Igår gjorde jag någonting stort. Ni kanske inte inser det, men jag är väl medveten om det. Jag skrev ett ilsket inlägg i affekt - och det gjorde mig gott.
För flertalet år sedan brukade min blogg vara fylld med sådana inlägg. Ofta flera gånger per dag. Jag öste ur mig min ilska och efteråt kändes det bättre.
Men jag slutade. Elaka kommentarer fick mig att sluta vara jag i min blogg. Speciellt en person brukade vara elak. Hen var gymnasielärare och den mest ospykologiska och dömande lärare jag någonsin stött på. Hen fullkomligen attackerade mig i min blogg och det blev så illa att min dåvarande partner ville åka hem till hen och ta saken i egna händer.
Igår tog jag mod till mig att verkligen skriva ur mig min ilska, utan krångliga omskrivningar och utan censur av mig själv. När inlägget var klart var den mesta av min ilska borta och jag kunde fortsätta städa utan att hamna i analyser och ilskna debatter med mig själv, sådant som tar sådan enorm energi.
Det här är ju trots allt min blogg. Om jag känner för att skriva av mig min ilska så skall jag också kunna göra det utan rädsla för hur andra kommer att reagera. Bloggen handlar ju om mina känslor, mina upplevelser. En ensidig betraktelse av världen som är lika verklig som alla andras upplevelser. Jag har rätt att bli förbannad och det kan också vara riktigt jävla skönt att bli det - så länge jag får lov att ge utlopp för min ilska på ett icke-destruktivt sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar