Jag försöker vara social och trevlig men det funkar inte jämt. En sorg jag inte kan identifiera har byggt bo i mitt bröst och skrattet och leendena känns falska.
Men jag läser. Läser mer än på länge. Och jag älskar djuren som ser på mig med sina stora ögon och njuter när Sofia lägger armen om mig. Tar tacksamt emot all uppmärksamhet jag får av mina vänner och känner en glädje, alltför stor för att beskriva, när jag tänker på att de finns i mitt liv. Att de stannar trots mitt eviga motstånd och min tidvis svåra personlighet.
Ciggen bränner hål i min själ samtidigt som de är en av mina största tryggheter. De är ett sant skyddsbeteende som jag ännu inte är redo att släppa ifrån mig.
Och jag är tacksam för mina föräldrar som alltid orkar lyssna och alltid orkar kämpa med mig - och åt mig de stunder jag själv är alltför trött för att försöka.
Trots sorgen finns det någonting som kan kallas lycka inuti mitt bröst.
<3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar