Det är tomheten. Den där ständiga känslan av ihålighet i min insida. Ett hål som jag desperat försökt fylla och fortfarande kämpar med.
Tidigare har det varit självskadande, piller, alkohol, litteratur som jag använt i fruktlösa försöka att täppa till hålet. Idag är det istället människor jag använder mig av. Relationer. För jag har ju fått höra hur viktigt det är för mig med närhet till andra människor.
Det är först nu jag börjar inse hur det ligger till. Hur det mesta som kommer i min väg används i försöka att stänga till, eller fylla upp, det där enorma, skrikande hålet.
Jag har så höga förväntningar innan. Om Erika och Robin skall hit så tänker jag innan att det kommer bli så kul. En kväll i deras sällskap och hålet kommer försvinna. Samma sak när Bennie och jag skall vara själva, ha en Bennie och Mana-kväll och dricka öl, sjunga och lyssna på Crüe. När jag väntar brev från brevvänner. När Sofia och jag skall ha en myskväll.
Vad som helst som involverar andra människor.
Och varenda gång står jag där och undrar vad som gick så fel. Rastlösheten som hålet skapar får det att krypa i kroppen på mig och desperationen ökar i styrka. Jag frågar mig själv vad som är fel med mig. Vill veta varför tomheten aldrig vill försvinna.
Jag vet att svaret ligger hos mig. Svaret och ansvaret. Jag behöver bygga upp mig själv inifrån om hålet någonsin skall minska i storlek - men jag vet verkligen inte hur det skall gå till.
Hålet och rastlösheten ger mig dåligt samvete. Och jag känner skuld. Vill skrika åt mig själv att vara tacksam för alla dessa fina människor i mitt liv. Tacksam istället för att må dåligt.
Men jag vet ju att det inte funkar så.
Och jag är tacksam. Tacksam som fan. Jag vill bara veta varför hålet alltid stannar kvar. Förstå, inse, vad som är lösningen och jag måste djupt in i mig själv för att få reda på svaret.
<3
SvaraRadera