Det tar på krafterna att våga ha kul

Det började bra. Riktigt jävla bra. Bennie och jag drog hem till hennes mamma och drack lite öl medan vi väntade på att gå de få metrarna till konserten. Jag drack mina folköl, kände mig lugn och
ha ska trygg och framför allt pepp på att äntligen få se WASP live.
Förbandet var ganska dåliga och vi gick ut på balkongen med Bennies pappa och rökte och snackade med människor. Två otroligt sköna människor från Skövde, varav den ena var riktigt like Mike Monroe, och där fanns en annan snubbe som liknade Jocke Berg (från Hardcore Superstars, inte Kent-Jocke).
WASP var ganska sega på att komma igång, men det var okej för människorna var riktigt sköna och jag mådde bra.
Medan vi stod där ute hörde vi hur WASP drog igång. Bennie och jag tog varandra i hand och kutade in, trängde oss fram så vi hamnade väldigt nära scenen. Jag blev lyrisk av att se Blackie Lawless bara några få meter ifrån mig och jag dansade, hoppade, sjöng - försvann helt i musiken.

Mer en halva konserten gick och plötsligt stannade jag upp. Vände mig om. Såg alla dessa människor som stod bakom mig och framför mig och runtomkring. Rädslan var ett faktum. Hela jag blev stel, kämpade emot pulsen att fly ut och började dissociera. Kände hur snubben bredvid mig stod och stirrade och jag blev paranoid. Ville fly ännu mer, men jag stod kvar. Stod fast vid min plats tills Bennie påkallade min uppmärksamhet och frågade om jag ville gå därifrån.
Vi gick och rökte.

Jag tog mig inte tillbaka in i klumpen av människor igen. Stannade vid utkanten. Njöt av musiken, men kunde inte släppa på kontrollen och fullkomligt absorberas av bandet som tidigare.

Kom hem vid tolv och stupade i säng direkt. Helt slut efter exponeringen och kämpandet. Men jag är nöjd och glad och stolt. Och WASP är så förbannat bra live.