Jag har svårt att själv hänga med i vad som hände inuti mig. Svårt att fokusera och svårt att hålla mig lugn. Allting stressar upp mig. Bara att sitta här i soffan och försöka sätta ord på vad jag upplever inombords stressar sönder mig.
Förra veckan var ett enda långt kaos med tårar i tusental. Helgen blev fin, med fina vänner och omtänksamhet och jag kunde släppa lite av stressen. Men igår kom det igång igen. Och fortsatte idag.
Sofia hann inte mycket mer än kliva av bussen innan jag började gråta. Och jag grät i säkert två timmar. Hon bad mig berätta vad som var fel, men jag lyckades bara mumla fram någonting och kastade mig ned i sängen.
Jag är så jävla trött.
I flera veckor har min kropp strulat. Huvudvärk, illamående och krampande mage. Jag pratade med terapeut K om det i fredags och det visade sig att det är någonting som större delen av DBT-enheten har upplevt i flera veckor. "Du måste ta hand om dig nu, Mana" sade terapeut K och försökte få mig att lyssna på henne. "Mm, jag skall." Hela terapin var jobbig. För första gången på över ett år började jag dissociera där inne och vi fick göra en mindfulness-övning. Det var en chock att jag behövde det. Kändes som att jag backat flera steg även om jag rent logiskt vet att det inte är så.
Men jag struntade i sårbarheterna som obalansen i kroppen innebär. Och idag, när jag försökte plugga samhällskunskap, blev det för mycket. Jag hamnade avslagen i soffan och när jag tog ut hundarna på eftermiddagen för att möta Sofia vid bussen var jag tvungen att sätta mig ned och vila efter bara ett hundratal steg. Allting snurrade på vägen hem och precis innanför dörren började tårarna spruta.
Jag vill hoppa av samhällskunskapen. Samtidigt är det det sista jag vill. Jag vill fortsätta. Älskar det. Älskar att lära mig saker.
Men allting blir så mycket svårare när jag var och varannan minut måste lägga mig i soffan och vila. Eller när illamåendet blir så illa att jag knappt kan se. Eller när huvudvärken får mig att ligga ned och bara stirra framför mig.
Jag har inte tid med det. Kommer jag efter redan i början av terminen kommer resten av terminen bli ett stressigt helvete.
Å andra sidan är det redan ett stressigt helvete.
Och ekonomin gör allting ännu värre. Och att jag röker. För varje cigg jag tänder växer skuldkänslorna sig ännu starkare vilket enbart resulterar i att jag röker ännu mer.
Och jag orkar inte bry mig om min hygien. Håret är fett, ansiktet ser ut som en månkrater, jag stinker aber.
Och jag orkar inte. Det finns inte kraft nog inom mig. Inte när så mycket gör mig så sårbar. Det går inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar