Det är så jävla mycket kämpande hela tiden

Jag har försökt så mycket. Hela helgen har gått ut på att försöka. Försöka stå ut. Försöka andas. Försöka orka finnas. Min flickvän är en levanade ängel som gör allt hon kan för att jag skall må bättre. Ögonen tåras när hon lyssnar på vad jag har att säga och hon kramar hårt om min kropp och säger att hon älskar mig.

Helgen hade all potential att bli bra, riktigt bra. Jag har varit omgiven av människor som värmer mig ända in i själen. I fredags kom Bennie, Lahti, Robin och Erika hit.

Vi hade trevligt och jag mådde relativt okej. Det var en fin kväll som inte förberedde mig på ångesten som slog mig i ansiktet när jag vaknade sent på lördagen.

Jag har fortfarande svårt att riktigt förstå att jag har alla dessa fina människor i mitt liv. Att de tycker om mig, tycker om att träffa mig. Att de lyckas se sidor hos mig som jag själv har svårt att se.


På lördagen klarade jag inte av att existera. Från när jag slog upp ögonen på förmiddagen tills jag somnade sent i natt hamrade ångesten i mitt bröst. En stor hammare. Stor och hård och kall.
Men det hände någonting underligt. Vid sex på kvällen hämtade mina föräldrar upp mig och Bennie och vi drog hem till min bror och hans fina Natta och deras färska lilla bebis Vincent.

Så fort jag tog honom i min famn lättade ångesten. Den försvann helt. En ångesten som bara minuter tidigare fått mig att vilja fly från allt som livet innebär - den försvann av den där fantastiska lilla plutten. Jag kan inte få nog av honom. De små, små armarna och mjuka händerna som jag bara vill pussa sönder. De vackra ögonen som tycks kunna tränga in i min själ.

Så fort vi lämnade lägenheten slog ångesten till igen. Det började krypa i kroppen och jag tvingades sätta mig ned på asfalten en stund innan jag kunde hoppa in i bilen och åka hem igen.

Hemma var det fullt drag. Medan jag och Bennie var borta hade Uula, Erika och Robin kommit igen. Det dånade musik och skratt inifrån vardagsrummet och jag skyndade mig ut med hundarna. I regnet. Mörkret. Paranoian var mig inte nådig. Ett gäng människor fick mig att skynda på stegen och väl inne igen fastnade jag i hallen. Rädd för att gå in till de andra. Rädd för att dra ned stämnigen,

De är så fantastiska. Allihop. Underbara människor som förtjänar det absolut bästa i världen. Jag ville inte dra ned dem i skiten och jag ansträngde mig för att må bättre. Bennie såg plågad ut så fort hon såg mig och Erika frågade flera gånger hur jag mådde.
Men jag kunde inte vara ärlig, kunde inte säga att någonting inom mig åt upp mig och att jag bara ville fly från allt.
Alla dessa fina människor.

Imorse fann jag ett meddelande från Erika på whiteboarden i köket. Har jag hört av mig och sagt hur glad jag blev av att finna det? Självfallet inte. Jag är feg och rädd och passiv och har spenderat dagen i soffan medan Sofia tagit hand om mig. Det går inte att undgå oron i hennes ögon och jag vill säga att allt kommer att bli bra. Få henne att förstå att hon inte behöver oroa sig. Jag har överlevt värre saker förr och det enorma stöd jag har från så många personer i min omgivning gör det lättare att fortsätta kämpa.