Jag har väldigt låg självkänsla. Sedan början av högstadiet har jag kämpat med att passa in. Hitta en plats där jag är okej precis som jag är.
Att då sluta raka mig är en enormt stor sak. Det känns som en befrielse. Slippa sönderskurna ben för att jag vägrar gå ut barbent med stubb. Slippa ödsla massa pengar på rakprodukter. Få vara och se ut precis som jag vill.
Nu börjar våren närma sig och med den kommer mer lättklädda kläder. Jag hoppas innerligt att jag inte kommer falla tillbaka i rak-hysterin. I mina ögon är det inte okej att jag skall behöva raka mig bebislen över hela kroppen bara för att samhället ställer det kravet på mig som kvinna (och mer och mer även på män). Om jag någonsin skall börja raka mig igen så vill jag att det skall vara för min skull.
Med tanke på min låga självkänsla är jag tveksam till att jag kommer våga gå ut med bara ben och iklädd linnen. Jag vet inte hur mycket mitt psyke skulle klara av om andra skulle få för sig att säga saker. Kasta äcklade blickar. För det är ju just det som är problemet och det är just det som jag vill vara med och motverka genom att sluta raka mig. Jag vill få bort det där trycket och tvånget som samhället kastar på dess medborgare. Jag vill att människor skall få se ut precis som de vill och jag hoppas att jag kommer vara stark nog att inte vika mig.
Det är helt enkelt inte okej att någon annan skall diktera för mig vad som är okej och vad som inte är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar