Totala motsatser och relationsproblematik

Relationer för mig innebär automatiskt en stor dos dåligt samvete. Dagligen. Mina humörsvängningar, som fortfarande är, och alltid kommer vara, extrema, är inte bara jobbiga för mig. Jag vet inte hur det är för andra, hur de känner inför mina ständiga utbrott av känslor, både så kallat negativa som positiva känslor. Vet de var de har mig? Känner de att de måste ta det försiktigt för att de aldrig vet hur jag kommer att reagera? Något som en dag får mig att skratta kan en annan dag, eller en annan timme, få mig att gråta eller fräsa till av ilska.

Jag är oerhört känslig för stämningar, ansiktsuttryck, kroppsspråk, röstlägen. Ständigt läser jag av människorna omkring mig så som jag läser av mina hundar för att förstå vad som pågår inom dem. Det händer ibland att jag släpper kontrollen, men det brukar oftast innebära att jag fräser och beter mig som en ilsken katt.
Det kan vara ett ögonbryn som höjs lite, lite grann. Eller en leende mun där leendet inte når ögonen. Ett röstläge som säger någonting helt annat än vad orden säger och jag sjunker nedåt. Börjar tänka, älta, dras tillbaka in i gamla beteenden och tankar som säger att jag inte är bra nog och att ingen egentligen tycker om mig.

När jag gick i färdighetsträning och vi jobbade med validering fick vi sitta två och två och öva på att validera varandra med både vad vi sade men också hur vi betedde oss. Vi var tvungna att tänka på allt. Hur våra kroppar var, hur vi såg ut i ansiktet, hur vi lät på rösten. Det var, är, en bra övning men samtidigt misstänker jag att det kan ha gjort mig ännu känsligare för alla dessa saker. Jag kan inte förvänta mig att min omgivning ständigt skall validera mig på samma sätt som terapeuterna på DBT. Det är omöjligt. De har inte den utbildningen och jag tror inte att någon klarar av att vara så validerande precis hela tiden. Att validera innebär att vara väldigt uppmärksam, både på sig själv och på den andra personen. Det tar energi.

I torsdags mådde jag väldigt bra. Jag mår alltid bra dagen efter jag har haft terapi. Terapin ger mig en kick att orka fortsätta och den hjälper mig också att både förstå mig själv och andra bättre.
Så i torsdags var jag produktiv. Gjorde allting jag skrivit upp på mitt schema att jag skulle göra och även mer än det. Terapeut K varnar mig alltid. Säger till mig att inte ta på mig för mycket, att inte överdriva vad jag åtar mig, men lyssnar jag? Kanske. Till viss del gör jag nog det, men långt ifrån så väl som jag skulle behöva lyssna.
När jag var så pigg och glad passade jag på att åta mig uppgift efter uppgift efter uppgift och den natten somnade jag lycklig.

Fredagen blev torsdagens motsats. Energin som fyllt min kropp bara en dag tidigare var helt borta. Jag kände mig ledsen och obalanserad och hade återigen dåligt samvete för att jag mest bara låg i soffan och väntade på att någonting skulle hända. Kvällen spenderades med Sofia, Erika och Bennie och jag gjorde mitt bästa för att vara social. Att orka vara social, men hur jag än ansträngde mig så gick det inte. Jag hade ångest. Riktig jävla ångest och det lamslog mig. Jag är inte van att ha ångest längre. Oro och obehag känner jag nästan dagligen, men det är inte ofta den rena ångesten hälsar på.
Ångesten i sig gjorde mig ledsen och fastän jag hade dessa fantastiska människor runtom mig kände jag mig så tom, så ensam. Ihålig. 


Det bör inflikas att jag i onsdags tog min medicin två timmar för sent. Efter alla dessa år har jag lärt mig hur viktigt det är att jag tar min medicin samma tid varje dag, men i onsdags hade jag terapi samtidigt som jag skulle ta min medicin och jag hade glömt att ta med den. Om jag missar en dag innebär det två dagar av kaos, men jag trodde inte att det skulle bli någon skillnad om jag bara tog medicinen två timmar senare. Kanske hade jag fel.

En dum sak jag gjorde i fredags var att jag drack lite öl fastän jag mådde dåligt. Jag vet att alkohol är det sista jag skall ta till när jag mår dåligt, men i min desperation ville jag ge det en chans. Se om det kanske trots allt kunde få mig att må bättre så jag skulle klara av att umgås med mina fina människor.

Tillslut orkade jag inte försöka mer. Jag tog med mig min dator in i sovrummet och loggade in på Skype och pratade med en person, Wattie, som jag kommit väldigt nära på några få månader. Vi pratar med varandra flera gånger i veckan och jag är alltid brutalt ärlig mot honom. Jag tänkte att kanske några timmars samtal med honom skulle kunna få mig att må bättre men det var lönlöst. Istället fick jag veta att han skulle resa bort några dagar och inte ha tillgång till internet och genast förvandlades jag till den där kalla och avståndstagande personen jag brukade förvandlas till när det kändes som att människor var på väg att lämna mig.

Så jag loggade ut och återgick till att försöka umgås med S, B och E och jag slutade också att dricka öl. Jag ansträngde mig, så mycket jag kunde förmå mig, men fann mig själv sitta och gråta. Gråta över Robin som jag inte kommer träffa på drygt två månader eftersom han är i Göteborg och jobbar, gråta över att jag varit så dryg mot Wattie. Men främst grät jag för att ångesten var så stark och jag inte kunde förstå mig själv. Lade mig i sängen och försökte sova men istället för sömn blev det mer tårar till ljudet av de andras skratt inifrån vardagsrummet. Jag kände mig så fel. Skuld och skam som bombarderade mig. Min flickvän och två värdefulla vänner satt inne i vardagsrummet och jag kunde inte förmå mig själv att umgås med dem. Det kändes förnedrande. Vidrigt. Jag vet att de alla tre förstår mig och ändå var, och är, skammen så stark.

Jag var rädd för hur min lördag skulle bli, men när jag vaknade mådde jag på topp. Nästan hela lördagen blev bra fastän fredagen varit så hemsk. Jag antar att ångesten kom pga medicinen och att den blev flera gånger värre för att jag dels drack öl och dels ansträngde mig så innerligt för att få bort den. Jag gjorde allt det där som jag logiskt sett vet att jag inte skall göra.