Exponering och krypande under huden, men jag har fina vänner och ni är fantastiska

Jag kämpar på med mitt hål. Ständigt sökande efter saker som kan täppa till det. I fredags vaknade jag lycklig. Jag satt i timmar på balkongen tillsammans med Bennie och skrattade och mådde bra. Som från ingenstans började hela mitt huvud vibrera av smärta och i samma stund byttes glädjen ut mot sorg. En sorg som satt kvar resten av dagen och kvällen och bidrog till att det hela tiden kändes som att jag skulle börja gråta vilken sekund som helst.

Efter massvis med tabletter lugnade huvudet ned sig så pass att jag faktiskt kunde stå upp och vid fyra drog jag, Bennie, Sofia och Uula iväg till Vivalla och levererade tre stora papperskassar med böcker till Erika och försökte hälsa lite på katterna.
Vi drog upp på stan för att fika, en exponeringsuppgift jag har från terapin att göra varje vecka, men som jag inte gjort förrän nu. Rädslan låg på en trea av fem och jag chockades själv av dess styrka samtidigt som jag var medveten om att det berodde på att jag exponerat mig alltför lite den senaste tiden.
Vi satte oss ute i blåsten och med kaffe och cigg och morotskaka lyckades jag lugna ned mig så pass att all rädsla försvann.

Med rädslan borta kom istället obehaget. Obehaget av att sitta ute bland människor. Det började klia i kroppen och jag blev rastlös och hade svårt att koncentrera mig på vad som sades och fokuserade istället på människor som gick förbi oss. En tjej som tycktes vara klädd i enbart BH och shorts, en brud och brudgum och alla deras följeslagare, en kille med två helt olika skor på fötterna. Jag ville fly. Springa hem och isolera mig i sovrummet och sova bort krypandet under huden.

Istället gick vi till HM och köpte smink till mig. Medan Sofia stod i den långa kön - det fanns ingen chans att jag skulle klara av att ställa mig i den kön och sedan betala - gick vi andra omkring inne på HM och gjorde narr av kläderna och väskorna och allt annat skumt och fult som säljs där. Tröjor som mer ser ut att passa en åttaåring än en tonåring eller vuxen människa, väskor formade till ananasar, solbrillor med skumma blommor på.

På vägen till bilen började mitt bröst värka. Det gjorde så ont att jag fick svårt att både gå och andas. Bennie gjorde mig sällskap medan de andra fortsatte på i vanlig takt. Kände mig som en gammal skröplig tant där jag stapplade fram och vägen fram till bilen kändes som flera mil lång.

Resten av kvällen spenderade vi med att se på Sons of Anarchy och Fredagen den trettonde. Efter lite mer än halva filmen behövde jag vara ifred och gick in i sovrummet och skypade med Wattie istället.

Lördagen spenderades i ett brus. Jag gick upp, drack kaffe, tog ut hundarna och dammsög lägenheten. Stoppade i mig mer piller mot huvudvärken och fantiserade om att läsa i timmar, men hade inte koncentration nog att kunna läsa en endaste rad.
På kvällen glodde Bennie och jag först på Queen of the Damned, som egentligen är en jävligt kass film men alla är så jävla snygga och därför blir den fantastisk, och sedan joinade Sofia oss och vi såg på Green street hooligans, en film som fick mig att börja gråta och förbanna Bennie och Wattie som övertalat mig att se den.

Idag har jag av någon obeskrivlig anledning ångest. Den är inte stark, men den finns där och gör det svårt för mig att fokusera på någonting. Den får mig att vilja sova bort dagen, eller läsa bort den, men jag skall försöka göra någonting produktivt, någonting som kan få mig att känna mig kompetent. Det är det allra bästa mot min ångest.