Ångesten stannar aldrig upp där den började, den sprider sig vidare i full fart och är nästan omöjlig att stanna

Jag hann inte mer än vakna innan ångesten slog till. Det gick så fort. Såg på klockan att jag försovit mig och därav fuckat upp mitt schema för morgonen. Vanligtvis går jag upp vid åtta eller nio, dricker två stora koppar kaffe och läser bloggar innan jag tar ut hundarna vid tio. Idag fick jag i princip häva i mig en kopp kaffe och sedan ta mig ut med djuren. 

Såklart hann jag med min morgoncigg och det var medan jag rökte den som ångesten slog till mig med en enorm kraft. Varför? Det började lukta eld. Lukten varade bara i några sekunder och ändå lyckades den få mitt hjärta att stanna och min mage att värka. Eld. Eld påminner mig om en plats inte långt från där jag växte upp och dit jag brukade gå med min dagmamma och grilla korv och leka i skogen. De andra barnen tycktes älska dessa utflykter men av någon anledning gav det mig alltid ont i magen och en känsla av att inte vistas i verkligheten. Idag vet jag ju att det var overklighetskänslor jag drabbades av, men den lilla flickan som en gång var jag hade ingen aning om vad som hände, vad som var så fel. 

Jag fastnade upp i eldtankarna i bara någon minut och sedan spred ångesten sig vidare. Nu var det terapin det gällde. Jag ljuger inte om jag säger att jag älskar terapi sessionerna. Varje gång jag lämnar terapeut Ks rum känner jag mig klartänkt, stark, redo att fortsätta kämpa. Med hennes hjälp har jag tagit mig igenom många saker som både jag och min omgivning trott var omöjligt för mig att klara och ändå sitter jag här och tvivlar starkt på min väntande uppgift; att klara av att vara i skolan, som en "vanlig" elev. 

Det låter som en önskedröm att jag någonsin skall kunna studera i skolan, vara med på lektioner, socialisera med främlingar, gå runt i korridoren alldeles ensam. Jag är livrädd. Riktigt jävla livrädd. Vill lägga mig ned på golvet och vifta med armarna och benen och skrika efter mamma att komma och rädda mig. En annan del av mig vill lämna terapin och återgå till mitt gamla självdestruktiva jag och inbilla mig att det är det enda jag klarar av. Men den allra största delen av mig vill fortsätta. Jag tror inte på att jag kommer klara det och att studera på distans fungerar väldigt bra för en ensamvarg som mig, men det vore fantastiskt bra om jag faktiskt klarade av att gå på träffarna som distanseleverna går på och att även kunna göra proven i skolan i ett klassrum tillsammans med alla andra istället för att stänga in mig i ett litet rum, ensam med min oro och mina tankar. Det vore också väldigt bra om jag klarade av att ta mig till skolan utan hjälp av mina föräldrar. 

De där sakerna känns inte alls lika omöjliga som scenariot ovan. De känns till och med så pass möjliga att jag kan hålla mig lugn och inte flippa ut, inte ge upp, inte ge in för passiviteten. 

Och nu när jag redan fuckat upp mitt dagliga schema säger större delen av mitt jag åt mig att skita i resten av schemat, att helt enkelt ge upp, bli passiv, så som jag brukar bli vid minsta lilla motgång. Men jag är stark efter gårdagen och dess glädje och tänker återuppta schemat där jag är just nu och följa punkterna och pricka av dem efterhand. Det är det bästa jag kan göra nu när jag redan är så sårbar.