Livet gör mig utmattad.
Sofia och jag drog upp på stan idag, passade på när hon ändå inte hade nåt jobb för dagen. Jag var glad och sprallig, kände mig nykär och höll stolt hennes hand.
Vi gick till röda korset och hälsade på Bennie och letade kläder. Halva priset på redan billiga kläder och en nästan full Willyskasse gick på 103 spänn.
Vi drog vidare till Myrorna. Fortfarande glad Mana och jag hittade fint garn för en billig penning men att hitta jeans om en är större än en 38:a tycks omöjligt. Vi kände oss som värsta tjockisarna där inne.
Stötte på en gammal vän där inne. Nervös som fan började jag snurra runt med påsen med garn. Runt runt runt. Irrande blick, kropp redo att fly. Jag kan inte det där med kallprat. Försöker, anstränger mig men känner mig bara som en fånig fan. Totalt inkompetent när det kommer till att vara social.
Och medan vi stod där och pratade dök en person upp som jag inte träffat sedan min flyktiga tid på gymnasiet. Skräcken blev total. Var på väg att fly fältet men på nåt skumt sätt lyckades jag hålla mig kvar. Försökte le, vara trevlig, men inom mig var det kaos. Obehag. Minnen av hårda ord från personen ifråga under gymnasiet. Hårda ord som brukade få mig att gråta. Sofia var en bit bort och det kändes som att kroppen gick isär och all livslust rann ur mig och paniken måste ha varit tydlig i mina ögon.
När de gick slog jag mig ned i en fåtölj och dissociationen var ett faktum. Sofia pratade med mig, men jag var inte längre med.
Vi betalade garn och skor och gick vidare och handla lite saker och allt bara snurrade. Stapplade fram, rädd, osäker, utmattad. Gråtfärdig. Dömandena haglade. Det blir ju så tydligt ibland, det där att jag inte riktigt funkar som jag "borde."
Och hela resten av dagen har handlat om att ta hand om mig själv och mina sårbarheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar