Det känns vemodigt att jag är sjuk nu när jag äntligen är här, i tystnaden och ron. Det enda som hörs är avlägset fågelkvitter och små tassande ljud från alla kissar som nyfiket springer omkring vid stugan och kollar in oss främlingar. Vinden lätt mot kinden. Det är nästan vindstilla. Jag vill inte åka hem imorgon, bävar för bilresan när jag mår såhär och jag bävar för alla ljud som kommet invadera mitt sinne.
Igår när jag stod ute på altanen och rökte kände jag hur nån tittade på mig. Fick syn på en katt som satt sig på grusvägen och bara tittade. Det är fyra katter som bor i huset mittemot. En tjock liten kattvalp som brukar sätta sig på en stubbe och stirra in på oss.
Det är så skönt. Och tyst. Och rofyllt.
Jag lämnar efter mig en hög av aska när vi åker härifrån imorgon
Hundarna brukar stå och titta på mig genom fönstret när jag är ute och röker
Och väntar på att jag ska komma in. Matte får ju inte försvinna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar