Mitt hjärta blöder för min lilla, lilla Kiba. Ibland är det lätt att glömma vilka framsteg han gjort. Lätt att glömma den där lilla killen som var livrädd för allt, påsar i parken och människor på gator. Hundar på avstånd och stirrande blickar.
Han har fortfarande problem med blickar, vilket i sig inte är ett dugg konstigt med tanke på att han trots allt är hund.
För det mesta när vi är ute och går är han lugn. Glad. Lycklig. Svansen viftar och nosen jobbar för fullt. Så ibland händer någonting. Det kan vara minsta lilla sak och han blir helt förändrad. Svansen ligger tryckt mot magen, han ser sig hysteriskt omkring och drar i kopplet för att kunna fly in i trygghet. Idag blev det så. Vi var ute och gick längs med bäcken, på gräset. Människor överallt som njöt av det fina höstvädret och med dem kommer också hundar fram. Kiba är oftast inte rädd för andra hundar längre så länge de håller sig på avstånd men idag dök det plötsligt upp två stycken bakom honom. Det gick så fort och jag hann inte reagera innan skräcken han upplevde var fullkomlig. När Kami noterade de andra hundarna började han dra i kopplet för att ta sig fram till dem med viljan att jaga bort det som fick Kiba att bli så rädd.
Om jag hade varit ensam med Kiba hade jag bara gått till sidan och fått honom att bli lugn medan de andra hundarna passerade. Hade jag varit mentalt starkare idag hade jag gjort det med dem båda. Gått till sidan och fått dem att sitta.
Men det fanns ingen styrka i mig. Efter terapin i förmiddags är jag helt slut och jag ville helst av allt få promenaden avklarad och komma hem och ta det lugnt.
Hen som var ute med hundarna tycktes prata i telefon och hade ingen koll på vad som pågick en bit fram. I stundens känsla blev jag rasande. Förbannad. Muttrade för mig själv att alla som äger hund/ar borde ha fan så jävla bra koll på hundpsykologi. Om hen bara hade att fokus på omgivningen istället för den förbannade telefonen så hade hen sett Kibas rädsla och tagit det lugnare, lämnat ett större avstånd, kanske gått en bit åt sidan. Jag var uppfylld av min ilska, vilket knappast gjorde det bättre för Kibas rädsla, men var ändå klar nog i skallen för att försöka lugna ned mig. Andas och fortsätta gå, men inte alltför snabbt. Det är inte det lättaste med en livrädd hund som får en enorm styrka i kroppen när han är inne på att fly. Jag beslöt mig för att gå över stenarna i den tömda bäcken, eftersom hundägaren hela tiden kom närmre och närmre, och Kiba ramlade på stenarna när han försökte flyga över.
Nu är jag lugn. Mitt hjärta fortsätter blöda för min älskade hund, men vad som händer där ute finns inte längre i hans värld. Han ligger nöjt i soffan och chillar och Kami ligger på min arm medan jag skriver det här. Jag kan validera den andra hundägaren som inte lade märke till Kibas rädsla, och även om hen faktiskt lagt märke till det är chansen stor att hen inte skulle ha agerat annorlunda. Mina år som hundägare har lärt mig att en alldeles för stor andel av de med hund inte har någon som helst koll på hundpsykologi. En sån enkelt sak som att inte se en okänd hund i ögonen, och ännu mindre om hunden är rädd, tycks de flesta inte ha en tanke på.
Jag får ont i magen när jag tänker på alla rädda hundar där ute som inte får den behandling de förtjänar. Jag tänker på alla de gånger Kiba morrar åt mig eller Sofia eller någon av våra vänner eller släktingar och personen reagerar med att säga till honom på skarpen. En hund som är rädd behöver lämnas ifred. Det kan räcka med att vända huvudet åt sidan för att hunden skall känna sig trygg igen. Kiba morrar inte för att han är arg, han morrar för att han är rädd och helt enkelt inte förstår var som händer, och det är enkelt att se skillnad mellan ilska och rädsla. Skillnaderna i ansiktet och framför allt kroppen är markanta.
Om jag vore annorlunda, om jag vore starkare mentalt och tryggare i mig själv, så skulle jag vilja ägna mitt liv åt hundar som är rädda. Dessa vackra varelser som blir så instängda i sin skräck att ingenting annat får plats när någonting skrämmande händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar