Jag har hoppat av samhällskunskapen.
Det hann gå för långt, så som det ofta gör när det kommer till mig. Jag jämför mig med min omgivning, alla de som klarar av att plugga och pluggar massor. Inte en tanke på att våra förutsättningar är olika.
I söndags fick jag den ultimata smällen. Egentligen anser jag att jag skulle ha märkt det tidigare och inte blundat för varningssignalerna. Jag började dissociera, bete mig olustigt tillsammans med andra människor, hade paranoida tankegångar när det kommer till vänner och kände mig allmänt nedstämd och sönderstressad. Kroppen gjorde uppror.
Ändå reagerade jag inte förrän i söndags, eller egentligen igår. I söndags kväll gick jag ut med hundarna vid åtta på kvällen. Precis innan jag skulle in i trappuppgången kom en bil åkandes och genast tänkte jag att de som satt där i tänkte skjuta mig. Bilen stannade till och min panik rusade. Jag rusade. In i trapphuset, fumlandes med nyckeln. Tänkte att jag borde gå emot känslan, kämpa emot och bevisa mig själv att det inte fanns någon sanning i tankarna, men jag hade inte styrkan.
Jag sade ingenting till någon. Istället såg jag till att plugga.
Igår, på morgonpromenaden, hann känslorna ifatt. Först då insåg jag hur långt det gått och när jag kom in igen ringde jag upp min mamma och sade att jag behövde stryka ett ämne. Började gråta och fortsatte gråta efter vi lagt på. Återigen blev jag det där otröstliga barnet, jag blev Angelica.
När jag gick i gymnasiet gick det nästan inte en dag utan att den där paranoian dök upp, den som sade att det låg krypskyttar runtom mig och skulle skjuta ihjäl mig. Det var en skräck att gå ut och tids nog blev jag sjukskriven och med det kom isoleringen.
Nu märker jag av samma typ av problem. Ändå förstod jag inte fullt ut hur illa det var. Är.
Ringde min mamma förut och berättade att jag fått svar från min lärare och att jag nu är struken från kursen. Hon tog sig tid att lyssna på mig och få mig att inse att jag behöver lugn och ro. Därför skall jag idag bara ägna mig åt mig själv. Göra sådant som jag mår bra av. Leka med hundarna, läsa, bada, kanske skriva brev, se på serier. Allt som gör att jag tar hand om mig själv. Det känns lite bättre, men känslan av misslyckande finns fortfarande där. Jag är oerhört sårbar och förbannad och besviken på mig själv. Känslorna säger att jag skall hoppa av skolan medan förnuftet säger att jag skall köra på. Wisemind-tänket säger att jag gjort precis rätt. Ändå känns det så jävla jobbigt och förnedrande.
Jag skulle behöva gråta. Få ur mig all sorg och smärta som jag känner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar