Det är ingen nyhet att relationer är det jag har svårast med. Flera gånger i veckan sitter jag med mina papper om relationsfärdigheter från DBT och försöker förstå både mig själv och min omgivning. Lär jag mig någonting? Absolut, men samtidigt blir frustrationen enorm. Jag har svårt att acceptera och hantera att jag validerar andra som inte validerar mig. Rent logiskt förstår jag ju varför det är så - människor kan överlag ingenting om validering, men det tar ändå inte bort frustrationen jag känner. När jag är riktigt sårbar känner jag för att släppa all kontakt med människor som inte har någon erfarenhet av validering.
Redan när jag vaknade igår var jag sårbar. Det är mycket som pågår i mitt liv just nu och sårbarheterna tycks sitta utanpå huden.
Sent på eftermiddagen var jag inne på Facebook, åh denna djävulens uppfinning, och läste en diskussion i en grupp som en vän till mig är med i. På något sätt hade diskussionen börjat handla om människor som är känsliga och orden som min vän skrev - de var vedervärdiga.
En av kommentarerna som hen skrivit är ingenting annat än en lång invalidering riktad åt alla oss människor som är känsliga. Bland annat skriver hen att det behövs hårdare bemötande mot oss känsliga, så att vi inte står och bölar för småsaker.
Personer med borderline har en enorm känslomässig sårbarhet. Även om en inte längre uppfyller några kriterier, så som det är för mig numer, finns den känslomässiga sårbarheten fortfarande kvar. Vi reagerar starkare än andra och känslorna sitter kvar längre. Det spelar ingen roll hur många timmar, eller år, vi spenderar i terapi - det finns alltid kvar.
Och att påstå att exempelvis jag, och otroligt många med mig, inte fått hårt bemötande från omgivningen är en väldigt stor felaktighet. Det vi behöver, vi känslomänniskor, är folk som respekterar oss så som vi är. Folk med lite medmänsklighet som inte invaliderar och förnedrar oss för att vi känner så väldigt mycket. Personligen tycker jag inte att det är mycket att kräva. Det behövs inte speciellt mycket intelligens för att förstå att vi alla människor är olika. Om folk kunde behandla oss mer respektfullt skulle det förändra väldigt mycket för oss. Att vara känslig är trots allt inte enbart en förbannelse - det kan också vara en välsignelse. Den kärlek jag känner för människor jag bryr mig om och praktiskt taget alla djur i världen, den kärleken tar mig framåt. Dessutom gör ju känsligheten att jag, och alla andra känsliga människor där ute, har lättare att förstå andra människor, både deras glädje och smärta.
En annan person som deltog i diskussionen var ännu värre. Hen orkar jag dock inte gå in på. Visst, det var tungt att läsa, men det är ingen person jag har i mitt liv. Orden från min vän däremot tryckte på en punkt i mitt inre. Det kändes som en mental spark i magen.
Jag måste vara försiktig med vilka personer jag släpper in i mitt liv. Det hen skrev i diskussionen satte igång en sorg inom mig som förstörde hela min lördag. Jag började döma mig själv, invalidera mig själv, och som vanligt när jag mår dåligt kände jag för att ge upp.
Hen har all rätt i världen till sina åsikter, men jag kan inte kosta på mig att ha en sådan person i mitt liv. Jag måste sätta mig själv först och det är precis vad jag tänker göra, även om det är svårt. Svårt som fan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar