så innerligt tacksam för det. Jag kan dra lärdom av det mesta som jag gått igenom, men först och främst måste jag sluta skämmas. Jag gjorde vad jag kunde göra i en situation som var så infekterad.