Igår gjorde jag precis det mitt bloggnamn antyder att jag skall göra

Igår. Hur skall jag kunna beskriva gårdagen rättvist? Rättvist beskriva vad jag upplevde och kände. Utan att överdriva kan jag i alla fall säga att gårdagen var min bästa dag/kväll på flera år. Vem fan hade kunnat tro det?

Prideparaden, som jag anmält mig till för flera månader sedan, men aldrig riktigt trott att jag faktiskt skulle delta i. På förmiddagen hade jag terapi och terapeut K och jag pratade om den väntande paraden och alla dessa människor jag skulle tvingas möta. Jag berättade för henne om första gången jag träffade Erika. Sofia och jag stod utanför bion och där kom Erika farandes med en kompis och hela jag stelnade till. Under hela tiden hon pratade med Sofia, vilket i ärlighetens namn inte blev speciellt länge och det var bara mitt fel, stod jag och blängde. Mest på henne, men också på folk runtomkring. Och min blick, blicken jag använder, använt, för att hålla folk på avstånd är inte kul. Den är vidrig. Hatisk. Hemsk. Men den har också hållit sitt syfte - folk har hållit sig på avstånd från mig.
Jag ville inte vara likadan igår och terapeut K och jag pratade om hur viktigt det är att jag ler. Jag behöver inte flina stort, men ett litet litet leende som visar välvilja istället för hat gör en stor skillnad. Vi pratade också om själva paraden.
"Om jag bara släpper på all oro och är mig själv så kommer jag ha jävligt kul" sade jag och det var precis vad jag gjorde. Inte från första början, men efter ett tag.

Vi poserar så vackert tillsammans. 

När jag kom hem från terapin tvättade jag bort allt smink, hoppade in i duschen och sminkade mig på nytt. Bennie, och framför allt Sofia, var lugnet själv, men jag var allt annat än lugn. Jag var nervös. Rädd. Sårbar. Flera gånger innan vi drog iväg vad jag nära att börja gråta när jag såg mig själv i spegeln.
"Jag är så ful. Fan vad jag är fet. Alla kommer tycka att jag ser ut som ett miffo. Är mitt ansikte blankt? Är jag blank i ansiktet? Fan, jag är så blank. Alla kommer hata mig."
När jag skall träffa människor tycks jag se mitt eget värde i hur jag ser ut. Jag vet ju att det inte är så, och egentligen spelar det ingen roll vad andra personer tycker om mitt yttre, men i sådana här sammanhang blir ytan mitt allt.

Vi drog till bussen strax efter fem, alla tre alltför lata för att vilja gå den korta biten till mötesplatsen utanför Virginska skolan. Konstigt nog började jag lugna ned mig på bussen. Det började kännas kul och spännande.
Lugnet försvann dock så fort vi hoppat av och mötte två vänner till Sofia. Då ville jag inte vara kvar längre.
Men jag var medveten. Hela tiden och när vi gick fram till Sofias vänner tänkte jag på min utstrålning. Jag försökte möta deras blickar, le, men det tog ett bra tag innan någon av dem ens såg åt mig eller Bennie. Nåja, det är i alla fall inte mitt fel, tänkte jag och kände mig lite lugnare igen.

Vi började gå mot mötesplatsen och alla människor gjorde mig rädd. Jag tog Bennies hand och började sakta ned på stegen, men jag följde ändå med, ända in i smeten av människor. Glada människor. Det spelades olika låtar från olika håll och jag blev orolig. Påtagliga ljud från olika håll brukar framkalla rösterna i mitt huvud och Sofia och Bennie frågade om jag ville gå, men jag stannade kvar. Gick emot känslan och tvingade mig att faktiskt se på alla människor omkring mig.
Efter en stund kom min älskade Lathi med E och några andra vänner och jag kastade mig om hennes hals. Fann tryggheten där. Och strax därefter kom min lilla minikusin Emma och joinade oss. (Jag var, och är, så stolt över henne. Att hon helt lugnt, hon verkade i alla fall lugn) slog följe med alla dessa för henne okända människor, som alla är mycket äldre än henne. Min lilla, modiga plutta).

Tillslut var det dags för den ultimata exponeringen, att sälla oss till ledet. Först hamnade vi bland Folkpartiet och där var det nog ingen av oss som ville stå så vi trängde oss vidare. Insåg att vi nu var bland massa döva och tog oss vidare igen. Centerpartiet. Jag försökte dra med alla till Vänsterpartiet, vilket alla faktiskt verkade vilja, men det blev inte så och istället hamnade vi av någon anledning vid Norrköping Pride.
"Vi kan fan inte stå här heller" var det någon som sade och efter ett tag hamnade vi med Röda Korset. Det fick duga. Vi blev kvar där.

Det tog inte många minuter förrän jag var lugn och vad som sedan hände har jag svårt att greppa. När paraden kom upp på stan och alla dessa människor stod och tittade på oss började jag dansa och sjunga och yla. Det blev ett jäkla massa ylande och folk som gick före oss i paraden vände sig om och blängde, men jag brydde mig inte. Jag hade kul. Jag var mig själv. Och jag ylar mycket hellre än skriker hysteriskt som så många andra gjorde. Och att folk i en pride parad blänger - nej, det är fan inte klokt.

Sofia ser ut som en dryg bitch, men det får helt enkelt vara okej. 

Vi tågade över stan och ned till Stadsparken. Runt tusen personer i paraden och jag var, och är, både förvånad och stolt. I Stadsparken var det ännu mer människor. Glada människor som dansade och sjöng och hade kul - och jag var en av dem. Dansade och brydde mig inte om hur det såg ut. Jag hade kul och var lycklig. Lycklig utan minsta lilla undertryckta oro eller obehag där under.
Människor i alla åldrar och former som släppte loss. Det var fantastiskt att se. Att lilla Örebro faktiskt lyckades åstadkomma det. Och resten av kvällen flög jag fram på min lycka, kände mig berusad utan att ha använt minsta lilla berusningsmedel.

Nio tog vi bussen hem igen. Det kändes tråkigt att åka så tidigt, men kropparna värkte och vi ville inte lämna hundarna ensamma för länge. Och lyckan - den sitter i än idag.