Sälen och tillbaka

Hemma från Sälen igen. En dag tidigare än vad som från början var tänkt, men det är skönt. De senaste dagarna har nästan bara bjudit på regn och då är jag hellre hemma i värmen och myser med min flickvän än spenderar dagarna läsandes i en stuga med smatter mot taket.

Här kommer i alla fall en kort redogörelse av min vistelse där:

 Klockan tio i lördags packade vi in oss själva, hundarna och packningen i bilen och lämnade av Sofia i Vivalla innan vi drog iväg på vårat stora äventyr. Hundarna var rastlösa tre fjärdedelar av bilresan och Kiba låg nästan hela tiden på min arm och tittade ut genom rutan.

Kami satt i Bennies knä och flåsade och vägrade sova ens en minut. Vatten vägrade han också att dricka, men söt som fan var han såklart. Som vanligt.

Vi kom fram till en grådaskig anläggning, men jag hoppade ändå ur bilen med glädje så jag fick sträcka lite på mig.

Vi kom fram drygt 20 minuter innan vi fick nycklarna till stugorna så jag, Bennie och Emma tog hundarna på en promenad och inspekterade sjön där jag föreställde att vi skulle bada varenda dag.
Ingen av oss badade en enda gång.

Några timmar efter att vi anlänt kom även min bror och hans fina Natta. Kenny stoltserade på bild med sin egenodlade gurka.

Kiba hittade ett hörn i soffan där han placerade sin trötta kropp och där låg han sedan och stirrade på oss andra.

På kvällen tog vi med oss sill och potatis och gick ned till stugan som farmor, farfar, Emma och Jeanette spenderade veckan i. Under en av mina rökpauser lyckades jag ta lite fina bilder på Emma.

Pappa och farfar föredrar att inte vara med på kort, men som vanligt visade jag noll respekt.

Kiba var söt i regnet.

Tillbaka i våran stuga igen satt vi och pratade en stund innan vi gick och lade oss.

Natta som har min lilla brorson i magen <3

På söndagen var det bättre väder och vi njöt i solen.

Fråga mig inte vad jag gör på bilden för jag har ingen aning.

Bennie älskar sin öl.

En dag åkte vi på en liten utflykt till Hundfjället eller vad det nu kallades. Jag insåg när vi väl kom dit att jag missat min medicin och visste därmed att eftermiddagen/kvällen skulle innebära ångest, men jag försökte fokusera på annat och acceptera läget.

Kenny och Natta hade dragit hem igen och vi tröstade oss själva med att åka på utflykt.

Bennie, farmor och en osminkad Mana. Mitt ansikte ser enormt ut bredvid deras.

Hundfjället erbjöd "Sälens sämsta minigolf," men farmor, Bennie och Emma tycktes inte riktigt hålla med. Golfrundan bjöd på massa skratt.

Efteråt åt vi våfflor i blåsten innan vi tog oss hem igen.

Hemma i stugan igen bestämde pappa, Bennie och jag att vi skulle ta en tur och titta på djuren i anläggningen. Min mobil var ständigt redo i handen och tog kort på den fina omgivningen.

Bennie hittade blåbär och blev överlycklig.

Sedan strulade min kamera så jag kunde inte ta bilder på några djur.

På kvällen åkte vi in till Sälen för att äta pizza och ångesten var enorm.

Efter pizzan spenderade vi några timmar i den andra stugan och Kiba och pappa blev mer eller mindre kära. Min ångest började äntligen ge med sig.

Vi fick en till dag med sol och hundarna njöt till fullo.

De två sista dagarna var vädret uselt och jag spenderade större delen av tiden i sängen, läsandes, medan de andra - förutom pappa - röjde runt med bowling och spel och våfflor. Det kändes trist att inte kunna vara med eftersom jag tog hand om hundarna, men läsningen hjälpte mig att hålla ledsamheten borta. Så fort jag slutade läsa kändes det tungt och emellanåt var tårarna inte långt borta, men jag lyckades hålla känslorna i schack.

Sista kvällen blev Bennie frustrerade när hon inte fick in sin mammas örhänge i örat och satte istället fast den i näsan.

Vaknade med samma hemska morgonfrisyr varje morgon - och pappas stående fras när han såg mig var Hej punkaren! - men imorse var jag glad som fan för att äntligen åka hem. Resan var riktigt skön, men det känns fantastiskt att vara hemma igen och få mysa med min fina Sofia.