Dissociation och varningssignaler som jag vägrar lyssna på

Ångest. Det finns ingen känsla i hela världen som är värre. Ingen känsla som kan ta över hela ens väsen så som ångesten kan.

Igår var den värsta dagen på väldigt länge. Att jag vaknade med rivande ångest i kroppen borde ha varit en varningssignal, men jag tog den inte på allvar. Inte förrän den låg på fem av fem och jag faktiskt övervägde att ringa mina föräldrar och be dem ta mig till akutpsyk insåg jag hur illa det verkligen var. Att jag ens övervägde tanken på akutpsyk säger massor - jag har alltid flytt det stället som pesten. 


Min flickvän är en levande ängel, men det vet ni nog redan. Hennes ögon speglade skräck och oro, en stark rädsla för vad jag skulle ta mig till. Vad jag inte sade till henne är att rädslan var minst lika stor hos mig. Det kändes som att jag var på väg att tappa fattningen, tappa all kontroll. Kris-listan som jag skrev i början av sommaren var inte till någon som helst hjälp.
Vi slog på ett avsnitt av Lilla huset på prärien - en underbar serie som tar mig tillbaka till min barndom och tryggheten jag för det mesta kände. Det var svårt att fokusera, men ångesten gick ned till en hanterbar trea. Vi hade fyra minuter kvar att se när vi drog ut med hundarna och mötte Erika vid affären. Det tog inte lång stund förrän ångesten ökade på igen och jag började dissociera och kunde med andra ord inte alls hänga med i vad som sades.
Jag gick in i sovrummet och lade mig under täcket. Skuld och skam för att jag inte klarade av att umgås när Eriks var här, men jag kunde inte göra någonting åt det. Det fanns inte tillräckligt med kraft i mig för att kunna klara av att umgås. När ångesten är så pass stark, och när jag dissocierar, behöver jag tystnad. Att försöka hänga med i samtalsämnen som rör vad som helst förutom förslag på min fortsatta överlevnad funkar inte.

Efter ett tag lyckades jag dock ta mig ut till de andra i vardagsrummet igen. Vi åt mat och såg på Seinfeld - jag minns ingenting av vad vi såg - och sedan satte jag mig på balkongen med Sofia och pratade medan Erika talade i telefon. Jag hade fastnat i någon form av fosterställning i soffan och behövde ta mig ur positionen.

Sofia lät mig tala utan att avbryta. Hon var uppmärksam och validerande och lyssnade på allt jag hade att säga. Sakta rann det ur mig och jag fällde några tårar och hon föreslog att vi skulle ta en längre promenad med hundarna. Hon är väl medveten om att det är vad som brukar fungera bäst för mig när ångesten gör mig handlingsförlamad.
Erika stannade kvar här hemma och vi tog på hundarna flexikoppel och gick ut. Det tog längre tid än vanligt för ångesten att minska, men när vi kom hem igen låg den på en tvåa och jag kunde äntligen andas normalt igen.

Erika satt fortfarande i telefon när vi kom tillbaka (seriöst E - hur sjutton orkar du? :P) och när hon var klar slog vi på några avsnitt av Glee och jag gjorde armband. Dissocierade lite till och från, men överlag blev resten av kvällen bra. När Erika gick till bussen lade jag mig i sängen och läste en stund innan jag somnade.

Ångesten var tillbaka igen när jag vaknade imorse och de första vakna timmarna spenderade jag liggandes i soffan. Efter god mat och några avsnitt av Lilla huset på prärien med min Sofia tog jag ut hundarna på promenad och just nu mår jag betydligt bättre. Jag vet inte vad den starka ångesten kommer ifrån, och jag vet med mig att jag måste våga mig in i mig själv för att ta reda på det. Jag behöver också bli bättre på att lyssna på varningssignaler. De började ringa redan i Sälen, men som så ofta annars tog jag dem inte på allvar och hamnade mitt i denna kaotiska klet av känslor.