Jag har fan ingenting att skämmas över

Jag ser visst alltid ut som en dryg
bitch på bild.

Igår käkade jag ute på restaurang. Det var ett tidigt födelsedagsfirande av min far och jag var där med Sofia, mina föräldrar, min bror Kenny och hans fina Natta. Jag fick se Nattas gravidmage (jag skall bli faster!) och maten var fantastisk.

Under middagen berättade mamma att mamman till en gammal barndomskompis till mig kommit in på hennes jobb. Det högg till i magen så fort hon sade det och genast började jag döma mig själv. Jag vill inte att folk från mitt förflutna skall få veta hur det gått med mig.

Idag började jag tänka på det där igen. Hur jag dömer mig själv och skäms för sådant jag varit med om. Det är fan ingenting annat än idiotiskt. Jag har för sjutton lyckats jobba bort en psykiatrisk diagnos! Det om någonting bevisar ju min styrka. Lika lite som någon med cancer kan hjälpa att den fått cancer kan jag hjälpa att jag utvecklade borderline. Det finns ingenting att skämmas för. Jag har kämpat, så in i helvete, och gör det fortfarande och någonting annat än stolthet är inte okej att jag känner.

Det jag skäms över är inte borderline i sig, utan var jag är någonstans i livet. Jag är 26 år, blir 27 i augusti, och hur långt har jag egentligen kommit? Jag pluggar just nu in gymnasiet och kan inte ens gå till affären själv och handla.
Om jag vänder lite på det, och istället säger att jag är 26 år, blir 27 i augusti, och jag har jobbat bort min borderline-diagnos, lärt mig extremt mycket om mig själv och andra via terapin och skaffat mig livserfarenheter som jag aldrig annars skulle ha kunnat skaffa, då känns det inte så hemskt längre. Jag är stark. Att vara känslomässig är inte alls samma sak som att vara svag, vilket många människor dock tycks tycka. Jag har tagit mig igenom så väldigt mycket saker, tunga, djupa saker. Psykoser, självskadebeteende, missbruk.
Tänker jag så känner jag mig plötsligt väldigt ung. Mitt liv har precis börjat. Det tog tid att komma hit, men det är okej, för allt det som jag lärt mig, tack vare mina svårigheter, är ovärderliga.