Obehaget och oron jag tidigare upplevde hade ett uns av ångest i sig. Jag gjorde det bästa jag kunde göra i situationen och följde med till Katthemmet fastän jag tänkt skippa det. Sofia och jag tog bussen upp till Våghustorget och väntade tjugo minuter på att hoppa på nästa och joina Erika och Robin.
Katthemmet var mycket mindre än vad jag trott att det skulle vara, och de första minutrarna var doften av bajs och okända människor det enda jag kunde fokusera på. Alla vackra katter överallt försvann helt i min oro över att vara instängd i en liten, trång lokal med människor jag inte känner.
Jag lyckades bli lugn snabbt. Så pass lugn att jag klarade av att gå omkring själv där inne. En katt stal mitt hjärta. Jag bad hen hoppa upp i knät på mig och sedan satt vi och gosade. Kärleken till det där okända lilla djuret förvånade mig. Att kärleken kunde komma så fort.
Sofia och jag hann inte vara hemma mer än någon timme förrän hennes föräldrar hämtade upp oss och vi drog till Ikea. Åt god mat och vi handlade glas och ett doftljus som luktar underbart.
Jag är nöjd med mig själv och allt jag lyckats åstadkomma den här helgen. Pluggandet, skrivandet och läsandet har blivit lidandes, men det är det värt. Jag behöver aktivera mig själv för att klara av vardagen och livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar