Bland det värsta som finns, som kan hända mig, är att bli behandlad som att jag inte existerar. Relationer är svåra som fan för mig och det tar tid innan jag börjar lita minsta lilla på någon. Jag har varit så desperat efter vänskap, desperat efter att få slippa ensamheten, att jag inte sagt ifrån när någon behandlat mig illa.
Samtidigt är jag av den åsikten att äkta vänskap klarar av att en säger ifrån. Den klarar av ärlighet.
Det tar också tid innan jag kallar någon för vän och när jag väl gör det, när jag väl ser någon som en vän, är det någon jag värderar väldigt högt. Någon jag skulle göra väldigt mycket för.
Jag har väldigt få vänner. Det skulle kunna ses som en bristvara i mitt liv för jag behöver det där sociala utbytet och tryggheten som det innebär.
När jag börjar lita på en person börjar jag också växa som person. Jag vågar vara mig själv och visa delar av mig själv som jag annars försöker dölja. Vänskap får också min självkänsla och mitt självförtroende att växa. Det får mig att känna mig okej och som att jag duger precis som jag är.
Sedan så händer någonting. På tre år har jag släppt in tre olika personer som kommit nära mig och alla tre har gjort mig illa. De första två gångerna klandrade jag mig själv, även om jag nu i efterhand kan se att just de två personerna hade så grava problem att de var de själva som låg bakom uppbrotten.
Den tredje personer är annorlunda. Nej, jag klandrar inte mig själv. Hen betedde sig respektlöst mot mig och till viss del även mina hundar och tillslut tog jag upp det. Eftersom jag har problem med det sociala, och eftersom jag ständigt är rädd för att förlora de få vänner jag har, vågade jag först inte säga någonting. Drog ut på det tills jag var på väg att explodera. Det gick några veckor och jag insåg att jag aldrig skulle våga ta det ansikte mot ansikte så jag skrev ett mejl. Jobbade på det i två dagar och satt med mina papper om relationsfärdigheter från DBTn tillhands och såg till att jag inte missade någonting. Jag ville helt enkelt vara trevlig samtidigt som jag fick fram min synpunkt. Jag ansträngde mig för att inte låta det bli en attack och skriften var det enda sättet jag kunde använda mig av för att få fram mina synpunkter.
Jag var orolig när mejlet skickats, men jag hade ändå inte trott att det skulle sluta som det gjorde. Jag trodde vi var två vuxna människor som kunde diskutera sansat.
Istället fick jag en ren attack tillbaka. Ett mejl som inte visade någon som helst förståelse för att människor är olika och som fick mig att skaka i hela kroppen. Ett mejl som också tycktes påstå att jag ljög.
"Jag förstår om du behöver ta en paus från henom" sade min flickvän och det kändes bättre. Lättare. Tänkte att det nog ändå skulle lösa sig.
Så igår kväll när jag låg i sängen och skulle sova fick min flickvän flera sms från henom. Sms som sade att hen vill prata igenom det som hänt med Sofia, gärna i helgen, så att deras relation inte blir lidande. Så att det inte blir skit mellan de två på grund av det här. Sms som praktiskt taget sade att jag aldrig existerat, att jag aldrig varit henoms vän.
Jag började gråta som ett tröstlöst barn och smsen fortsatte komma. Sofia låg och höll om mig och sade att hon inte ville kolla messen. Hon ville trösta mig. Jag grät mig till sömns och började höra röster. Röster är det ultimata tecknet på att jag är sönderstressad.
Det är inte okej. Inte okej att en annan människas beteende skall såra mig så djupt att jag börjar höra röster. Och jag trodde att vi var vänner. Att jag spelade roll. Fan så fel en kan ha ibland.
Det som hänt har tryckt ned mig all för långt. Hela dagen har jag vandrat i ett vakuum och pendlat mellan att dissociera och vara medveten och närvarande. Det jag är rädd för nu är att det kommer bli ännu svårare för mig att släppa in människor i mitt liv, för alla skall veta att relationer är någonting jag behöver väldigt mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar