Att ge mig på samhällskunskap på nytt den här terminen är väldigt känsligt för mig. Jag kan inte riktigt släppa att jag förra terminen var tvungen att ge upp, hoppa av, ge in för stressen. Samtidigt försöker jag se den här terminen som en ny chans att göra uppgifterna så mycket bättre.
På söndag skall första diskussionsuppgiften lämnas in. Jag har jobbat med den både denna vecka och förra, och för det mesta har det gått väldigt bra, men just nu är det stopp. Jag förstår inte riktigt vad jag skall göra, för jag finner inte svaret på en av frågorna som skall besvaras. När det blir så har jag lätt för att bli hysterisk. Om jag inte stoppar mig själv i tid sätter helvetestankarna igång och jag vill hoppa av. Ge upp ännu en gång. Men idag lyckades jag stoppa mig själv. Jag insåg att hysterin låg nära när jag röt till åt hundarna för att de skällde på någonting i trapphuset. Eftersom jag var klar nog i skallen för att inse vad som var på gång kunde jag också ta en paus innan det brakade lös fullkomligt.
Jag tvingades skjuta åt sidan alla dessa tankar som säger att jag inte kommer hinna klart i tid om jag inte jobbar, jobbar, jobbar. Istället spelade jag lite på min iPad och blev lugnare. Det är tänkt att jag skall göra ett nytt försök nu, det andra eller tredje eller sjuttioelfte gången idag, och om det inte funkar nu heller så får det vara så. Det viktiga är att jag tar det lugnt, stannar upp och inte stressar sönder mig själv. Det kommer lösa sig, det vet jag ju, och om det mot all förmodan inte skulle göra det så för jag lösa det då. Det är hur som helst ingen idé att ta ut all skit i förskott. Jag måste stanna i nuet. Och andas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar