Så fort jag yttrat en åsikt, eller bara är på väg att göra det, börjar kroppen skaka och magen göra uppror. För det mesta när jag umgås med andra människor och de säger någonting som jag inte håller med om, det kan gälla vad som helst, så kommer den där oron som får mig att darra. Jag vill så gärna säga ifrån, eller yttra min åsikt, men för det mesta håller jag tyst. Jag är helt enkelt livrädd för att bli idiotförklarad. Vissa människor går det inte alls att diskutera med. De bemöter en som att deras åsikt är den enda sanna och de gör det omöjligt att replikera. På en gång märks det hur de, utan att använda ord för det, idiotförklarar en.
Människor skulle överlag behöva kunskap i dialektik. För de flesta tycks det omöjligt att förstå att sanningen är olika för oss alla och att det inte finns en enda sanning.
Men det behöver inte gälla åsikter på det sättet. Det kan vara hur någon beter sig mot mig, mot mina hundar, vad de säger i min närhet. Det är så ofta jag vill bita ifrån, men min rädsla för att skapa bråk hindrar mig. Att jag håller det mesta inom mig får till följd att jag börjar analysera och mala runt alla saker som sagts och det blir nästintill omöjligt för mig att släppa. Inom mig byggs en oro och ett obehag fram som minskar min livskvalité drastiskt. Analyserandet leder oftast till att jag börjar döma mig själv och snart nog ligger jag utslagen i soffan, skakande av ångest för att just jag alltid är så förbannat fel. Fel och feg.
Precis som jag tenderar att hålla tyst om mina åsikter brukade jag dölja mitt mående. Jag var en expert på att fejka glädje. Det gör jag inte längre. Mår jag dåligt så syns det tydligt och jag kan tänka mig att det gör andra obehagliga till mods. Det är säkert jobbigt som fan för dem att se hur jag stirrar ut i intet och bara svarar på tilltal men inte mer än det. Absolut, jag förstår att det är jobbigt, men det är tusen gånger jobbigare för mig att behöva fejka. Jag måste få en chans att vara ärlig mot mig själv. Jag mår inte bättre av att skratta tillgjort när jag egentligen vill gråta.
Och på samma sätt som jag lyckades ta bort min mask av lycka vill jag riva bort den där muren som gör att jag inte vågar stå för mina åsikter. Jag vet att det är svårt. Kan med lätthet validera mig själv eftersom jag under nästan hela min uppväxt blivit invaliderad när jag stått upp för mig själv, men trots självvalideringen har jag svårt att acceptera att det är så det är. Den riktiga Mana är ingen person som håller tyst och låter andra bestämma hur det är. Den riktiga Mana är modig och frispråkig och hon tror på sig själv. Vart hon tog vägen? Hon dog någon gång under högstadiet, men det är hög tid att hon får komma tillbaka igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar