Det tar kraft att vara inställd på flyktläge - och självinvalideringarna haglar

Självinvalideringarna haglar. Tvingas stanna upp, andas djupt och försöka få ned mig själv på jorden igen.

Idag var inte den optimala dagen för mig att ha mitt första prov i skolan på flertalet år. Sårbarheterna var enorma. Mental instabilitet eftersom jag missade att ta min medicin igår, fortsatt smärta i nacken, mensen dök upp med en hemsk värk och - som vanligt - krångel och strul när det kommer till relationer.
Jag gjorde ändå mitt bästa för att ta hand om mig själv. Gick upp klockan sju när klockan ringde i morse, och sov alltså varken för lite eller för mycket, och jag åt frukost och lunch. Spenderade några timmar med att läsa på inför provet, men var noga med att ta pauser för att varva ned.

Vid tre började nervositeten övergå i rädsla. När pappa kom och hämtade mig vid fyra låg rädslan på fyra av fem. Det fortsatte på en fyra under vägen in i skolan och medan jag satt med pappa i korridoren och väntade sjönk den ned hela vägen till en tvåa. Både kroppen och hjärnan lämnade flyktläget.

Så började det strula. Läraren kom först 25 minuter efter utsatt tid och medan jag satt där och väntade växte rädslan sig starkare igen. Elever och lärare gick i korridoren och jag ansträngde mig för att titta upp mot dem istället för att fastna med blicken ned i golvet. Kände hur jag var på väg att börja dissociera, men lyckade dra mig ur det.

Precis innan läraren kom var jag redo att fly. Rädslan låg på en stabil fyra och jag fick tala lugnt till mig själv för att förhindra en flykt. Fokuserade på konsekvenser och hur mycket värre det skulle bli om jag flydde.
Och jag klarade av att stanna kvar.

Väl dags för provet blev jag placerade i ett litet rum för mig själv och tog god tid på mig att gå igenom frågorna och svara så utförligt och noggrant som jag kunde. Pendlade mellan medvetenhet och dissociation och lyckades sitta i femtio minuter utan en paus och bara skriva. Vände sida på provet och insåg att jag klantat mig rejält. Jag hade helt missat att läsa på om de olika psykologiska inriktningarna.

Ropade på pappa som hämtade läraren och jag förklarade situationen. Kände tårarna vara på väg och ansträngde mig för att inte låta dem släppas lösa. Jag fattar fortfarande inte hur jag kunde vara så klantig.
Min lärare var snäll och sade att jag kunde komma tillbaka en annan gång och göra klart resten av provet. Annars skulle jag få göra det hemifrån, men då kan jag inte få mer än godkänt. Jag valde det andra alternativet. Har prov igen nästa vecka och måste fokusera på det. Just nu känns det bara så piss. Så mycket som jag kämpat med pluggandet - har aldrig tidigare läst på så mycket till ett prov - och till ingen nytta. För det är så det känns. För ett G hade jag inte behövt kämpa såhär mycket.

Både kroppen och psyket är helt slut nu. Det tar kraft att vara inställd på att fly och minst lika mycket kraft att exponera sig för saker som är läskiga. Det är Sofias födelsedag idag och jag önskar att jag orkade göra någonting fint till henne, men allt jag orkar med är att ligga i soffan och vänta på att dagen skall ta slut.