Det här med självcensurering. Jag har tänkt på det en del sen jag skrev lite kort om det sist. Det smärtar mig att inse och förstå vidden av min självcensurering. Tidigare kan jag inte påstå att jag direkt tänkt på det. Sanningar om mig själv tenderar att dyka upp utan förvarning och hotar med att lamslå mig.
Som jag skrev tidigare är det bara med Sofia och Bennie som jag vågar vara mitt intensiva, känslosamma jag. Om det är av respekt för andra eller av rädsla för att bli missförstådd, lämnad - det vet jag inte. Antagligen är det en blandning av båda.
Jag ÄR intensiv och jag känner MYCKET och LÄNGE och STARKT. Det är jag, det är sån jag är. Det är min personlighet. Är det då rätt av mig att stänga denna stora del av mig själv inne?
Det tar ju kraft att hela tiden hålla koll och det leder till att jag stänger av. Ibland i så drastiska former som dissociation, men oftast på andra sätt. Med min familj brukar jag stänga av på så sätt att jag slutar lyssna och försvinner in i mig själv. Svarar per automatik, flinar lite, pillar med saker. Med vänner brukar jag istället lämna rummet. Går in i sovrummet eller låset in mig i badrummet. Badrummet är ultimat när jag vill undvika att andra skall märka av mitt obehag.
Tidigare har jag inte kunnat dölja mina känslor utan att dissociera och dissociera gjorde jag mer eller mindre hela tiden. Nu har jag funnit andra vägar, men jag kan fortfarande inte se det som positivt. Terapeut K brukade tala med mig om min rätt att få vara mig själv, och jag håller med henne fullt ut, men kan ändå inte sluta, kan inte slå mig fri. Små kommentarer som antagligen inte ens är illa menade sätter sina spår och fungerar som "bevis" för att jag bör hålla mig själv i schack. Är jag för glad får jag höra att jag skriker. En höjd röst av glädje är med andra ord nånting ytterst negativt.
För det mesta är jag inte ens ärlig när människor i min omgivning frågar hur jag mår. Att gå in på mitt mående skulle ta för mycket tid i anspråk och är det nånting jag lärt mig under mitt 27-åriga liv så är det att människor inte har tid att verkligen lyssna. Varför skall jag anstränga mig att börja förklara, göra mig sårbar genom att vara ärlig med mina känslor, om det inte finns utrymme för mig att tala klart? Bloggen blir min ventil. Här får jag tid på mig att både formulera och analysera fram vad som pågår inuti mig.
- mana
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar