Jag är trött på att kraschlanda och kämpa mig upp igen

Ångesten har övergått i nedstämdhet. Jag har inte lust med någonting som det är just nu, vilket innebär att allting jag gör är ren jävla tvång. Alltid när jag blir såhär översköljs jag av dåligt samvete. Det känns som att jag är otacksam, att jag inte uppskattar allting jag har i mitt liv så som det förtjänar att uppskattas. Att duscha känns meningslöst eftersom jag ändå bara kommer bli skitig igen. Tvätta håret? Varför? Samma sak med läsning, tecknande, målande, brevskrivning. En sådan enkel sak som att gå ut med hundarna känns som det största projektet i världen. 

Och jag är stressad. Stressad för det som väntar. Den femtonde börjar DBTn igen och med det börjar all denna ansträngning. Jag vet vad som väntar, att jag skall börja exponera mig i skolan så att jag en dag skall kunna gå i skolan som en "vanlig" människa. Ni vet, sitta med på lektioner, vara i skolan utan ett skyddsnät, delta i lektioner. Jag förstår inte hur jag någonsin skall klara av det. Att exponera mig så pass mycket för helt okända människor.

Tre dagar senare fyller jag år. 27 jävla år och vart har jag kommit? Logiskt sett vet jag ju att jag kommit långt som fan, men jag fortsätter att jämföra mig med min omgivning. Alla dessa människor som är yngre än mig och ändå kommit så mycket längre än mig. Jag är snart 27 och mitt liv går fortfarande ut på att kämpa. Visst, andra kämpar också, men ni fattar säkert vad jag menar. Jag vill att mitt liv skall gå ut på annat än exponering och just nu känns det som att allting jag gör inte är någonting annat än just exponering. Att gå ut med hundarna, vara klädd i linnen, umgås med människor, gå in i en affär, sitta på balkongen medan grannar är ute på sina. Det tar så mycket kraft och det känns som att livet rinner ifrån mig. Hur skall jag hinna göra allt det där som jag drömmer om att göra?

Och två dagar efter min födelsedag börjar skolan igen. I nya lokaler, vilket på ett sätt känns bra, men samtidigt väldigt skrämmande. Jag skall ge samhällskunskap en ny chans och det skrämmer mig. Tänk om jag misslyckas igen? Tänk om jag tvingas hoppa av det ännu en gång? Jag skulle skämmas ihjäl. 

Samtidigt känns det väldigt bra att både DBT och skolan börjar igen. Att jag får riktlinjer att följa. Men jag är rädd - rädd att exponering och skola kommer bli för mycket för mig så jag kraschlandar. Jag är trött på att krascha och kämpa mig upp igen.